Söndag förmiddag

Kriget hade rasat i nio långa år och de som denna sommarmorgon visste att läsa alla tecken kunde se att ett avgörande var mycket nära, kanske bara någon dag bort. Det var söndag och kring den bleka och obetydliga ukrainska staden Poltava stod två stora härar, en svensk och en rysk, varandra under ögonen. De var likt två vilddjur som, frusna en noslängd från varandra, hukade spända och redo strax innan språnget. Den ryska armén hade försiktigt, steg för steg, närmat sig den av svenskarna belägrade staden. Nu stod de ryska trupperna vid Jakovtsij, endast fem kilometer från staden. De svenska förposterna kunde se hur hur ryssarna arbetade hårt på att befästa sitt nya läger. Även i den svenska hären beredde man sig noga inför den hotande urladdningen. Trupperna, som till dags dato varit vitt spridda på den ukrainska slätten, hade dragits ihop till Poltavas omedelbara närhet och var redo. Vilddjuren stod med vispande svansar färdiga till att ryka samman och slåss; frågan var bara vem som skulle rikta det första fräsande slaget.

Kontakten mellan de två härarna hade ökat steg för steg under den gångna veckan. De varma midsommardagarna hade förflutit under eviga skärmytslingar. En mängd små strider – för det mesta med ryssarna som initiativtagare – hade hela tiden flammat upp. Denna dag, den 27 juni 1709, var inget undantag. Redan tidigt på morgonen ekade yrvakna rop om alarm i de svenska förläggningarna. Ett par skvadroner ryskt kavalleri svepte in över de yttre posterna, dräpte några soldater och trängde nästan in i själva lägerområdet innan de kördes bort. Det mesta återgick snart till det normala, och då denna dag var den andra söndagen efter trefaldighet var det vid pass nio dags för gudstjänst.

I den svenska armén rådde en mycket strikt kyrkotukt, med noga reglementerade korum varje morgon och kväll samt gudstjänst varje sön- och helgdag. Dessa arrangemang var av stor betydelse och inställdes bara i rena nödfall, om ens då. Under den av extrem kyla förnaglade vintern, fylld av förfrusna lemmar och köldstela lik, hade man ändock, elementen till trots, varje dag hållit korum under bar himmel.

Kungen, Karl XII, deltog denna söndag i Livgardets gudstjänst. Det var den 37 år gamle bataljonspredikanten Andreas Westerman som lade ut texten. Det var Westermans femte år i armén. Han hade kallats in under fanorna 1705, bara drygt ett halvår efter att ha gift sig. Många långa år hade därefter passerat: hans hustru och enda son hade sedan dess dött och lämnat honom ensam. Det var en studerad karl som denna morgon predikade för de knäböjande livgardisterna. Han hade en gång disputerat på en avhandling med den fina titeln ”De Adiaphoria in bello, vulgo neutralitate”. Men kriget hade nu tvingat honom att sticka ned sina händer i en ful och lortig verklighet, långt borta från lärda spekulationer, stora jubelfester och annat fint akademiskt id. Året innan, vid Holowczyn, hade han gått kring i ett kärr och gett skrikande döende nattvarden i gyttjan. Under vintern hade han bara med stor svårighet förmått sig att besöka sjukstugorna, som varit fyllda med döende och amputerade och som stank av var och smuts.

Westerman och hans kollegor var en viktig kugge i den karolinska arméns maskineri. De tröstade de trasiga och de döende. De höll en strikt uppsikt över krigarnas hela livsföring och stod för vården av alla de religiösa riterna. Dessa människor förstås först när man inser att de alla var troende, att religionen var en helt ofrånkomlig del av deras världsbild; ateism var under denna tid praktiskt taget en total omöjlighet. Man kunde inte tänka sig en värld utan en Gud. Världen var mörk och kall och människan var liten och naken, utlämnad av sin egen oförmåga till den gudomliga allsmakten. Religionen var en mycket viktig väg för påverkan och kontroll av folket, oavsett om de var bönder eller indelta knektar. I armén sökte man haussa soldaternas villighet att slåss och dämpa deras skräck, genom att inympa olika religiösa mönster att tänka i dem. En del av dessa tankemönster var rent av fatalistiska. Ett litet exempel. En stormning av batteri med fientligt artilleri var alltid en blodig och dyr affär, detta på grund av pjäsernas rätt höga eldhastighet. I de fallen manade man knektarna att inte söka undgå den fientliga elden genom att ta skydd. Istället skulle de gå rakt på med högt huvud och tänka att ”ingen kula träffar människan utan Guds vilja, antingen man går rätter eller luta”. Efter strider skulle officerarna med anledning av de döda påminna om att allt bara var Guds vilja. Efter detta kunde man förvänta sig att truppen i fråga skulle bete sig ”tappert och villigt” i nästa strid. Fältpräster som Westerman hade en viktig roll att spela i disciplineringen av krigsmännen och i uppbyggandet av deras vilja att slåss. De var en andens och köttets poliser. Kyrkotukten, bland annat i form av denna arla gudstjänst, var ett led i upprätthållandet av disciplinen. Soldaterna skulle då be till den högste att han skulle lära dem att vara trogna överheten och att ”flitigt uträtta evad mig av mina officerare uti deras namn befallt varder”. Kyrkans tjänare också hade en roll att spela i striden. De följde i regel med ut på slagfälten för att uppmuntra och vaka över sin flock. Det fanns många exempel på präster som stupat i slag, exempelvis då de sökt få vikande soldater att vända åter in i elden.

Arméns hårda kyrkotukt blir än mer begriplig om vi inser att alla dessa människor var fast övertygade om att Gud hade ett stort inflytande på krigslyckan. I ett reglemente för infanteriet sades det klart och rent att ”såsom all välsignelse kommer utav den allrahögsta Guden så bör dess stora och heliga namn troligen dyrkas”. Det gällde att hålla sig väl med den högste.

De flesta i hären var nog fast övertygade om att Gud verkligen stod på deras sida, detta ansågs bevisat genom den långa rad segrar svenskarna njutit sedan kriget brutit ut för drygt nio år sedan. Den som hade det rätta sinnet kunde se att Guds välsignande av de svenska vapnen inte bara lät se sig som ett slött hejande från någon celest åskådarplats, tvärtom. Många segrar på slagfälten under de lidna åren ansågs bero på direkta ingripanden från Gud. När man gått i land på Själland hade det upprörda havet lagt sig för kungens blick; vid Narva sände Gud ett snöglopp som dolde det egna anfallet i precis rätt ögonblick; hela den vågade Düna-övergången hade gynnats av sakral tur; under slaget vid Saladen hade högre krafter fått de ryska kanonerna att skjuta helt galet; vid Fraustadt var det åter igen snö som mycket påpassligt legat fienden i ögonen och som försvann, som av ett trollslag, när de svenska bataljonerna brutit in; även vid segrarna vid Pyhäjöggi och Warta ansågs den högste ha haft ett litet finger med i spelet. Att tänka på detta vis och mana fram det gudomliga ur det som var svårt att förklara eller slumpmässigt, var helt naturligt för den förindustriella människan. Dessa idéer underblåstes även aktivt av den högsta ledningen. Och här kommer prästerna in i bilden igen. Från predikstolar och vid fältgudstjänster lät män som Westerman basunera ut att svenskarna hade Guds stöd och att de var hans utvalda folk och redskap. Det var inte heller bara spel för gallerierna; till exempel en sådan som kungen var fast övertygad om att det var sant. Liksom Israels barn var de svenska krigarna satta på jorden till att bestraffa avfällingar och syndare. De som skulle piskas upp var de slemma och ogudaktiga furstar som inlett krig utan rättfärdig orsak. Bevis för denna utvaldhet kunde också ordnas genom kabbalistiska trollerier med ord. En präst bevisade för sin skvadron att svenskarna var denna tidens israeliter genom att vända på namnet Assur och få fram – Russa !

Så kläddes de svenska knektarna i en teologisk maskeradkostym som inte bara skulle få dem att slåss mer villigt och med större tillförsikt men också göra dem till hårda soldater. Den lutheranska ortodoxi som lagt sin gammaltestamentliga tvångströja över Sverige förde fram tankar och idéer som man inte var sena att noga hamra in i soldaterna. Straff och hämnd var starka ledmotiv i förkunnelsen; över de knäböjande bataljonerna smattrade det isande budskapet att all skonsamhet måste helt visst undvikas om Guds ord påbjöd vedergällning. Männen i armén tubbades att bränna och dräpa i den allrahögstes namn. Israeliternas groteska blodbad i Gamla testamentet brukades som en ursäkt för de egna härjningarna.

Att tesen om Guds stöd av de svenske byggde på ett enkelt cirkelbevis var både dess största styrka och största svaghet. Detta bevis var övertygande i sin enkelhet. Att man hade Gud på sin sida visades av att man segrade på slagfälten, något man antog ej kunde ske utan dennes bifall. Frågan var bara vad som skulle hända om man en vacker dag skulle förlora ett stort slag. Hela alltet skulle då hota att falla samman: man skulle finna sig biten i rumpan av den egna propagandan. Gud skulle ögonskenligen visa att han låtit sitt mandat övergå till deras fiende, en fruktansvärd tanke. Det fanns de som denna varma sommar tyckte sig se tecken på att allt inte var som det skulle vara. Bakom sådant som vinterns onaturliga kyla och oturliga tö ville man se mer än bara några meterologiska vimsigheter. Man anade ett Guds straff över Sverige och svenskarna. Var det möjligen så att Gud nu, i juni 1709, tagit bort sin hand från sitt utvalda folk ?

Westerman fick inte förrätta sin gudstjänst i fred denna morgon. Mitt under predikan dök ryska kossacker upp. De red fram skrikande och skjutande och kom till slut en 200 – 250 meter från de svenska bivackerna. Några av de med svenskarna allierade zaporogerna red till attack mot de bullriga inkräktarna, som lät sig avvisas utan större besvär. Denna händelse var inte speciellt märkvärdig. Den var ännu ett exempel på de små räder som ryssarna plågade den svenska hären med. Räderna gjorde liten eller ingen reell skada räknat i dödade eller förlorad materiel, men de hade desto större effekt på den svenskarnas allmänna moral. Dessa eviga skärmytslingar inträffade hela tiden, dag och natt. De stal mycken behövlig vila och ledde till en nästan ständig beredskap, som sög musten ur de svenska trupperna. Till detta skall läggas den tunga värmebölja som sedan en tid lagt sig över Ukraina. En del sade att hettan var direkt övernaturlig. Många i den svenska armén hade börjat visa tecken på långt gången utmattning.

Den ryska pressen ökade timme för timme. Det ilskna naggandet runt de förposterna höll inte upp utan fortsatte under resten av förmiddagen. Det stod en framskjuten postering med ryttare på den skogiga höjd, som löpte längs med Vorskla-floden; den hade ställts där för att hindra de ryska patruller som jämt smög omkring. Denna post råkade i strid och tre man blev skjutna. Posteringen fick då strax förstärkning: 20 musketerare och 6 ryttare sändes dit i en hast.

Man visste att snabba motåtgärder kunde leda till att förposterna fick luft, något som kunnat ses bland annat under lördagens småstrider. En postering med folk från Livgardet, under befäl av en kapten von Poll, hade stått bakom en liten höjd, dolda i ett buskage. De hade blivit utsatta för beskjutning på långt håll av några kossacker. Fyra ryttare hade skjutits ned, den ene efter den andre. Då red en ur den högsta militära ledningen, generalen Adam Ludvig Lewenhaupt, fram till posten. Man beslöt att avdela 20 musketerare under befäl av en 18 år gammal fänrik, Malkolm Sinclair, för att söka locka de skarpskjutande kossackerna i bakhåll. (Denne unge fänrik skulle – i motsats till sin chef von Poll – överleva kriget, för att långt senare gå ett högst spektakulärt öde till mötes. Han skulle med åren göra en icke oäven karriär och bli medlem av riksdagens sekreta utskott, för att 1738 sändas till Turkiet. Där skulle han söka utverka sultanens stöd i det nya krig med Ryssland som seglade upp vid horisonten. På väg hem från detta uppdrag blev han mördad av ryska militärer som var ute efter hans papper. Gärningen skulle komma att väcka en del mycket starka känslor i Sverige. Sinclairs död kom att utnyttjas flitigt i de revanschistiska hattarnas propaganda, bland annat i form av den kända 90 verser långa Sinclairs-visan. Hans öde skulle bidra till utbrottet av det nya ryska krig som började 1741. Han överlevde detta krig för att paradoxalt nog med sin död vara med och orsaka ännu ett.) Sinclairs trupp placerades i försåt, liggande helt stilla bakom ett buskage. De fick klara order att icke öppna eld förrän kossackerna fåtts inom räckhåll för svenskarnas musköter. Lewenhaupt hade därpå tagit en mindre styrka dragoner med sig och ridit mot dessa kossacker. De vek på en gång. (Generalen fick sen reda på att dessa kossacker hade till uppgift att hålla svenskarna sysselsatta medan några höga ryska officerare såg sig omkring.) Svenskarna sökte då lura dem till sig genom att själva rida tillbaka ett stycke, för att ge sken av att man helt plötsligt drabbats av skräck. När kossackerna såg detta repade de strax nytt mod och ryckte fram i galopp under höga rop och med dammet dansande kring hästarnas hovar. Då svenskarna åter igen stannade upp och gjorde front mot sina fiender hade detta genast lett till att även dessa stannat upp. Istället hade kossackerna börjat skjuta med sina hatade gevär på ett avstånd av mer än 200 meter. Kossackerna var i regel goda skyttar och hade långa räfflade bössor som kallades turkar. Med dessa kunde de skjuta prick på helt andra avstånd än vad som var möjligt för svenskarna med deras grova slätborrade musköter. Både män och hästar hade träffats av den träffsäkra elden. Lewenhaupt och dragonerna drog sig ännu ett stycke tillbaka, för att åter igen förföljas. Förföljningen gick genast över i beskjutning då svenskarna stannade upp. Leken hade fortsatt på det viset ett bra tag. Till slut hade man manövrerat den fientliga truppen in i det väntande bakhållet och väl inom de väntande musköternas räckvidd. I det ögonblicket hade de dolda rest sig upp. En dånande salva sköljde över förföljarna. Klart skakade men märkligt oskadda flydde de fältet. Man hade sluppit vidare anfall den dagen.

Under denna lilla incident hade generalen dock sett något som gjort honom både rädd och illa till mods: salvan hade varit helt utan verkan. Han hade sett hur kulorna från de svenska musköterna slagit ner i marken i små fontäner av sand, bara drygt 20 meter framför mynningarna. Om resten av krutet var lika kraftlöst och dåligt var det förödande för den svenska arméns slagkraft. Det var ett i högsta grad oroande faktum då allt pekade på att ett stort slag var för handen. Lewenhaupt hade under lördagen rapporterat vad han sett för Karl XII. Kungen vägrade tro honom.

Men nu var det alltså söndag och vid middagstid var det igen dags för nya ryska attacker. Tre skvadroner ryskt kavalleri red upp på de vida och böljande fälten utanför den lilla byn Ribtsi. (Byns trädgårdar utgjorde det långa svenska kavallerilägrets norra gräns.) De ryska trupperna började att skjuta på förposterna; några regementen kavalleri fick order att sitta upp.

Motanfallet inleddes av en förpost från Östgöta kavalleriregemente, under befäl av den 21 år gamle ryttmästaren Axel Wachtmeister. Även denna gång avvisades de närgångna inkräktarna efter en mindre strid. Förlusterna var rätt lätta, tre svenska ryttare dog. Till de sårade hörde en av kungens guldgalonerade drabanter, Ebbe Ridderschantz. Han skadades svårt av ett värjstick som gick rakt genom hans kropp. Ebbe hade mer eller mindre ertappats av det ryska anfallet då han var ute på fälten, troligtvis på ett spaningsuppdrag. Den ryska attacken var också ett led i ett spaningsföretag. Någon hade siktat lejonparten av det ryska generalitetet i samlad tropp utanför Ribtsi, där de tagit sig en närmare titt på de svenska ställningarna.

Något senare kom ännu en liten vink om att något stort var i görningen. Kungen hade hämtat sig anmärkningsvärt väl från de tidigare dagarnas feber, en bieffekt av den kula som träffat honom i foten den 17:e. Han var så pass kry att han själv, en ung man på 27 år med högt hårfäste, kraftig näsa, fylliga läppar och en befallande uppsyn, en kung av Guds nåde, van att befalla och van att bli åtlydd, sittande i en bår inspekterade en postering på höjden invid floden. Det var samma postering som varit i strid tidigare under dagen och som då förstärkts. Tvärt emot tidigare order beslöt kungen helt sonika att dra in hela avdelningen, tydligen ansåg han att den inte behövdes längre. En officer antog – med hänvisning till det ryska överfallet – att denna åtgärd var kommen av att man nu avsåg att sätta stopp för ”dessa och andra förolämpningar”. Han trodde att kungen beslutat att låta armén gå till anfall mot den ryska jättehär som väntade bara några tusen meter längre norrut. Antagandet var helt korrekt.

One thought on “Söndag förmiddag

Kommentarer inaktiverade.