Så god som en gosse

Hösten 1644 återsåg Erik Jönsson Sverige för första gången på fyra år. En svensk militär, den 30-årige generalmajoren Gustaf Otto Stenbock, var stadd på resa till hemlandet och Rehnskiöld passade på att sända sin tjänare med honom. Eriks uppgift var att för sin husbondes räkning utföra en rad officiella och privata ärenden i Sverige.

I slutet av oktober åkte Erik med ett skepp som tog honom till Kalmar, och sedan reste han åtföljd av två drängar den stora landsvägen upp till Södermanland, via Linköping och Norrköping till Turinge socken en bit söder om Stockholm. Där låg Stensätra, en gård som hans husbonde tänkt göra om till säteri. Rehnskiöld hade som vanlig svensk adelsman rätt att slippa betala skatt för en av sina jordegendomar – i regel den där han antogs bo och ha sitt säte, därav namnet. I princip kunde en nybliven ädling peka på vilket hus som helst som hade ett vidhängande stycke jord och förklara att just det var hans säteri. För att något skulle gå för säteri även i en mer formell, skatteteknisk mening måste dock egendomen leva upp till vissa krav, bland annat måste säteriets hus vara av det slag som anstod en adelsman. Rehnskiöld skulle nu uppföra en mer ståndsmässig bebyggelse där i Stensätra, och Erik Jönsson hade fått i uppgift att övervaka arbetet. Huvuddelen av vintern 1644 tillbringade dock Erik i Stockholm. Där bodde han hos den förmögne köpmannen Lorentz Hartman, som var god vän med Eriks närige farbror. Det var i rikets huvudstad som den viktigaste delen av hans uppdrag skulle utföras. För sin husbondes räkning skulle han uppvakta två av rikets allra mäktigaste män.

En människa som levde under 1600-talet och som ville ha hjälp och värn i liv och karriär sökte sig alltid till någon som var mäktigare och starkare för att bli dennes skyddsling: man gjorde sig till klient under en patron. Det här systemet hade en fast rot i människornas medvetande. Att böja huvud för någon, att underkasta sig och passa upp, var ingen skam, förutsatt att denne någon hade rätt status. Då var det istället en heder, både för den som var klient och för hans patron. Och som klient till en hög patron hade man tillfälle att ge uttryck för känslor och egenskaper som värderades högt under denna tid, som lojalitet, trohet och lydig tillgivenhet.

Att vara klient till någon maktstinn person var särskilt viktigt för den som befann sig långt ned i hierarkin, och Erik hade vid det här laget upphöjts till Rehnskiölds klient. Bruket förekom dock överallt. Varenda person, även de mest upphöjda, var i regel beroende av en än högre beskyddare av något slag. Orsaken var att det var mycket svårt att få något gjort, komma någon vart eller bli någon alls om man inte hade de rätta kontakterna. Det här betydde att personerna i samhällets topp alltid var ansatta av mängder av supplikanter som ville ha hjälp, och att de under sig samlade stora klasar med klienter som kunde förväntas hjälpa sina höga herrar på olika vis. Hela samhället var genomkorsat av dessa små och stora nätverk med folk som stöttade varandra med tjänster och gentjänster; det var en tid av handkyssar, ryggdunk och örontassel. I ett nätverks kärna återfanns i regel familjemedlemmar av olika slag, eftersom dessa närstående var de första man sökte sig till när det gällde att bygga upp ett eget klientnät. Det här betyder dock inte att nätverken var slutna. Familjen var under denna tid minst av allt någon intim krets, utan istället något av det sociala livets mittpunkt. Det var därför alltid så att de nätverk som fanns runt olika höga potentater också rymde många andra människor: vänner, hushållsmedlemmar, tjänare, grannar, förtrogna, kolleger, underlydande, kunder, gäldenärer.

Sedan kunde de här patronerna med sina nätverk också alliera sig med andra patroner och på så vis skapa instabila men mycket inflytelserika maktcentra. Så var till exempel bestämmandet i rådet, och i och med detta också det mesta av bestämmandet i riket, faktiskt samlat i händerna på sju aristokratfamiljer, som dessutom var nära sammantvinnade genom giftermål. Det var släkterna Baner, Bielke och Brahe, Stenbock, De la Gardie, Horn och Oxenstierna. De hade varit med och styrt de krigiska äventyren som satts igång sedan seklets början och de hade verkligen vunnit på det skedda. Jorden i de härtagna provinserna hade i många fall hamnat i just deras eller deras klienters händer, eller i händerna på några av de andra aristokratiska familjer som också återfanns i rådet. Det kallades för rekompens.

Att söka sig till någon av dessa rådsherrar och hålla sig väl med honom var av avgörande betydelse för alla som ville göra karriär i den svenska staten, som till exempel Gerhardt Rehnskiöld. Erik hade därför fått med sig gåvor som han skulle överlämna till ett antal högt uppsatta personer. Vi skall nog inte se det som mutor – även om sådana visst förekom – utan som tecken på den lojalitet som Rehnskiöld kände mot dem.

En av dem som Erik uppvaktade var greve Per Brahe. Han var en medelålders karl på några och fyrtio år, med tätt sittande ögon, rak, skulpterad näsa, tunn mustasch och liten men lätt framskjutande haka. Brahe var Sveriges störste jordägare och dessutom en av rikets allra mest uttalade aristokrater: envis, strängt konservativ och översvämmad av ståndsegoistiska idéer om adelns rätt (mer så än exempelvis realpolitikern Axel Oxenstierna, som sin klasshögfärd till trots ofta var villig att kompromissa om så krävdes, och de två männen var också motståndare i rådet). Så till exempel hyste denne snåle man en stor skepsis inför handel och annan kommers. Det var bara jorden som var något värd. Dessutom var han en övertygad anhängare av ett samhälle med fasta skillnader mellan folk och folk, för, sade han, man vet ju hur viktigt det är ”att hava stånd i riket, vilka göra att alla icke äro såsom svinefötter utan den ene därigenom eminerar över den andra.” Okänt folk på gatorna bockade djupt ned mot kullerstenarna när han rasslade förbi i sin vagn.

Men även om Per Brahe till fullo visade upp den idealtypiske aristokratens alla svåruthärdliga lyten, så hade han också flera av dennes dygder. Att hans kunskaper, nitiska läggning och känsla för lagen gjorde honom till en god ämbetsman, det hade han visat som guvernör i Finland mellan åren 1637 och 1641; där hade han rest runt, plockat och rättat och bland annat grundat ett universitet i Åbo, ställt postväsendet i ordning och reformerat tullen. Och som så många andra män i sin klass ansåg han sig på något vis betala för sin upphöjda position med panasch och personligt mod. I sin ungdom slogs han tillsammans med Gustav Adolf, och han hade själv fört den sårade kungen ur striden vid Danziger Haupt 1627 sedan den roddbåt de båda färdats i träffats av polsk eld. Och även om hans civila sysslor nu tog nästan all tid hade han under det senaste kriget mot Danmark ändå funnit tid till att ordna trupper i Småland samt delta i en liten betydelselös strid.

Erik Jönsson gav Per Brahe ”en träfflig skön häst”, som det står i dagboken, hans hustru fick en stor spegel. Den andre mannen som Erik sökte upp var rikskanslern själv, Axel Oxenstierna. Han fick en hingst från Holstein, samtidigt som hans gemål fick ”en skön klocka”. Det är värt att notera att Rehnskiöld såg till att uppvakta både Brahe och Oxenstierna, som alltså stod mot varandra i rådet. Det är nog ett gott exempel på en klok underlydande som placerar sina karriärmässiga ägg i flera korgar. Den här lilla händelsen är också intressant för att den visar på klientsystemets spännvidd. Erik, som genom sin koppling till Rehnskiöld var klient till en av rikets lägre tjänstemän, bistår på uppdrag av sin patron denne i hans funktion av klient till två av rikets högsta makthavare. Så spanns väven omständligt från den allra lägsta till den allra högsta. Erik skulle så småningom lära sig att skickligt klänga sig upp längs dess garn.

En tid efter att Erik anlänt till Stockholm inträffade där en händelse som skulle komma att påverka honom och även de två ovan nämnda potentaterna. Den 7 december fyllde drottning Kristina 18 år, vilket innebar att hon blev myndig och således löst från förmyndarnas band. I och med detta närmade sig ett sanningens ögonblick rent politiskt för Sverige. Skulle hon ta sin fulla rätt som regent eller skulle hon även i fortsättningen låta sig styras av herrarna i rådet? Axel Oxenstierna och de andra kände viss oro inför framtiden, samtidigt som deras fiender, både inom och utom adeln förväntansfullt vädrade i vinden. Många menade att det enda som kunde hålla aristokraterna tillbaka var en stark monark.

Alla visste att Kristina – som alltså var generationsbarn med Erik Jönsson – var en remarkabel ung kvinna, ”en herrgårdstös som fått ett rike att härska över”, som någon historiker har skrivit. Porträtten visar en ung dam med stora, lätt sorgsna mörkblå ögon, kraftig näsa, antydan till dubbelhaka och ett illa skött, ljusbrunt hår. Hennes minspel var, liksom hennes röst, fullt av skiftningar: hon kunde vara ömsom tankfull med ljus flickstämma, ömsom bister med grov stämma. Att hon inte var någon vanlig hovprinsessa märkte folk med en gång på hennes klädsel. Trots att hon var liten bar hon inte de höga skor med röda klackar som var högsta mode bland hennes systrar i överklassen. Sällan såg man henne som andra kvinnor hårt snörd i en vid, tygrik klänning, med hög midja, blottade axlar och brösten pösande fram i urringningen, eller med vacker håruppsättning och formklippta muscher fastsatta i ansiktet för att dölja små blemmor och för att framhäva hyns vithet, eller med mask för att skydda mot solsken och ofina blickar. Istället bar hon lågklackade skor och en kort, praktisk kjol. Hennes hår hängde rakt och enkelt ned, ofta bara prytt med en kam eller ett litet band, och hennes hy var ovanligt solbränd. Det berättades att vissa som såg henne till häst – hon både red, sköt och fäktade väl – hade svårt att förstå att den oroliga unga kvinnan med sitt ovårdade hår och sina säckiga kläder faktiskt var Sveriges blivande härskarinna. Hon var en kvinna, men hade tagit sig en rad av de särmärken som av hävd hörde till männen.

Hennes barndom hade inte varit vidare lycklig. Kanske kan man säga att det gick fel från allra första stund. Hon hade fötts till världen gallskrikande och svarthårig med fosterhinnorna kvar på huvudet, alltså en segerhuva, vilket var väldigt bra, för det betydde att stora framgångar väntade, en flicka, vilket inte alls var bra, för alla hade önskat en gosse som kunde säkra tronföljden. Kristinas mor Maria Eleonora grät hysteriskt och hovdamerna teg förläget. Bara Gustav Adolf behöll jämvikten och sade sig hoppas att ”denna flicka skall bliva mig så god som en gosse”.

Gustav Adolf höll sin besvikelse över att Kristina var en flicka i schack genom att behandla henne som om hon faktiskt inte vore det. Festligheterna i slottet var de samma som om en son fötts, och han gav också order om att den lilla flickan skulle uppfostras som en gosse, något som blev än mer uttalat efter det att kungen stupat och det stod klart att Kristina verkligen skulle ärva tronen. Kristina skrev senare att ”ett barn som föds till tronen är en statens tillhörighet”. En kunglig barndom var därför aldrig någon privat angelägenhet i Sverige utan istället ett ämne för bekymrade debatter i råd och riksdag, vilka också förstod att ingripa om de ansåg att den blivande regentens uppfostran gick i alltför böjda svängar. Förmyndarregeringen ingrep också en tid efter kungens död och – för att använda en modern term – fråntog Maria Eleonora vårdnaden om sin dotter.

Den tyskfödda Maria Eleonora med sina skulpterade kindben, nobla ögonbrynsbågar och välformade mun ansågs vara Europas vackraste drottning, men hon trivdes inte något vidare bland Sveriges ”slemma berg”. Hon kan inte med bästa vilja i världen kallas begåvad, utan var istället nyckfull, egoistisk och mentalt instabil. Trots att deras giftermål från början var ett resonemangsparti hade Gustav Adolf och Maria Eleonora blivit ovanligt lyckliga tillsammans. Gustav Adolfs död var därför en oerhörd katastrof som Maria Eleonora aldrig någonsin hämtade sig ifrån. Hon stängde in sig själv och dottern i några rum där allt, inklusive fönstren, var täckta med svart tyg. Där, till skenet av vaxljus, grät hon sig galen. Hon befallde att liket efter kungen inte fick sättas i jorden förrän hon kunde begravas samtidigt med honom. Istället gav hon order om att kistan skulle lämnas öppen, och varje förmiddag gick hon till liket ”det hon beskådar, bevisar hedersbetygelser och klappar, intet aktande att det nu så mycket mer svartnar och förfaller, att det fast intet mera till kännandes är”. I juni 1634 hade man äntligen lyckats begrava kistan i Riddarholmskyrkan, men det dröjde inte länge innan Maria Eleonora tog sig in i gravvalvet och försökte krypa ned till det förmultnade liket. Till slut var en illa berörd Axel Oxenstierna tvungen att sätta ut en vaktpost i valvet för att hindra vidare pinsamheter. Några år senare rymde Maria Eleonora till Danmark, utklädd till borgarkvinna, via en gång som grävts från hennes kammare på Gripsholms slott under trädgården ned till sjön. De enerverade männen i rådet såg då till att genast stryka änkedrottningens namn ur kyrkobönerna och dra in hennes underhåll. Senare använde de flykten till kung Kristian som en av ursäkterna för 1643 års överfall på Danmark.

Den vilda sorgen efter maken tog all kraft som Maria Eleonora hade, och hon försummade sin dotter. Den ensamma och isolerade Kristina flydde i sin tur bort från sin sinnesomtöcknade mor och bort från de slutna, svarta rummen, iväg till böckerna. Kristina fick två lärare som snart kom att betyda mycket för henne, även rent känslomässigt. Den ena var rikskanslern själv, Axel Oxenstierna, som med betydande omsorg och stor skicklighet skolade den lilla flickan i politik, statskunskap, krigskonst och historia – hon fick till exempel snart läsa Thukydides, Curtius, Justinus och Polybios på orginalspråken -, och som från det år hon fyllde 13 började trimma in henne i hennes offentliga sysslor. Den andre var Johannes Matthiæ, en potatisnäst biskop som lärde henne språk, teologi och filosofi. Särskilt Matthiæ kom att påverka den lilla flickan (efter en tid började hon kalla honom för ”pappa”), och grundlade hennes intresse för filosofiska och religiösa frågor. Biskopen var bland annat anfäktad av synkretistiska idéer. Runtom i Europa fanns det humanistiskt lagda teologer som kände avsky inför allt hat och all dogmatism och som ville se ett snabbt slut på de eviga strider och förföljelser som katoliker, lutheraner, kalvinister och andra med en sådan glädje släppte lös på varandra. Dessa så kallade synkretister (som till exempel 1600-talets kanske störste pedagog, böhmaren Johan Amos Comenius) talade istället för vidsynthet och tolerans, och arbetade hårt på att förena den så sorgligt splittrade kristenheten på nytt. Matthiæ hade liksom en del andra svenskar kontakter med Comenius och var också påverkad av synkretismen. I detta var han en ovanlig svensk biskop. Det svenska prästerskapet var, som tidigare nämnts, en stramt ortodox samling som skydde kätteri lika mycket som de hatade papism, och som odlade en ideologisk renlärighet som var så rätlinjig och fantasilös att den hela tiden hotade att slå över i ren fanatism. Hade de fått bestämma hade den fritänkande Matthiæ aldrig getts förtroendet att skola rikets unga krönta fröken, men uppdraget hade han fått redan 1632 av Gustav Adolf själv så det var inget att göra åt den saken. Och medan de gnisslade tänder på avstånd kunde ”pappa” viska om tolerans och respekt för andra religioner till den lilla flickan. Hon visade sig också ha ett utmärkt läshuvud. Så småningom lärde hon sig tala eller i alla fall förstå nio språk: svenska, danska, tyska, franska, italienska, holländska, spanska, latin och grekiska; dessutom hade hon kunskaper i både finska och hebreiska.

Från tidig barndom identifierade sig Kristina med sin tidigt bortdöde far, samtidigt som hon också kände ett stadigt växande avstånd till sin vackra, feminina men mentalt instabila mor – på samma gång som modern aldrig stack under stol med att hon fann sin plattbröstade dotter ”ful”. Detta, tillsammans med den manligt färgade uppfostran hon fick och de enorma förväntningar hon kände inför sin framtida syssla, fick snart genomslag. Enligt vad hon själv säger utvecklade hon ”en oövervinnerlig avsky och motvilja för allt som kvinnor gör och säger” och kom paradoxalt nog fram till den fasta åsikten att ”kvinnor aldrig bör regera”. Den känsla av mindervärdighet som hennes kön skänkte gjorde att hon istället med stort eftertryck bejakade de mer manliga dragen i sitt väsen. Så hon ramlade runt med sitt rufsiga hår och sina låga klackar, klädde sig avsiktligt vårdslöst och fult, åt enkelt, svor mycket, sov lite, red hårt, snabbt och skickligt – det sades att hon kunde tillbringa upp till tio timmar i sadeln -, skydde hovfröknarna och alla traditionellt kvinnliga sysslor och sökte istället hela tiden manligt sällskap, kort sagt, gjorde allt det som kvinnor inte tilläts att göra. Hon var en begåvad, neurotisk, strålande intelligent och gravt överpresterande pliktmänniska, och man kan säga att hon sökte klara av omgivningens förväntningar och sina egna höga krav genom att utföra ett slags mentalt könsbyte på sig själv.

På sätt och vis var den här förvridningen oundviklig. Hon levde i ett Europa där kvinnan sågs som en andra klassens människa och en tredje klassens medborgare. Intressant nog så bytte misogynin fot under 1600-talet. Fram till denna tid hade dogmen om den kvinnliga underlägsenheten stötts med olika teologiska argument. Dessa förlorade dock i kraft under seklet, men teologernas tappade mantel plockades raskt upp av medicinarna, som nu istället fann argument för den manliga överlägsenheten i den kvinnliga anatomin: deras kroppar är ju så bräckliga, etcetera. (Kristinas långa uthållighetsritter och slarviga matvanor kan nog till dels ses som en revolt mot dessa teser.) Resultatet blev dock ett och samma: att det kvinnliga könet hölls nere, borta och undan. Visserligen fanns det manliga författare som gick till attack mot föreställningen om kvinnan som en underlägsen varelse, ett naturens misstag, och sökte bland annat visa att den så hyllade Aristoteles hade fel när han påstod att skapelsen egentligen var tänkt att vara helt igenom manlig. Något större genomslag fick dessa nya, mer kvinnovänliga idéer dock aldrig. I de flesta riken i Europa ansågs det fortfarande vara anstötligt om en kvinna gick omkring ensam på stadens gator.

Det är ju talande att Axel Oxenstierna 1641 sagt om den unga Kristina att hon ”icke är som en kvinnsperson, utan behjärtad och av ett gott förstånd”. En vanlig kvinna var alltså inte behjärtad och av ett gott förstånd, utan en mindre vetande varelse som hade sitt värde i det att hon tjänade mannen, födde barn och skötte hushållet. Kvinnor var inte myndiga utan räknades rent legalt ha samma relation till sin make som barnen och tjänarna till husfadern: lilla hon måste därför ha en förmyndare i form av maken eller fadern. Att kvinnor var omyndiga ställde dock till med en hel del problem i samhället, för som vanligt i sexistiska ideologier fanns det ett betydande glapp mellan ideal och verklighet. I levande livet var kvinnorna inte alls bara tysta bihang till sina män utan spelade en betydande roll i ekonomin. En betydande del av produktionen sköttes av kvinnor. De återfanns i många manufakturer där de gjorde sådant som kläder, segel, speglar eller en del metallurgiska produkter. Ett stort antal var aktiva i städernas gillen. De flesta var änkor efter avlidna mästare, som hade rätt att bedriva sin makes syssla så länge som de höll sig ogifta. (Detta att en änka faktiskt erhöll betydande ekonomiska och sociala rättigheter betydde att vägen till frihet för många kvinnor bokstavligen talat gick över makens döda kropp.) Även om de var sällsynta så går det att finna enskilda kvinnor som lyckades nå mycket höga och prestigefyllda funktioner i städernas ekonomiska liv. I Paris sköttes stadens fontäner av en kvinnlig rörmokare, och där fanns också tre skrån som var exklusivt kvinnliga, nämligen blomsterförsäljarnas samt linne- och hampmakarnas. I Southampton var alla ullpackare kvinnor, medan Venedig kunde skryta med kvinnliga sotare. I Sverige fick kvinnor överallt och i alla samhällsklasser axla de bördor som männen lämnat efter sig nu när de marscherat ut i kriget. Många adelskvinnor varken ville eller kunde förbli ornamentala drivhusblomster på landet, utan styrde myndigt över godsens jordbruk och boskapsskötsel. En del adelsfröknar hade inte råd att vara lika fördomsfulla mot kommersiella näringar som sina ideologiskt mer rättänkande manliga släktingar, och de handlade, lånade ut pengar och startade manufakturer. En av dessa kvinnliga storföretagare var Marie Sophie De la Gardie som såg ut som en tunn och blodlös ungmö, men som egentligen var ett mäkta driftigt fruntimmer som bedrev egen gruvdrift och bland annat ägde ett pappersmakeri, ett vantmakeri och en krutkvarn. I städerna arbetade vanliga kvinnor överallt: de bar tegel, rodde transportbåtar, trampade bälgar i blästerugnar och skötte krogar. (När så många kvinnor var ekonomiskt aktiva, ställde givetvis omyndighetsreglerna till en hel del besvär vad gällde betalningar och borgensförbindelser, och även i rådet fanns det röster som talade för att äldre ogifta kvinnor av det skälet borde ges utökade rättigheter.) Och överallt ute på landet såg man bondkvinnor som plöjde, som sådde, som skördade. Så här var det överallt i hela Europa under denna krigiska epok, men på grund av att så oerhört många svenska män försvunnit i kriget arbetade kvinnorna i Sverige sannolikt mer och hårdare än i något annat land. En utländsk diplomat sade också att ”det finns inget land där kvinnorna leva i så stor träldom och föra ett så mödosamt liv”.

Medan männen helt enkelt inte kunde stänga ute kvinnorna från rikets ekonomiska liv, lyckades de med stor framgång hålla dem borta från kunskapen och från politiken, den samhälleliga maktens två viktigaste nycklar.

Även i de högre klasserna var flickornas bildning ofta gravt försummad. Det är intressant att notera att medan många adliga och borgerliga gossar fick gå allt längre och längre i skolan och på så vis fick njuta något som började likna en modern barndom, så levde deras systrar länge kvar i den medeltida brådmogenheten, där barn var barn bara under en kort tid och där de istället snabbt sattes att utföra vuxna människors sysslor. Även om det fanns en hel del lysande undantag, fick de flesta överklasskvinnor uppenbarligen en tämligen enkel utbildning som främst gick ut på att göra dem till goda äktenskapspartier, kloka hushållerskor och dygdiga matronor. De fick lära sig att ”koka, baka, brygga, spinna och väva och andre nyttige bohags sysslor”, att klä och smycka sig och samt att bli ”tysta, blygsamma”, ”stadiga och allvarsamma”. Skolningen i bokliga ting kom i bästa fall i andra hand, och det hände inte sällan att fäder eller äkta män rakt av förbjöd dem att läsa annat än religiös uppbyggelselitteratur. Allt detta gjorde att medan deras män ofta hade en bildning som var helt enkelt briljant – den överträffar i regel det mesta som går att skåda i den vägen i dag – så hade de själva svårt att både läsa och skriva: många ljudade högt när de läste, deras brev utmärktes av ett osammanhängande och klumpigt språk pepprat med stavfel och felanvända ord, och en del klarade inte ens att skriva sitt eget namn.

Som vid så många andra tillfällen då krig och kriser tvingat männen att släppa fram sina fruar och döttrar till ekonomiskt betydelsefulla poster ledde ofredsåren faktiskt till ett stärkt självmedvetande bland kvinnorna. Speciellt i de större städerna sökte kvinnor i de mer välbärgade klasserna att hävda ett visst oberoende och många lyckades också höja sin bildningsnivå. Kvinnornas språkliga färdigheter ökade under seklets gång, allt fler flickor fick en verkligt boklig skolning, där även ämnen som latin och grekiska ingick, och i alla länder dök det så småningom upp enstaka kvinnor vars kolossala lärdom kallade fram en beundran i samtiden som var lika stor som den var motvillig. Det var cartesianer som madame de Grignan, humanister som madame Dacier, fysiker som madame de la Sablière, filosofer som Anna Maria van Schurman – ”den lärda och allrasom ädlaste jungfrun” i Utrecht, som dessutom var lika skicklig på att skriva poesi på italienska som att gravera i glas och måla porträtt – och språkkunniga som vår egen Sophia Elisabeth Brenner. Det förekom också en del feministiska stormsvalor, som de franska preciöserna, som sökte frihet genom att bli kyska och oberoende och genom att bli lärda. Att bara vara maka och mor var inte nog för dem, de sökte en ny kvinnoroll som de hoppades finna i lärdomen. Eller, som en av dem utbrister i en samtida teaterpjäs, det räcker inte

Att bli ett litet sjåp, som snörper hop sitt sinne
och stänger sig med flit bland hushållssysslor inne
och finner all sin fröjd hos honom, den där karln,
som man till avgud fått, och bytingar till barn!

Nej, en kvinna skulle hellre ge sig åt Anden:

Gift dig, min söta du, men med filosofin
som bär oss på sin flykt utöver mänskligheten
och åt förnuftet blott ger suveräniteten.

Bakom detta fanns en vacker dröm om att vetandet skulle ge dem en makt och en prestige som dittills varit förbehållen männen. Preciöserna slogs dock ur ett dubbelt underläge. På grund av klen skolning hade många av dem att klättra en lång sträcka innan de ens kunde ana Den Verkliga Bildningens luftiga höjder. Deras verk är därför ofta rörande valhänta, ibland direkt prilliga, något som deras kritiker aldrig försummade att peka finger åt. De mötte också ett kolossalt motstånd från männen och nöttes ned under sådana massiva förtalskampanjer att allt som återstår av dem i dag är det förklenande adjektivet preciös, i betydelsen förkonstlad, tillgjord och sipp.

Problemet med preciöserna och andra bildningsrörelser bland 1600-talets kvinnor var, förutom att det bara berörde en förnäm elit i städerna som på sin höjd kunde ställa till med litterära kravaller, att det inte räckte med att bli lika lärda som männen för att vinna verklig makt. Politiken var fortfarande ett fält där inga kvinnor på några villkor tilläts träda in. Till och med de kvinnor som krönts stötte icke sällan på problem. Den svenska riksdagen var manlig så till den grad att kvinnor inte ens tilläts befinna sig i sammanträdessalen. Vissa hade rentav velat hindra Kristina från att komma in där, trots att hon var rikets regent! Någon hade då påpekat att hon faktiskt borde betraktas som kung – alltså en manlig titel – varpå hon efter visst muttrande släppts in. Hennes kvinnliga hovfröknar fick dock snällt stanna utanför.

Det fanns ett ökande politiskt intresse bland många 1600-talskvinnor. Även här verkar de franska kvinnorna ha varit ledande. Kardinal Mazarin – en mörk italienare med pipskägg som valt en kyrklig karriär enbart för att kunna göra karriär, och som med hjälp av sin energi, intelligens, intrigbegåvning och inställsamhet lyckats att knappt 40 år gammal få överta Richelieus post efter dennes död 1641 – klagade för en spansk minister över de franska kvinnorna: de

vill blanda sig i allting. En anständig kvinna vill inte ligga med sin man, inte heller en kokott med sin älskare, om de inte den dagen har talat med dem om statsangelägenheter! De vill se allt, känna allt och, vad värre är, göra allt och bringa ordning i allt.

Men på grund av att den politiska arenan var så totalt och oeftergivligt sluten för 1600-talets kvinnor sökte de andra vägar för att påverka makthavarna.

Två exempel. Under hela seklet förekom det runtom i Europas städer rader med bullriga upplopp och kravaller, som nästan alltid sprang ur de lägre skiktens missnöje med tillgången på mat. Ofta började dessa protester med rykten om att priset på spannmål skulle höjas eller att brist hotade. I dessa upplopp – som inte sällan hade framgång och fick skrämda handlare att sänka priserna eller lika skrämda myndigheter att på olika vis säkra tillförseln av livsmedel – spelade just kvinnor en avgörande roll. Det finns till och med exempel på matkravaller där samtliga deltagare var kvinnor. Och om gatuupploppet var ett sätt för kvinnorna i samhällets lägre skikt att påverka politiken, kunde de som levde i överklassen använda sina karlar för att via dem nå ett inflytande. Denna maktens köksdörr har alltid brukats av både män och kvinnor som av olika skäl varit utestängda men som vägrat att nöja sig med det. De som använt den har dock av både samtid och efterkommande inte sällan beskrivits i mycket negativa termer som makthungriga satkärringar och sängkammarhärskarinnor. (Märk väl att en person som Mazarin – som alltså anspelar på detta i sitt tal ovan – aldrig besudlats med liknande okvädingsord för att han skaffade sig sin vackra position genom att vara, som man säger, ”intim” med Ludvig XIII:s hustru, änkedrottningen Anna. Den här påverkan behövde förresten inte alltid ha uppnåtts med erotiska medel. Den kvinna som sedermera skulle utöva störst makt via Ludvig XIV, markisinnan de Maintenon, var inte hans älskarinna, medan den kvinna som var det, markisinnan de Montespan, saknade inflytande.) Att 1600-talet brukar beskrivas som en tid då mätressinstitutionen fick verklig politisk betydelse skall ses som en illa förvrängd beskrivning av en epok då kvinnor blev alltmer intresserade av politiskt inflytande och då ett flertal av dem också använde alla de medel som stod till buds för att nå det.

Att kvinnor såg sig tvungna att ta till så extrema grepp som gatukravaller eller fjärrstyrning av olika närstående män visar ändock på hur könsmässigt sluten den politiska världen var. Och även om många remarkabla kvinnor nådde remarkabla framgångar under seklets lopp var de kvinnor som levde i slutet av seklet i stort sett lika undanskuffade, nedhållna och baktalade som deras mormödrar en gång varit när seklet var nytt. Maktens boningar tillhörde männen och dem allena.

Det är alltså inte vidare märkligt att den unga Kristina kände sig kluven när hon trädde in i den här strikt enkönade världen. Det är inte heller så konstigt att hon svarade på de högt ställda förväntningarna och på den manliga uppfostran hon fick genom att faktiskt vända sig bort från sitt eget kön och istället söka efterlikna det andra, att på något vis bli till den dådkraftige gosse till häst som hon egentligen skulle ha varit. För henne måste det ha sett ut som den enda vägen ut ur en i grunden omöjlig situation. Men det var först i och med att hon blev förklarad myndig som alla de här problemen ställdes på sin spets. Dittills hade hon i mycket varit en gäst i den här mansverkligheten, liksom på studiebesök; från den dag hon fyllde 18 fann hon sig plötsligt stående i dess mitt. Men om det var någon av aristokraterna i rådet som trodde att den unga kvinnan skulle vara ett dumt och lättmanövrerat litet fruntimmer, som snällt skulle låta sig förvandlas till deras lydiga marionett så blev de i så fall besvikna.

I början av december 1644 var en riksdag sammankallad till Stockholm och den 7 december, efter det att rikskanslern hållit en självmedveten redogörelse för sitt och de andra förmyndarnas styre, gick ordet till den 18-åriga Kristina. Hon sade sig vara nöjd med deras förvaltning och senare samma dag avlade hon sin med spänning emotsedda kungaförsäkran. De som lyssnade lade på en gång märke till att den inte alls var lika bindande som den hennes far Gustav Adolf avgav 1611. Anmärkningsvärt var också att den inte rymde något godkännande av 1634 års regeringsform, Axel Oxenstiernas stora verk där den ”blandade monarkin” kodifierats. Hon lovade att respektera den, men ville för tillfället inte upphöja den ”till en evärdelig lag”. De som stod med de vätta tummarna högt upp i de storpolitiska skyarna tyckte sig ana en viktig vindkantring.

One thought on “Så god som en gosse

Kommentarer inaktiverade.