Om trä, träd, skogar och gränser

Vid mitten av 1600-talet höll Europa på att långsamt förvandlas från en kontinent täckt av träd till en plats där fältet var regel och skogen undantag. Orsaken var enkel. Den europeiska civilisationen var för sin blotta existens beroende av trä, ofantliga kvantiteter trä.

För det första var trä det överlägset vanligaste bränslet och användes framför allt för uppvärmning av bostäder men också för upphettning av olika råvaror i smedjor, manufakturer, tjärdalar, gruvor, raffinaderier och så vidare. (Det var heller inga små mängder som användes av den tidiga industrin. Ett enda järnbruk kunde förbruka lika mycket ved och träkol som en medelstor stad, och det var vanligt på kontinenten att masugnarna stod oanvända i åratal i väntan på att tillräckliga mängder bränsle kunde samlas.) För det andra var trä det stora universalmaterialet att bruka till byggen och konstruktioner. Vilket träslag man tog till berodde på vad det var man satte samman. I husen användes den starka eken, till möbler den raka asken, för korgar den böjliga pilen, till kanonlavetter den sega almen, och så vidare. Man visste också att träets egenskaper skiftade med dess uppväxtvillkor, att det som vuxit i mager mylla visserligen var starkare än det som vuxit i en fet, men att böjligheten var sämre, med mera. Ofta parades olika sorters trä samman på ett mycket genomtänkt vis, allt beroende på vilka egenskaper som söktes. I en räfsa förenades ett skaft av gran med ett huvud av björk, prytt av enepinnar. En skeppsbyggare kunde använda upp till tio olika träslag i sina byggen, där de viktigaste vid sidan av den allestädes närvarande eken var gran och valnöt. Och seklets och även historiens främste instrumentmakare, italienaren Antonio Stradivari, byggde sina oöverträffade violiner med hjälp av en alldeles särskild sorts uråldriga lönnar.

Det mesta som tillverkades under denna tid var alltså av trä eller innehöll delar av trä, för trä var billigt och metall var dyrt. Så oavsett om det handlade om en hästdragen vagn, en fregatt, en vävstol, en säng, en spinett eller en plog, så var järndelarna få, och även för detaljer som vi med självklarhet framställer i metall användes ofta trä. Ur denna ekonomiska nödvändighet hade sprungit en hantverksskicklighet som vi nuförtiden knappt kan förstå och än mindre överträffa: under 1600-talet framställde man ofta maskiner där även kugghjul och annan mekanik var skurna i trä och som fungerade med en remarkabel precision. Ja, det förekom till och med klockor gjorda helt och hållet i trä.

Allt detta och framför allt uppvärmningen slukade alltså kolossala mängder av träd. Handeln med trä var därför en storindustri, bedriven i skiftande former och till varierande resultat. Långväga segelfartyg anlände till Europa fyllda med de fina eller sällsynta träslag som nyligen påträffats i Nya världen eller som sedan gammalt var kända i Asien och som Europas hantverkare ropade efter: brunviolett kampesch från Moskitkusten och rödfärgad pau brasil från Maranhão, härdig teak från Bombay och doftande sandelträ från Calicut. De allra flesta trälastade skepp färdades dock kortare väg och bar på ett betydligt mer vardagligt innehåll: till Venedig kom fartyg över Adriatiska havet med ved från Istrien; till Genua seglade en stadig ström av svartsolkade skutor fyllda med träkol från Korsika; ut från Göteborg gick skeppningar med plankor, bjälkar, bräder, ved, spiror, sparrar, läkt och, inte minst, mastämnen – både från det egentliga Sverige och från dess baltiska provinser kom nämligen ovanligt långa och raka träd som var eftertraktade av Europas alla skeppsbyggare. Master gjorda i ett enda stycke var givetvis mycket mer hållbara än sådana sammansatta av två eller flera ämnen; särskilt Frankrike hade under denna epok periodvis stora problem att få tag på gott mastträ, och det försatte inte sällan den franska flottan i ett märkbart underläge visavi bättre bemastade motståndare, som exempelvis engelsmännen. Många stora städer gick dock att både nå och försörja över de inre vattenvägarna, som också annars var de överlägset viktigaste kommunikationslederna. Längs floder och stora åar flottades därför timmer, för det mesta i långa sammanbundna flottar som manövrerades med stor vana ända in under städernas brovalv och fram till småhamnarnas kajer – till Stradivari i Cremona flottades de fällda lönnarna längs Po. (Flottningen underlättades av vattenståndet, som på alla platser var märkbart högre än idag.) Mellan vattendragen kördes stockarna på vagn eller så rullades de fram med stor möda. I den andra änden av den här industrin fanns de många små vedhandlarna, som lagrade träet i långa staplar och sedan sålde det efter vikt, samt alla de fattiga i städerna som inte hade råd att köpa de här handlarnas varor och som därför värmde sig med hjälp av ris och sly som de själva samlat ihop på hyggen och i dikeskanter.

Överallt försvann det träd. För till jakten på bränsle och byggmaterial lades också hungern efter ny odlingsmark och behovet av bete till djuren. Särskilt runt de stora städerna försköts gränserna mellan den trädbevuxna marken och den öppna. Där hade de flesta stora skogsområden förvandlats till nya åkrar, förfallit till snåriga hyggen eller förhöjts till jaktreservat. På många ställen hade avverkningarna lämnat bestående spår. Under trettioåriga kriget hade de ständigt penningklämda svenskarna skaffat sig extrainkomster genom att hugga ned vidsträckta skogar i Pommern, och i skogarnas ställe hade bara kommit nakna hedar; på Jyllands västkust hade stora och tanklösa avverkningar under det föregående århundradet resulterat i kalhyggen, medan befolkningens ständiga letande efter bränsle drev dem att repa upp det som ännu återstod av strandråg och andra växter, vilket slutligen släppte den jylländska flygsanden fri att sippra in över åkrar, hus och sinnen. På de allra flesta platser var dock förändringen mindre genomgripande och mer alldaglig. Istället för en obruten och högstammig massa av träd hade det kommit ett lapptäcke av småskogar, stadda i växlande grader av bruk, förfall och återväxt. Nutida skogar skulle nog ha tett sig aningen märkliga i en 1600-talsmänniskas ögon. I dem är träden ofta enhetliga till både typ och ålder. Detta var inte fallet under 1600-talet. Trots att skogarna brukades så intensivt, vårdades de sällan eller slarvigt. Trädsorterna var många, och träden fick nästan aldrig tid att växa sig höga, utan otålighet eller brist ledde till att de inte sällan höggs ned när de var små. Det förekom också att man kapade träden en bit upp och lämnade det stympade rotstycket att skjuta nya grenar som senare kunde skördas. Skogarna var därför buskiga, oansade, svårgenomträngliga och småvuxna.

Men även i en inre mening var den skog som 1600-talsmänniskan såg inte på något vis lik den skog som vi ser. Synen på denna del av naturen präglades av en motsägelsefull blandning av förakt och rädsla. Visst, man behövde träden och veden och bjälkarna och allt det där, men detta var ett jordbrukssamhälle som bokstavligen talat levde och dog med sina skördar, ett samhälle som därför dyrkade odling och fruktbarhet, ett samhälle för vilket skogen var en representant för en nyckfull, grym och övermäktig natur, som hela tiden hotade att välta mänskans planer omkull och hennes liv över ända. Skogen själv framstod som steril och ful, för den var åkerns motsats, en plats där allt var i loppet och inget bestod, ett halvt levande väsen som på några få år kunde röva tillbaka allt det som vunnits genom generationer av slit. När de första nybyggarna landade i Nya världens hav av grönska blev de genast beklämda av alla de »vilda och ogallrade skogar« som de såg, men de lyckades snart återvinna jämvikten genom ett oupphörligt brännande, huggande och brytande. För dessa människor började civilisationen alltid med ett fällt träd.

Skogen var dock inte bara ofruktbar och dyster. Den var också en farlig plats. För den var ju trots allt inte tom. Där levde människor som hade det gemensamt att de saknade det anseende som krävdes för att andra skulle lida dem. Många gånger handlade det om utstötta eller utfattiga eller personer som slunkit undan en alltmer klåfingrig överhets krav genom att söka sig till trakter ingen makt någonsin förmått att genomlysa. Det var ingen sorglös existens som väntade, men uppfinningsrikedomen var stor. Så här beskrivs en jordkula från denna tid, som en småländsk skogsman, Åke i Duvemål, bebodde tillsammans med sin kvinna:

Han hade under en stor kullfallen ek grävt ett hål i jorden, och sedan bort under jorden ett långt stycke [sic], stort som en tämlig källare, och där för gjort en dörr. Sedan däruti byggt en spis av ler och sten och grävt skorstenspipan upp igenom jorden, med spjäll däruti. Inne hade han säng, bänkar och alla tillbehör, grytor, fat och vad han behövde. Något från jordkulan var en källa, där han hela vintern hade vattenstället, så att han sällan om vintern gick ut ur kulan efter föda.

Folk som dessa livnärde sig oftast på enkel kolning eller skogshuggeri eller jakt eller fiske, aktiviteter som inte sällan gick både stadgor och äganderätt förnär. Detta gjorde att skogsfolk för det mesta betraktades som råa, lata, ohörsamma och besvärliga, kort sagt som irritationsmoment och plågor. Det var då lätt hänt att de antingen i medvetande eller i verklighet gled över till den andra grupp människor som också gick att återfinna i skogen och som definitivt utgjorde ett hot: rövarna.

Stråtrövare återfanns i alla länder, och en person som tvingades resa genom någon mörk eller stor skog löpte alltid risk att bli rånad, misshandlad och rentav mördad av stigmän. Faran var utan tvekan störst i södra Europa, där både vanligt folk och till och med myndigheter kunde ägna sig åt verksamheten om det knep, och där det förekom rövarband som tagit form av småsamhällen, kommenderade av ledare som tagit gestalt av folkhjältar. Ofred ledde dock ofelbart till en kraftig stegring av brottsligheten. För många soldater var gränsen mellan vanligt krig och illegalt röveri hårfin. Och varhelst arméerna rörde sig kastade de ifrån sig ett fint damm av rymmare och desertörer, personer som närmast instinktivt tog både till skogs och till brott för att överleva. I Tyskland var plågan ovanligt svår vid denna tid, för det trettioåriga krigets slut hade förpassat mängder av soldater ut i sysslolöshet eller armod. Inte så få slöt sig samman i tungt beväpnade och militärt formerade banditgäng som drog runt och utövade sina gamla ovanor, och när myndigheterna satte in reguljära förband mot dem uppstod utdragna gerillakrig i skogarna. Även i Sverige ledde all oro till att skogens befolkning av tjuvar och rånare späddes på. Särskilt i de otillgängliga gränstrakterna mot Danmark fanns det vid denna tid inte så få förrymda soldater och ruinerade bönder. Nere i Skåne opererade ett särskilt ökänt band under ledning av en Kristoffer Kristofferson. De var välbeväpnade med skjutvapen, och de slog ut vågade räder mot hus och längs vägar, och bytet i form av mat, kläder, pengar och annat delade de nogsamt. Orsaken att de levde länge nog för att uppnå en viss ryktbarhet var att de hade medhjälpare bland den bofasta befolkningen, vilket inte var helt ovanligt. Rymmare och skogsbanditer fick ibland status av ett slags primitiva rebeller, inte så mycket på grund av vad de kämpade för som vem de slogs mot, som exempelvis en hatad godsherre eller en avskydd befallningsman. En hel del av den fruktan eller fascination som stigmännen väckte berodde nog egentligen inte på deras gärningar utan på det faktum att de bebodde en gränszon där verkligt och inbillat hela tiden blandades och där människorna tog egenskaper från skogens väsen, samtidigt som dessa väsen lånade av människans drag.

Sextonhundratalets människa levde förvisso i en skrämmande värld. Överallt såg hon djur att hata, varelser att sky och existenser att frukta. Tillvaron var sprängfylld av olika verkliga eller inbillade väsen, och på få ställen hördes så många ojordiska röster som i skogen. Så fort människan gick in bland träden hamnade hon i ett rike där det vilda och övernaturliga härskade. Där fanns djur som en gång kunnat tala, där fanns djur som förebådade sjukdom, lik och krig, där fanns djur som var så pass farliga att de helst inte fick nämnas med sina rätta namn: så talade man i Sverige inte gärna om vargen eller höken, utan om tussen och spännarn. Där fanns mängder med övernaturliga varelser som ofta var lika nyckfulla som den natur de var del av. Ibland kunde de hjälpa människan, ibland var de passiva storheter som inte krävde annat än respekt eller möjligen avstånd, ibland hotade de henne med förförelse eller förstörelse, förtrollning eller förgörning. Där fanns trädandar och vättar, maror och troll, varulvar och vittror, spöken och mylingar, älvor och drakar; där sågs näcken, nicken, ljotan, bjäran, rået och den lilla puken. Att röra sig i skogen var därför obehagligt och inte sällan farofyllt, men alls inte omöjligt, för det fanns alltid handgrepp att ta till eller regler att följa. Så visste nog de flesta att rået skrämdes bort av en bakochframvänd tröja och att ett stycke stål lagt i vattnet stötte bort näcken. Att benämna dessa sammansatta och inte sällan snillrika system av föreställningar »folklig vidskepelse« är dock fel. Det handlade om väsen vars existens ännu var fullt erkänd av myndigheterna. Så till exempel blev en dräng utanför Göteborg år 1691 dömd att mista livet för att han haft samlag med ett bergrå.

Allt detta sammantaget, skogens verkliga utseende och förmenta karaktär, gjorde den vågsam att beträda och svår att genomkorsa. Det är en gammal sanning att vatten förenar och land åtskiljer, och få ting skilde åt med en sådan bestämdhet som en riktigt djup skog. Trädens reträtt i Europa var på så vis något gott, som så småningom skulle göra det lättare för människorna att nå varandra. Vad man dock måste komma ihåg är att uthuggningen visserligen var stor men inte allmän. På många platser där antingen befolkningen var alltför liten eller skogen var alltför stor gick det fortfarande att skåda oöverskådliga hav av träd som hindrade all vettig samfärdsel. En del av dessa sjumilaskogar återfanns i Sverige, givetvis i Norrland men även i Småland, där de fungerade som ett värn mot danska anfall och ett besvär för svensk handel, andra i Ryssland, där hela området från Moskva ända upp till Arkangelsk i stort sett var en enda sammanhängande massa av gran, lärk, idegran och fur. Ett annat rike där det ännu gick att se stora urskogar var det polsk-litauiska samväldet. I det landet var det många gånger just täta skogar som skilde olika regioner och provinser från varandra. Mellan Polen och Litauen låg tre sådana stora puszcze , och även den som ville resa mellan Warszawa och Preussen var tvungen att ta sig igenom sumpiga skogstrakter. Där Polen gick över i Ukraina sträckte sig en rad storskogar i ett band söderut tills de togs upp av Karpaternas trädklädda sluttningar, som i sin tur utgjorde gränsen mot Transsylvanien.

De här polska urskogarna är intressanta. Dels för att de redan bevisat sin stora betydelse i ofredstid, främst genom att kanalisera arméernas rörelser i riktning mot de tätbefolkade och lättföljda ?oddalarna. Dels för att de i det här fallet utgjorde något som inte sällan saknades under den här epoken, nämligen naturliga gränser. Ofta var det motsatsen som gällde.

Under medeltiden hade centralmakten i de flesta länder varit vacklande eller bara kraftlös, och hela epoken hade också präglats av en långtgående politisk splittring. Många riken var sedan denna tid förvandlade till ett virrvarr av stora och små territorier, hopsamlade under århundraden av erövringar, donationer, arv, försäljningar, förpantningar, unioner och dynastiska förvecklingar. Många var de städer, områden eller provinser som under detta skiftande hit och dit antingen lyckats behålla gamla privilegier eller vinna nya. Allt detta hade bland annat lett till att det inom ett enda rikes gränser ofta fanns mer än en grundlag, flera skilda rättssystem, och säkert en fem sex olika system för mynt, mått och vikt.

Vad som i verkligheten var en del av ett rike var inte sällan en smula osäkert. Som till exempel det polsk-litauiska samväldet. Förutom att riket alltså var en förening av två formellt självständiga länder, kungariket Polen och hertigdömet Litauen, fanns det inom de gemensamma gränserna ett antal mer eller mindre självständiga territorier. Det stora Danzig var självstyrande och stiftade och verkställde sina egna lagar; det enda som stadens rika och egensinniga borgare hade gemensamt med samväldet var att man svor sig till samme kung. Det intillliggande Västpreussen var inte lika fristående, men provinsen hade bland annat egen rättskipning och ett alldeles eget skattesystem. Den preussiska lantdagen hävdade envist att föreningen med samväldet blott var en personalunion, vilket inte minst polackerna bestred, men rent statsrättsligt var det hela grumligt. Förvirringen var inte fullt lika stor när det gällde Ostpreussen. Det var gammalt tyskspråkigt territorium som formellt lydde under den polske kungen och som förlänats protestanten Fredrik Vilhelm, Brandenburgs ambitiöse och skrupelfrie kurfurste. Alla trohetseder till trots styrde Fredrik Vilhelm provinsen efter eget skön – vilket oroade många preussiska borgare och adelsjunkrar, som vid denna tidpunkt hellre tillhörde den kravlösa och frånvarande polska kronan. (Det som krånglade till det hela var att Fredrik Vilhelm som härskare över Brandenburg också var vasall till den tyske kejsaren. Denne kurfurste hade dock långsamt börjat bryta egen väg, och till det syftet hade han bland annat byggt upp en liten men muskulös krigsmakt, som prisades i Tyskland och fruktades i Polen, för i sin strama effektivitet överglänste den det mesta som samväldet kunde ställa i fält.) Och räknades det av svenskarna härtagna Livland ännu till samväldet? Och personalunionen mellan Sverige och Polen, som inrättats under Johan III:s tid, gällde inte den fortfarande? (På båda dessa frågor svarade de styrande i Warszawa tydligt ja, de styrande i Stockholm bestämt nej.) Så här fanns alltså gränser som egentligen inte var det, och som korsade andra gränser som var svåra att finna på papper men som i verkligheten hade stor betydelse.

Inte att undra på att det ibland kunde vara så svårt att följa en riksgräns på en karta över kontinenten. För även där de statsrättsliga förhållandena mot all förmodan benats upp efter åratal av förnäma och invecklade förhandlingar, gick det ändå att överallt se små utskott, egenartade bulor och till och med frisvävande enklaver, som kunde ligga miltals innanför någon annan stats gräns. En gräns var därför inte så mycket en linje som en zon, där rättigheter och maktförhållanden av nödtvång var lite oklara och ett rike vagt flöt över i ett annat. Ofta var det bara där man hade fördelen av och hindret från naturen själv, till exempel i form av en bergskedja eller just en svårgenomtränglig skog, som gränsen verkligen var gräns.

Allt detta hade tidigare inte varit något större besvär. Då hade det inte ansetts vara fel eller ens anmärkningsvärt att en vasall som Fredrik Vilhelm kunde tjäna två herrar. Och för en kung var det inte mer underligt att styra över ett sönderrivet täcke av land, städer och lojaliteter, än det var naturligt för en genomsnittlig storgodsägare att äga jord lite varstans. I det medeltida Europa hade dessutom härskarnas planer varit få och deras maktmedel begränsade: staten var då blott en vårta på kungens pekfinger. Detta höll nu på att förändras. I grund. I många av Europas stater hade det börjat byggas nya, kraftfulla statsmaskinerier ledda av en ny typ av furstar. Det var barska herrar och damer som inte längre ville nöja sig med att underlydande skänkte dem en underkastelse som var lika högtidlig till sin form som teoretisk till sin natur. Nej, de ville helst vara precis så mäktiga som ceremonierna antydde och trohetsederna utlovade.

Det fanns ett ord som surrade i den europeiska luften, som gick upp ballonglikt här och var, för att ibland sväva bort, punkterat av citattecken, eller för att dröja kvar i tryck, i tal, i medvetande. Ett ord som gjorde vissa varma i magen av förväntan medan det fick nackhåren att resa sig på andra. Ett ord att ta till, antingen för att det hjälpte en att tänka eller för att det befriade en från denna plikt. Ett ord, ett lösenord, uppblåst och uttänjt, för i sig rymde det förväntningar och formler så sammanpressat tunga att de i täthet nästan närmade sig storheter som »Förgänglighet«, »Ära«, »Evighet« eller »Synd«.

Ordet var »Suveränitet«.

Vad det verkligen betydde var aldrig helt fixerat, för precis som är fallet med andra framgångsrika ideologier var även detta skenbart så fasta begrepp gjort flytande genom förenklingar, missförstånd och vulgariseringar. Nyanser och definitioner växlade därför. Grundidén låg dock kvar. Bara om en härskare, en enda förenande, tilläts styra ett rike skulle man undgå sönderfall och kraftlöshet. Suveränitet hade emellertid två, överlappande betydelser. För det första var det något som eftersträvades i meningen oavhängighet och självbestämmande. Och för 1600-talsmänniskan var det en fullkomlig självklarhet att denna suveränitet inte kunde springa ur något abstrakt »folk«, utan vilade i en erkänd monarks person. Det var detta enkla faktum som legat bakom de ukrainska kosackernas yviga sökande efter en utländsk härskare att liera sig med, något som till slut dragit in Ryssland i den revolt de startat 1648 och eleverat hela härligheten till status av internationellt storkrig. För ukrainarna var det otänkbart att förklara sig självständiga på egen hand, för självständighet kom bara via en legitim furste. Vilket för oss till ordets andra mening. Verklig souveraineté förutsatte just det som ordet uttalade, alltså en »högsta makt«. Inte med nödvändighet en enväldig kung – och alls ingen diktator, för att sådana skall uppstå krävs ytterligare ett par hundra år av framsteg –, utan en makt som inte känner andra begränsningar än rikets egna lagar eller i värsta fall Gud och det egna samvetet; och det en sådan makt minst av allt kunde lida var alla de kluvna lojaliteter, trassliga förpliktelser och korsade gränser som blivit till under sekler av politisk splittring.

Här och var i Europa hade därför furstarna börjat med något som vänligt sinnade med viss rätt kunde kalla för en uppröjning av feodal bråte, men som fiender med lika stor rätt beskrev som en attack på traditionella rättigheter. Nationalstater höll på att ta form. Stater med en furste, en lag, ett folk och en gräns. Den invärtes moderniseringen hade sin yttre motsvarighet i form av undantag som avskaffades, vasallskap som klargjordes, enklaver som införlivades och gränslinjer som rätades ut. De inre nyordningarna stötte ofta på folkligt missnöje och aristokratiskt motstånd, som kunde förfalla till kravaller eller upphöjas till revolter. De yttre omskiftningarna ledde nästan ofelbart till plakatpubliceringar, värvningar, kontramarscher, approchgrävning, rekompenskrav, belle se ipsum alet, och allt det andra. Krig alltså. Problemet var att den täta och invecklade väv av feodala förpliktelser som spunnits ut över Europa gjorde att även de banalaste konfliktungar kunde växa till storkonflikter; för började man dra i någon liten dinglande tåt fanns risken att där satt någon liten underundervasall och raskt repade garnet vidare, ända upp till länsherrens länsherre, och där gick hela klädnaden itu.

One thought on “Om trä, träd, skogar och gränser

Kommentarer inaktiverade.