Samtal vid avgrundens brant

Det är en av de mest förfärliga bilder jag vet, och nästan varenda gång jag ser den maskerar jag omedelbart delar av den med min hand. Men det är alltid förgäves, för jag vet exakt vad som finns där under fingrarna. Två små gossar.

Fotografiet är taget av österrikaren Hubert Pfoch en morgon i augusti 1942, på järnvägsstationen i Siedlce i Polen. Pfoch var då ung soldat i tyska armén, och på väg med sitt förband mot östfronten. Stationen är överfull av judar i alla åldrar, bevakade av ukrainska SS-vakter, som med stor brutalitet håller på att jaga in dem i boskapsvagnar. Pfoch går chockad runt i villervallan, och fotograferar. Och det är då han tar BILDEN. Människor håller på att packas in i en vagn. En lång SS-vakt står bredvid med gevär över axeln. Trängseln är stor. Som alltid i sådana sammanhang har en liten klunga med barn skuffats undan och blivit de sista. De står alla och tittar upp mot den överfulla dörröppningen – runt 180 människor tvingades in i varje vagn. Och längst till höger syns de två gossarna. De torde ha varit syskon. Den äldre är kanske fem år, och bär sin lillebror på ryggen.

Det värsta skall just ske. Sekunderna efter det att Pfoch tagit fotografiet tappar SS-vakten tålamodet, och börjar slå barnen ”som inte ville sätta fart” med sitt gevär, och han slår så hårt att gevärskolven går i två delar.

Så småningom rullar tåget iväg. Destinationen är Treblinka.

Hitler hade rätt. När antalet offer blir nog högt tenderar de att förvandlas till statistik. För att parafrasera Arthur Koestler: sex eller sextio är en meningsfull siffra, som låter sig översättas till lika många ting eller ansikten: 6 miljoner däremot, det är bara ett ljud. Men bilder som dessa gör siffrorna mindre abstrakta, ja i en mening nästan ovidkommande. Och jag förstår mycket väl varför den här bilden alltid gör mig lika upprörd. Förklaringen är enkel. Det är en förälders värsta mardröm som spelas upp. För det är givetvis mina EGNA två söner som hjälplösa och förvirrade står där på perrongen i Siedlce; och det är mina egna barn som dör varenda gång som just det uppslaget i boken råkar falla upp.

Och boken, det är Gitta Serenys ”Vid avgrunden”, som nu fått svensk språkdräkt.

Sereny är kanske mest känd för sitt stora verk om Albert Speer, som kom ut häromåret. De två böckerna har beröringspunkter, inte minst i den metod som har kommit att bli hennes kännemärke, nämligen djupintervjun. Och medan boken om Speer byggde på en mycket lång, uthållig rad samtal med personen i fråga, är kärnan i ”Vid avgrunden” en serie intervjuer hon hade med Franz Stangl, kommendanten i Treblinka, då denne satt i fängelse i Düsseldorf. Året innan hade en domstol dömt honom till livstids fängelse för delaktighet i mordet på 900.000 människor – det beräknade antalet offer i hans läger.

Boken var något av ett pionjärverk när den kom för dryga 25 år sedan, men har givetvis åldrats. Det är särskilt ofrånkomligt när det gäller ett fält som studier kring Förintelsen, som nu har blivit något av en akademisk industri, som bara de senaste åren frambragt en nära nog oöverskådlig flod av verk. I början av 90-talet var jag med och talade på ett opinionsmöte på Mynttorget, för att protestera mot revisionisten Faurisson, som just då besökte Sverige. Då fanns det en känsla av att minnet av Förintelsen faktiskt var hotat, av den vanliga glömskan i allmänhet och revisionismen i synnerhet. Men på försöken till förnekande följde ironiskt nog en överväldigande kraftfull rekyl. Förutom all ny forskning pågår nu en rad olika minneprojekt, försök görs att upprätta en förteckning över samtliga offer, person för person, och det har tillochmed gjorts regelrätta arkeologiska utgrävningar i ett av de utplånade förintelselägren etc. Som läget är nu, är inte minnet av Förintelsen längre hotat. Istället håller det på att bli världshistoriens i särklass mest väldokumenterade folkmord.

Det hela handlar dock inte bara om en reaktionen på att revisionismen. Själv tror jag att det finns fler faktorer.

Länge framstod Förintelsen som ett historiskt unikum, en tillfällig virvel av mörker i 1900-talets hav av ljus och framsteg. Detta kom till del av händelsens egen natur. Det skedda var så exempellöst att det är tveksamt om vi någonsin kommer att kunna ”förstå” det – annat än i en mer teknisk eller analytisk mening. Kanske kan vi, som Barbara Foley, fråga oss om Förintelsen på sätt och vis är ”ovetbar”, därför att den på ett så avgörande vis avviker från våra egna moraliska och ideologiska värdeskalor.

Iochmed att Förintelsen förklarades unik, så blev den paradoxalt nog också lättare att förtränga eller avfärda, då den då per definition blev omöjlig att upprepa.

Att detta var föga mer än fromma förhoppningar stod klart redan på 70-talet. Både den miljon ibos som dödades under inbördeskriget i Nigeria i slutet av 60-talet, och de 2 miljoner kambodjaner som föll offer för Pol Pots kommunistiska regim, gjorde den här idén om Förintelsen som en tillfällig historisk avvikelse allt svårare att smälta. Sedan fanns där givetvis bilderna från Song My, av vietnamesiska småbarn massakrerade av unga, amerikanska soldater. Själv tror jag att det som slutligen slog ihjäl ouppreplighetstesen var krigen i det före detta Jugoslavien. Här hade 50 år gått sedan det andra världskriget, och bak taggtråden stod än en gång benrangelsmän med rädda ögon.

Mycket har alltså hänt i världen och forskningen. Både hennes diskussion av hur mycket kyrkan visste och hennes undersökningar kring hur det gått till när olika nazistiska krigsförbrytare smitit från rättvisan – och som också kan ge boken ett lite ofokuserat intryck – är i mycket förbisprungna av nyare verk. Kärnan, porträttet av Stangl, står sig dock.

Det första man som läsare tänker på är givetvis Hanna Arendts vid det här laget nästan ihjälälskade uttryck, ”den banala ondskan”. Stangl visar sig vara ännu en i raden av dödsbyråkrater, med lyckligt hemliv, älskad av sin hustru, avgudad av sina barn. Det är en man som ofta red runt i lägret iförd en oklanderligt vit uniformsjacka, som nogsamt höll sig borta från den allra snaskigaste hanteringen – inför Sereny talade han om massdödandet som ”verksamheten” – och som mitt i likstanken och flugorna fann tid till att ordna mängder med blomrabatter, en liten djurpark samt ett sockerbageri – ”utsökta tårtor, mycket gott bröd” kommenterar Stangl drömskt. Även Sereny till en början svårt att förstå att denna artige, tystlåtne, gråtmilde 63-åring faktiskt är en av historiens värsta massmördare. Men där Arendt gjorde sitt arbete på håll, har Sereny gått i direkt närkamp med sitt objekt, och med en beundransvärd blandning av skarpsinne och känslighet borrat sig genom hans skal av lögner, undanflykter, urskuldanden och rationaliseringar.

Den ”avgrund” som nämns i titeln, är inte bara slutstationen på den process som sammanfattas i underrubriken, och som förde från humanistiskt motiverat barmhärtighetsdödande ända till historiens värsta folkmord. Det kan också i någon mening sägas vara Serenys egen resa, ned i ett nästan ofattbart mörker. Vid en tillfälle under det tålmodiga intervjuandet överväger en skakad Sereny faktiskt att skrota hela projektet. För samma förmiddag har det gått upp för henne hur moraliskt fördärvad Stangl fortfarande är.

Inte utan stolthet har han då berättat hur Blau, en av lägrets arbetsjudar, en dag knackade på dörren till hans expedition, ställde sig i givakt och bad om tillåtelse att tala med honom. Det visade sig att Blaus 80-årige far just anlänt i en transport. Kunde Stangl se till att fadern kunde skjutas istället för att gasas, och kunde han först ges ett mål mat? Svaret blev: ”Officiellt vet jag inget, men inofficiellt kan ni tala om för kapon att jag inte har några invändningar.” På eftermiddagen möter Stangl mannen på nytt: ”Han hade tårar i ögonen. Han ställde sig i givakt och sa ‘Herr Hauptsturmführer, jag måste få tacka er. Jag gav min far ett mål mat. Och jag har just följt honom till lasarettet [den rödakorsbemålade byggnad där arkebuseringarna ägde rum] – det är över nu. Tack så hemskt mycket’. Jag sa: ‘Inte behöver ni tacka mig, Blau, men om ni VILL tacka mig, så får ni naturligtvis göra det.”

Stangls kanske viktigaste försvar är hela tiden att hålla fast vid DET HAN FAKTISKT GJORDE, personligen, snarare än VAD HAN I VERKLIGENHETEN VAR. Och då han menar att han själv var en respektabel karl, som inte mördat mördat en enda jude med egen hand – vilket faktiskt inte motsades under rättegången – förminskade det i egna ögon hans personliga skuld. Givetvis är detta en viktig ledtråd. Jag tror inte det är en slump att så många av dessa dödsbyråkrater – och ett antal ledande nazikoryféer, inklusive Hitler själv – gärna beskrev sig själva som särskilt djurälskande och barnkära. Inte heller skall det med nödvändighet ses som lögner. Troligtvis är det här gullandet med hundar och telningar i sjömanskostym det bevis som dessa skrivbordsmördare behöver inför sig själva att de är i grund och botten anständiga människor, som dock TYVÄRR, TYVÄRR måste göra detta som rasen eller historien eller organisationen kräver det.

Med sin vässade blick upptäcker Sereny snart att Stangl har ett slags dubbel personlighet, som är nästan fysiskt påtaglig. För varenda gång som samtalen börjar komma in på verkligt brännande eller svåruthärdliga spörsmål förvandlas han: rösten blir grötig, ansiktet rött, dragen i hans fårade ansikte förgrovas. För att kunna bära sin ofattbara skuld har han nämligen blivit två människor, med ett lågmält vardagsjag som hela tiden håller ifrån sig minnena och insikterna, och som tar skydd bak de gamla, nötta fraserna om att bara lyda order. Sanningen är helt enkelt för fruktansvärd för att kunna leva med.

Men med i sin resa fram till avgrunden släpar Sereny också Stangl. Gång på gång på gång överbevisar hon honom, gång på gång hittar hon de där tillfällena då han faktiskt kunnat säga nej. Det handlar om ett sluttande plan, förvisso, där den förfärliga slutstationen ej gått att se från första början, men där den moraliska dimensionen ändå varit helt tydlig. Han har kunnat välja. Och han har valt.

Nitton timmar efter den sista intervjun dör Stangl oväntat i sin cell. Diagnosen blir hjärtsvikt.

När jag så läser Serenys berättelse om hur denna typ av gärningsmän blir till, slår det mig plötsligt att ens värsta mardröm givetvis inte är att ens barn eller barnbarn en dag kommer vara de som står där på perrongen och väntar på att bli ivägförda. Det allra ohyggligaste skulle givetvis vara om de istället skulle stå på den där perrongen med gevär över axeln.

– Boken är: Gitta Sereny: ”Vid avgrunden – Från barmhärtighetsmord till folkförintelse”. (Övers. Nille Lindgren.) Ordfront.