Om Venedig

Idag utkommer i en ovanligt nätt liten utgåva från Wahlström & Widstrand Joseph Brodskys ”Vattenspegel – En bok om Venedig”. Den som införskaffar den i tron att den kan fungera som en slags litterär Bedecker över den vackra staden på vattnet, den blir nog en smula brydd. Detta är ingen resebok av det gängse slaget, där skribenten-resenären brister ut i långa omständliga diskussioner över vem, vad, var, hur och varför någon statyerats eller vilket litet bakgatshak som serverar den bästa Manzo branzaton. ”Vattenspegel” är istället en förvuxen essä på 104 sidor, och en alldeles särdeles elegant sådant, det måste sägas. Visst är det resenären och besökaren Joseph Brodsky som causerar över sådant som står att möta eller se i Venedig. Men som så många goda essäer i en äldre tradition är dock ämnet för skriveriet egentligen mest bara en förevändning för att tala om något annat: om det seende ögats fenomenologi, om vatten, om ljus. Eller om monster. Alla dessa drakar, sfnixer, kerberosar, minotaurer, chimairor som går att se på huskroppar och fasader runtom i staden betecknar han som ”våra självportätt, i den meningen att de betecknar släktets genetiska minne av evolutionen.”

Ett grundläggande krav på en essäist är att denna eller denne måste vara lärd. Att det är en nödvändig men alls inte tillräcklig förutsättning för framgång i facket finns det dock alltför många bevis på. Det krävs också något mer. En viss sorglöshet, tror jag. Det som i mina ögon gör Brodsky till en så utmärkt essäist är att han hanterar sin lärdom med en sådan uppenbar lätthet. Det skulle nog bli rätt outhärdligt annars, för precis som Brodskys andra essäer bågnar även denna av olika litterära och historiska referenser. Men Brodskys lätta handlag och brist på tyngande gravallvar garanterar att det hela inte faller samman till en tom skrivövning.

Så är t.ex. hans diskussion av Ezra Pound en utmärkt liten miniatyr. Utgångspunkten är ett besök som han och Susan Sontag 1977 gjorde hos Olga Rudge, ”Pounds fruntimmer”, som han en smula vanvördigt kallar henne. Det visar sig bli en sorglig uppvisning i urskuldan. ”Teet serverades, men vi hade knappt hunnit läppja på det förrän värdinnan – en gråhårig, diminuitiv, prydlig dam med många år framför sig – lyfte ett vasst finger, som gled in i ett osynligt metallspår, och ur hennes snörpta mun kom en aria vars partitur hade varit offentlig egendom åtminstone sedan 1945.”

Brodsky skriver ju som en ängel och ”Vattenspegel” är om inte annat värd att läsa bara för hans stilkonst, smidigt fångad av Bengt Jangfeldt. Och även här blir han aldrig högstämd eller preciös. (Dock får man som läsare kanske svälja en och annan litterär melodiradioövergång, men det är uthärdligt.) Så skriver han om den nybyggda betongklossen Bauer Grünwald Hotel att när den står där invid den fula San Moisè-kyrkan, så ser det ut ”som Albert Speer frossande på en pizza cappricciosa”. Säga vad man vill om den synen, men nog torde den kunna locka en och annan att besöka staden.

– Boken är: Joseph Brodsky: ”Vattenspegel – En bok om Venedig” Övers. Bengt Jangfeldt. Wahlström & Widstrand.