”Det var något helt nytt”, sade de, en blomma som överträffade alla andra med sin skönhet. Den kallades för tulpan, och den nådde Europa vid mitten av 1500-talet. Blomman hade en lång färd bakom sig, både geografiskt och tidsmässigt. Dess ursprungliga, vilda form återfinns i centralasiens svåråtkomliga och karga bergstrakter, men den spreds vidare, först av perserna – vars poeter gärna använde den som en metafor för perfektion – och sedan av de osmanska härskarna i Kontantionopel, som gjorde sig kända för sina prunkande blomsterträdgårdar, trädgårdar som länge betraktades med fnysningar av samtida européer, som inte kunde förstå poängen med att odla sådant som varken gick att äta eller bruka till medicin.
Mot mitten av 1500-talet hade dock den värsta oförståelsen skingrats i Europa, samtidigt som renässansen fött ett helt nytt intresse för att undersöka skapelsen; bland annat fanns där nu rader med botaniker, som arbetade hårt på att kartlägga växtlivet. Först var det bara kännare som odlade den, men så småningom togs den även upp av välbärgade adliga samlare. Spridningen var tämligen snabb: lökarna var oömma och lätta att transportera. Snart odlades tulpaner i trädgårdar från Paris till Prag och framåt 1620-talet hade den blivit högsta botaniska mode i norra Frankrike och de västra delarna av Tyskland.
Länge förblev dock tulpanen en angelägenhet för dessa två kategorier: botaniker och adliga samlare. Den förra kategorin odlade den av nyfikenhet, den senare för att kunna skryta med dem, ingen av dem för vinnings skull. Dessutom var antalet lökar av naturnödvändighet litet. Tulpaner förökas nämligen bäst genom s.k. dotterlökar, en metod som dock är osäker, långsam och oförutsägbar. Så de exemplar som alls såldes, gick till mycket höga priser.
Det var på 1630-talet som det hände. Vid det laget hade tulpanen börjat spridas runt om i Nederländerna, där odlarna gjort den angenäma upptäckten att blomman var tålig, och att den trivdes oväntat väl i landets blöta klimat. Nu blev tulpanen en angelägenhet för Nederländernas stridbara och välbärgade borgerskap, personer med en mycket mer krass mentalitet än de utomvärdsliga lärda och handelsföraktande aristokrater som tidigare kultiverat blomman. Dessutom hade tulpanen vid det här laget odlats så pass länge i Europa att antalet lökar nått den kritiska massa som krävdes för att en verklig marknad skulle uppstå.
Många handelssinnade holländare gjorde så den angenäma upptäckten att tulpanlökar steg raskt i pris och att man kunde göra en fin vinst om man sålde dem efter att ha legat på dem en tid. Detta gällde till en början bara de mer exklusiva tulpanerna – som t.ex. den nära nog legendariska ”Semper Augustus”, en extremt sällsynt röd-vit-strimmig sort, som gick för mycket höga priser -, vilka drivits fram av kommersiella trädgårdsmästare, och som visade upp enastående variationer i form och färg, fjärran från våra enkla, enfärgade trädgårdstulpaner. (En av tulpanens kännemärken är just att den är relativt enkel att hybridisera, något som dessutom underlättades av en speciell sjukdom, som just vid denna tid råkat drabba växten.) Men iochmed att dessa rara tulpaner betalades allt bättre och bättre, skedde ett slags spridningseffekt till mer vanliga tulpanlökar, som också gick upp i pris.
Till yttermera visso förändrade snart hela handeln sin form. Fram till denna tidpunkt hade vanliga tulpaner bara sålts i stora enhetsvolymer, något som gjorde det omöjligt för andra än de riktigt rika att köpa lökar. Men nu började tulpaner att säljas per korg, per skålpund och till slut en och en. Även vanligt folk kunde därför börja köpa tulpaner, visserligen få och små och obetydliga jämfört med de allra finaste men ändå. Priserna steg i takt med att mer folk och pengar sögs in i tulpanhandeln, och i takt med att priserna steg sögs mer folk och pengar in i tulpanhandeln etc. Och till slut gick allt som alls kunde kallas tulpan att sälja, även lökar som tidigare kastas bort, och det till högre och högre priser.
”Det var något helt nytt”, sade de, här hade man funnit en underbara vara som tillät ekonomin att växa nära nog ansträngningslöst, i evigheters evighet amen. Varningsord viftades undan. Jojo, detta VAR nytt, för i motsats till gamla, traditionella spekulationsvaror, som bitar av Kristi kors eller svarta pärlor, var detta ett gods som bokstavligen kunde… kopiera sig själv! Och inte sågs det som ett problem, att prisstegringarna börjat röra sig i en nära nog geometrisk progression, något som förr eller senare bara MÅSTE få ett slut. Nejnej, det var inget bekymmer: för snart skulle tulpanköpare från hela världen flockas till Nederländerna, och förse systemet med färska pengar, och då kunde de lököverlupna holländarna omöjligtvis förlora.
Det hela gick inte långsammare när driftiga personer började att köpa och sälja inte bara befintliga utan även kommande skördar. Detta utvecklades snart till världshistoriens första terminshandel, för förslagna spekulanter sålde sina leveranskontrakt vidare till nya köpare som betalade ett än högre pris, och dessa nya köpare kunde i sin tur sälja dem vidare. Resultatet blev att människor sålde varor de inte ägde, till folk med pengar som dessa inte hade, för priser som ingen i slutändan kunde få ut.
Manin för tulpaner nådde sin höjdpunkt framåt vid årsskiftet 1636-37. För en enda medelstor lök av märket ”Viceroy” betalade en köpare en summa som motsvarade priset på 8 grisar, 4 oxar, 12 får, 24 ton vete, 48 ton råg, 4 tunnor öl, 2 ton smör, 79 liter vin, 425 kilo ost, samt en säng, ett knippe kläder, en silverbägare och ett mindre skepp. Människor sålde både jord och hus – ofta till löjligt låga priser -, så att de också skulle kunna göra sig ett snabbt klipp.
Det hela sprack i början av februari 1637. En rusning av säljare förvandlades snart till en kokande panik där alla sålde; mot slutet av den veckan var lagren av lökar helt osäljbara.
Om denna, världshistoriens första spekulationsbubbla, har den engelske historikern Mike Dash skrivit en i många stycken beundransvärd bok. Detta är den mest vederhäftiga undersökningen av 1600-talets tulpanmani som skrivits utanför Nederländerna, och den nyanserar bilden av denna ofta omtalade men sällan genomforskade händelse. Till Dash förtjänster hör också att han ej drabbats av något akademiskt bösspipeseende, utan istället presterat en bred kulturhistorisk skildring, där sådant som osmansk trädgårdskonst, europeisk storpolitik och holländskt vardagsliv på ett skickligt vis flätats in i skildringen. Detta är en bok som förtjänar en bred läsekrets. Och vi kommer att behöva den om några år, när nästa spekulationsbubbla har börjat pumpas upp och folk som vill ha våra pengar än en gång försöker få oss att tro att ”Detta är helt nytt”.
– Peter Englund
(Mike Dash: ”Tulipomania”. Victor Gollancz.)
Peter Englund 