Någon har sagt att historia aldrig ser ut som historia när man själv är mitt uppe i den. Orsaken är nog att ens egen verklighet ofta är förvirrad och oredig, medan den historia vi läser i regel är så välordnad, med enkla, raka utvecklingslinjer. I historieskrivningen tappas ofta den enskilda människan bort, hon går förlorad bakom ordblåsten och de statistiska dillerierna. Som läsare får man ibland en känsla av att sväva runt någonstans uppe i stratosfärens tunna luft och där blicka ned på jordytan: man ser kontinenternas kantlinjer och anar de stora bergskedjorna men inga röster, inga dofter når oss från den fjärran marken. Vi bjuds en sträv lärdom i form av hackelse och torra spånor, där ett helt folk förintas på en halvsida och en nation blir till intet i en bisats. All sorg och all skräck stöps om till siffor eller blir till ”faktorer” – men faktorer känner inte någon smärta och siffor skall aldrig dö.
Det måste till en historia underifrån, för utan den blir vår bild av förflutenheten tom och kall. Icke med detta sagt att historien sedd uppifrån är umbärlig. Vi behöver utan tvekan översikterna, de vida linjerna och de breda svepen; utan dem blir historien helt obegriplig. Men den stora risken är att om man inte befolkar historien med människor så blir den abstrakt och likgiltig, och krymper samman till att bli ett glaspärlespel som bara intresserar de närmast sörjande i akademiernas tillbommade tempel. Båda dessa perspektiv behövs och en historieskrivning värd namnet måste söka att förena dem.
Denna bok är just ett sådant där historieverk som beskådar det förflutna underifrån. För några år sedan köpte jag ett fult och tummat exemplar av ”Culloden” av en bokinist nere vid Fyris-ån i Uppsala – den kostade 10 kronor -, sorglöst ovetande om hur den skulle komma att drabba mig.
Författaren till boken visade sig heta John Prebble, en polymorft begåvad herre som föddes i sydöstra England 1915 och som bland annat har verkat som journalist, författare och manusskrivare för film och TV (han var en av personerna bakom den uppmärksammade serien om drottning Elisabeth – med en magnifik Glenda Jackson i huvudrollen – som visades i svensk TV för många år sedan). Under det andra världskriget gjorde han under sex år tjänst i brittiska arm‚n, en erfarenhet som avsatte romanen ”The Edge of Darkness” som kom ut 1948. Till hans andra skönlitterära epos hör ”The Buffalo Soldiers” från 1959, en historisk roman som ledde till att han fick ett pris i USA.
”Culloden” är dock ingen historisk roman – hade den varit det hade jag aldrig läst den, jag är för egen del helt utled på de skönlitterära författare som behänger sina egna fördomar och skruvade preferenser med hafsigt tillklippta maskeradkostymer och öknämner det hela för en historisk roman – utan är ett historiskt verk, som bygger på egen forskning i samtida dagböcker, brev, memoarer, tidningar och militära orderböcker. Boken berättar om det sista slaget på brittisk jord, det vid Culloden 1746, då Bonnie Prince Charlies skotska uppror slogs i bitar, och om den brutala repression som följde i drabbningens eftersvall. (Prebbles intresse för detta ämne väcktes då han under sin barndom levde i ett skotskdominerat samhälle i Canada. Han har sedan ”Culloden” kom ut 1961 fortsatt att skriva om skotsk historia.)
Jag läste boken i ett sträck. Det var en stark skildring som lämnade mig upprörd och omskakad. Och hans sätt att ge sig i kast med detta ämne gav mig ingen ro. Här var ett historiskt verk som hade kraft och färg, som vände på en stor och känd händelse i historien och gav offrens version av det skedda. ”Culloden” fick mig att börja fundera om det inte skulle kunna vara möjligt att göra något snarlikt på svenskt botten. (Jag var då en tämligen grön doktorand i historia och tyckte det var svårt att få tag på goda svenska populärhistoriska verk. Det finns ingen tradition av skriveri för folket bland svenska historiker, som i dessa sammanhang i regel kunnat behärska sin skrivklåda – det är ju inte riktigt fint och ger heller ingen vidare skjuts åt den egna karriären.)
”Culloden” fanns sedan färsk i mitt minne när jag satte mig ned och började skriva på det som sedermera skulle bli till en bok som fick titeln ”Poltava – Berättelsen om en arm‚s undergång”. Bland annat visade Prebble på ett föredömligt vis i sin bok hur man kunde ta sig bortom monumenten och myterna. Många av sanningarna om denna mörka del av Skottlands förflutna hade dittills skymts av Bonnie Prince Charlies över-romantiserade figur, men i ”Culloden” krymps han ned till sina rätta mått och huvudrollen ges istället åt de vanliga människor som dragits in som små flisor i kuggarna i historiens stora och obarmhärtiga maskineri. Namn, anletsdrag, öden träder inför våra ögon och förflutenheten ges liv igen. Prebble visade också hur viktigt det är med åskådlighet. Stendahl menade ju att ”all sanning och all vällust ligger i detaljerna” och det är givetvis sant. En god detalj kan i en blink göra det förflutna påtagligt: vi kastas ned från abstraktionernas tunna luft och landar med näsan nedtryckt i den historiska myllan och känner dess doft. Då, och först då, blir förflutenheten riktigt begriplig.
Det glädjer mig mycket att nu se denna bok i svensk språkdräkt.
*
”Culloden” är i första hand skriven för en brittisk publik, för vilka mycket av slagets förhistoria hör till allmänbildningen. En svensk läsare som ej har denna del av den skotska historien så där alldeles färsk i bakhuvudet kan möjligen behöva bättra på sina kunskaper en smula.
Under större av sin historia har Skottland varit ett självständigt rike, om än med nära kontakter med England och då och då under engelsk överhöghet. Sedan 1370-talet regerade ätten Stuart på den skotska tronen. Under den andra hälften av 1500-talet hette den skotske härskaren Jakob VI och då han år 1603 också blev kung i England – under namnet Jakob I – kom de båda länderna att förenas i en personalunion. Inbördeskriget på 1640-talet ledde till att Jakobs efterträdare på den engelska tronen, sonen Karl I, avsattes; skottarna hade gjort uppror mot kungen redan 1638 men kom under krigets gång att ställa sig på hans sida och när hans son Karl II senare återtog makten utgick han från Skottland. Karl II:s efterträdare, den yngre brodern Jakob II, blev sen avkastad från den förenade tronen i det som brukar kallas för den ”ärorika revolutionen” 1688. Žtten Stuart hade många anhängare i Skottland. Dessa s.k. jakobiter fortsatte att se ätten Stuart som sina enda lagenliga regenter – trots att Skottland och England 1707 blivit förenade i en realunion – och de blev till en slags skotsk självständighetsrörelse. r 1715 ställde de till ett uppror. Det blev en kort och avslagen historia: ett rätt betydelselöst litet slag utkämpades vid Sheriffmuir, men sedan rann allt ut i sanden. Den stuartske tronpretendenten, Jakob II:s son Jakob III, – ”Old Mr. Melancholy” – seglade bort för att sluta som en slö medkämpe i dagdrivarnas arm‚ på kontinenten. Hans anspråk på kronan togs dock upp av hans son Karl Edvard, ”den yngre pretendenten”, den käcke Bonnie Prince Charlie.
Hans tillfälle att återta familjens förlorade krona kom år 1745. Då var England fullt upptaget i den förvirrade härva som brukar kallas för det österrikiska tronföljdskriget. En ny revolt planlades av jakobiterna i Skottland och trots att en utlovad fransk hjälpkår ej lyckades ta sig fram, bestämde sig den yngre pretendenten för att våga försöket. Det var en vild chansning. Utan pengar, utan trupper och utan kanoner, endast åtföljd av sju män, landade han i slutet av juli på skotsk mark och den 19 augusti reste han upprorsfanan i Glenfinnan. De skotska klanerna var splittrade och deras ledare var som vanligt kroniskt oense, men prinsen samlade ändå ihop en liten arm‚ och gick mot söder. Den 11 september korsade hans män floden Forth utan att möta motstånd – större delen av den brittiska arm‚n var strängt upptagen av det stora kriget på kontinenten – och en vecka senare föll Edinburgh utan ett skott. En brittisk kår under befäl av en viss John Cope dök upp för att lägga hinder i vägen för prinsens vidare marsch; de två styrkorna möttes den 21 september vid Prestonpans öst om Edinburgh. Efter bara femton minuters strid förvandlades de brittiska förbanden till en tygellöst jagande fors av skräck: 1.200 av dem dödades eller sårades, 1.800 togs till fånga och de som ännu kunde stå på benen lade dem kvickt på ryggen.
Prinsens här blev stående i sex veckor vid Edinburgh för att kunna samla ihop så många män som möjligt. Rekryteringen gick dock trögt; en hel del högländare flockades under fanorna men anslutningen från de skotska lågländerna var sämre än väntat. Och medan man tövade vid Edinburgh skeppades nya brittiska förstärkningar in från Flandern och andra delar av kontinenten. I början av november drog prinsens arm‚ vidare mot söder. Under en hel månads tid marscherade de mot London, utan att möta något nämnvärt motstånd. Till slut stod den jakobitiska hären vid Derby, bara 20 mil från ett London som flämtade av bävan.
Men här skedde något. Hären gjorde stopp. sikterna om vad man borde göra härnäst var vitt skilda. Tillflödet av nya rekryter hade nästan helt upphört när man korsat gränsen över till England: prinsen hade gjort den plågsamma upptäckten att den jakobitiska saken var mer eller mindre död i denna del av öriket; de bönder som klanhövdingarna uppbådat och gjort till krigare ville hem till sina hus och sina djur; de ledande männen i hären plirade oroade mot synranden där de anade tätnande brittiska härskaror och yrkade på återtåg. Prinsen ville gå vidare mot London där han tyckte sig se segern vinka, men han blev överröstad. Så den 5 december vände de om och traskade norrut igen.
Vid nyår var de tillbaka i Glasgow. En brittisk kår försökte den 17 januari hejda deras vidare lunk norrut vid Falkirk, men skottarna gjorde hackmat av dem och vann ännu en seger. Men trots det gick reträtten mot norr vidare – avsikten var att låta trupperna gå i vinterkvarter uppe i högländerna – med en brittisk arm‚ under hertigen av Cumberland i bakhasorna. Den 16 april 1746 stod den jakobitiska hären vid den lilla byn Culloden, en knapp mil öster om Inverness. De hade kommit till vägs ände.
– Peter Englund
Uppsala den 16 april 1990
(Boken för vilket detta förord skrevs är John Prebble ”Culloden – De skotska klanernas stora nederlag”, utgiven på Atlantis hösten 1990.)
Peter Englund 