Skogen i historien

Av världens alla nu levande historiker är Simon Schama tveklöst en av de främsta. Aldrig har jag läst en så skarpsinniga och insiktsfull bok om 1600-talet som hans monumentala ”Mellan Gud och Mammon”. Och ”Citizens” var en flödande skildring av den franska revolutionen, som övertygade, både genom sin detaljrikedom och sin lätt skeptiska ton. Därefter kom ”En Harvarddoktors död”, ett försök till rekonstruktion av ett uppmärksammat mordfall från 1800-talet; projektet i sig var resultatet av en lättsinnig flirt med olika post-moderna teorier, och ändade mycket riktigt i ett fiasko. (Jag anser att den boken med sin försåtliga blandning av fakta och fiktion inte ens går att benämna historia.)

Engelsmannen Schama är nu professor i historia vid Columbia, men blotta spännvidden på dessa tre verk får en att förstå att vi inte har att göra med ännu en trägen arbetare i utbildningsfabriken, förlorad för världen bak knappologiska monografier, överklagandeskrifter och sammanträdesscheman. Det är omöjligt att inte bli imponerad av djupet på hans lärdom, skärpan i hans intellekt och originaliteten i hans verk. Dessutom skriver han påfallande väl, särskilt om man jämför honom med hans kollegor. Den som anser att stilkonsten nått sin höjdpunkt iochmed Hemingway kan möjligen ha lite svårt för Schama: den uppenbara lust han lägger ned i sitt skrivande visar sig nämligen i en flödande, färgrik, bubblande prosa. Och den här föreningen av ogenerad språkglädje och stora historiska svep har redan fått uppföljare och öknamn – någon har talat om ”Schamarama”.

Hans senaste verk har nu kommit ut på svenska. Precis som föregångaren ”En Harvarddoktors död” är den en delöversättning. Boken heter ”Skog”, och i den kan vi återfinna drygt en tredjedel av det engelska originalet. Detta har låtit sig göras, då Schamas blåval till text från början faller sönder i tre delar: Skog, Vatten och slutligen Berg. (Förlaget kommer möjligen ge ut de felande partierna senare.)

Det är ingen tvekan om saken. ”Skog” är ännu ett kraftprov av Schama. Fascinerad förs man från bortglömda judiska kyrkogårdar och visentens betydelse för den tidiga polska nationalkänslan, över Hermann Görings jaktvanor och tyskarnas sökande efter antika manus i andra världskrigets Italien, till den moderna skogsdöden, Robin Hood-myten och Amerikas mammutträd. Här finns varken någon kronolgisk linje eller en geografisk avgränsning. Allt är intressant för Schama. Säger allt: litteratur, poesi, vetenskapshistoria, politik. Detta stör mindre än man tror, då författaren också lyckas göra det intressant för läsaren. Huvudorsaken är nog att texten är så skamlöst rik: rik på skarpa bilder, rik på förunderliga, små berättelser, rik på begåvade iakttagelser. Textens personliga anslag bidrar också. Schama själv, och även hans släkt, finns med på ett sätt som man sällan ser i verk av den här typen. Det är urstyvt gjort.

Vad vill då Schama ha sagt? Om här finns något budskap, så skulle det vara att mycket av den motsättning vi nu ser manas fram mellan natur och kultur är ett missförstånd. Människan går inte att reducera till en exploatör: känslan för naturens helighet har alltid funnits där. Och denna ”natur” är också en kulturell konstruktion, en magisk spegel där vi hela tiden finner önskebilden av oss själva.

Som läsare stämmer man gärna in i detta, samtidigt som man också känner sig aningen snopen. Slutsatsen är viktig, men står på något besynnerligt vis inte riktigt i proportion till bokens nästan överväldigande breda grepp. (Detta intryck förstärks i den här svenska upplagan, som alltså saknar det engelska originalets avslutande kapitel, som är ett försök att knyta ihop några av de så generöst kringslängda trådarna.) Lite granna känner man sig som en person på ett tåg som timme efter timme susat fram genom ett bedövande vackert landskap, för att till slut bromsa in vid ett litet fult stationshus, där ingen möter. Det var kanske inte så mycket att komma fram till, men oj, vilken resa!

– Boken är: Simon Schama: Skog – Landskap och minne. En civilisationshistoria. Gedins. Övers. Gunilla Lundborg.