Om Peter Englunds författarskap

Peter Englund har i år tilldelats Stiftelsen Selma Lagerlöfs Litteraturpris. Motiveringen ”Som en modern Nils Holgersson betraktar Peter Englund det historiska landskapet och skildrar det med pedagogiska fabuleringsglädje” är vacker och gör säkert författaren glad. Den som följer med Peter Englund på en resa i det, som författaren själv så poetiskt vackert kallar ”förflutenhetens landskap”, får vara med om en upplevelse som är mycket berikande.

Tidsresan begränsar sig inte till en förflyttning från en utgångspunkt till ett slutmål, som enbart innebär att den ena händelsen läggs till den andra , vilken är en simpel och vanlig form av adderande historieskrivning och historieundervisning. Sådana resor, där guiden är inte räcker till, har alla någon gång varit med om.

I sällskap med Peter Englund löper resenären inte den risken. Författaren behärskar så väl den terräng, genom vilken resan sker, att han kan tillåta sig att då och då att sticka ut på smärre exkursioner i landskapet utan att förlora kontakten med huvudspåret, som han med lätthet kan återvända till för att fortsätta tidsresan.

Här och var avbryter Peter Englund sig själv i sin kronologiska framställning genom att med några penndrag göra en personkarakteristik, en miljöbeskrivning, en jämförelse, en definition, föra in ett kryddstarkt citat eller genom att berätta en färgstark episod eller anekdot, som ställer det stora skeendet i blixtbelysning. Härigenom vidgas utblicken för resenären, vilket gör resan spännande. Resenärens förväntan hålls vid liv. Vilka överraskningar väntar bakom nästa vägkrök?

För vår guide är alla kulturyttringar intressanta. Han tycks i Ingvar Anderssons efterföljd betraka historien som ”ett alla krafters spel”. Musik, dans, målarkonst, arkitektur, skönlitteratur, vardagsliv och vardagsvanor får sin plats i hans framställning.

Vår guide är sinnlig och konkret och mättar gärna sin framställning med detaljer, just med detaljer i ymnigt överflöd, så att resenärerna/läsarna kan få något att bearbeta med sin fantasi, något att reflektera över. Det är de små detaljerna som gör det! Personnamn, ortnamn och facktermer har för läsaren inte sällan en suggestiv laddning, som sätter fart på hans föreställningar. Englund bjuder i de två hittills utgivna volymerna om svenskt 1600-tal , Ofredsår och Den oövervinnerlige på ett fyrverkeri av namn och facktermer. Approcher, bantlärer, barbakaner, carcasser, falkonetter, kaponjärer, kartescher, kartoger, kurtiner och raveliner är bara några få exempel på sådana ord som får läsaren att febrilt slå i ordförklaringarna.

De två arbetena harmonierar i sin voluminösa tyngd och sina svällande former väl med epokens stilideal – barocken. Ett begrepp som ”svensk stormaktstid” blir hos Peter Englund framställt i en sådan rikedom att läsarna får klart för sig att de aldrig i hela livet blir ”färdiga” med det. Vad Peter Englund väcker hos läsaren är den riktiga insikten om att ett människoliv inte alls räcker till för att ”upptäcka” världen.

Den ständigt upprepade meningen – inte minst i de officiella läroplanerna för skolväsendet- att eleverna skall lära sig se de ”stora sammanhangen”, de ”väsentliga linjerna” i allt de studerar, har inte blott lett till extrema ytterligheter och gjort skolans undervisning tråkig. Den är från en annan synpunkt dubiös. Jag är vid mogen ålder tämligen övertygad om att de där med verkliga insikter i ”de stora sammanhangen” är en mycket långsam mognadsprocess. Så småningom klarnar ett och annat i livet ( och ett och annat blir dimmigt igen). Det är således fel att inbilla någon mänsklig varelse att det är möjligt att på en enda gång allt skall varda uppenbarat.

Peter Englund kan med sina böcker bidra till en omprövning av hela vår syn på den historiska bildningen. Den nu rådande officiella föreställningen tycks vara att allt är väl om man i undervisningen bara ”lägger stor vikt vid” grå teori och ekonomiska och sociala förhållanden. Men det är det inte! Ur en sådan mager jord växer just ingenting!

Peter Englunds medvetna satsning på ett införande av all sköns kulturyttringar i sin skildring av det förflutna kan hjälpa oss att in i minsta vrå väcka det förflutna till liv. Genom skildringar som hans kan historien berika vårt fantasiliv och bli en fullödig källa till associationsrikedom. Och A och O i all litterär och pedagogisk verksamhet – som jag har förstått den – är att vidga associationsmöjligheterna hos läsarna . En så inriktad verksamhet ger oss ökade möjligheter att uppleva våra livs rikedom genom att förlänga våra sinnen bakåt i tiden.

Peter Englunds program påminner om det som Gunnar Ekelöf en gång framförde, när han hävdade att historien borde söka ge oss ”tiden, dess umgängeston, klädedräkten bland hög och låg, gatsmuts och odörer, ekipager, musik, även slagdängor, måleri, även krogskyltar, könsmoralen, formen på glasen, dekoren på tallrikarna, matrecept, starpojkarnas rop, skeppen på Strömmen eller älven, dagens on dit och bon mots…..att återskapa ett slags liv, att på de dödas ben sätta det kött de verkligen hade, att väcka förutsättningen för ett intresse…..”

Men Peter Englund är inte bara en makalös berättare, som förmår att intimisera genom fånga upp livsöden och skapa närhet och engagemang. Han är som guide auktoriserad av den akademiska miljön och vet att som professionell historiker dra sig tillbaka för att med distans och överblick granska förflutenhetens landskap och kritiskt pröva slutsatser och synvinkel. På det sättet kommer texten att växla mellan inlevelse och distans, mellan ett aktörs – och ett observatörsperspektiv. Det är en svår balansgång men Peter Englund behärskar den mästerligt. Och den konsten visar han prov på i alla sina arbeten, även i den av hans böcker, som behandlar det nära förflutna, Brev från nollpunkten. Den riktar inte bara udden mot s. k. historierevisionister och uppenbara förfalskningsförsök utan fäster framförallt uppmärksamheten på den smygande minnesdeformeringen, det växande avståndet och tröttheten vid smärtsamma erinringar. I motsats till Peter Watson, som i A Terrible Beauty, betonar seklets påtagliga kreativitet, ger Brev från nollpunkten en mycket mörk bild av 1900-talet med ett framhållande av dess destruktiva tendenser och utgör en plågsam läsning. Märkligt nog behandlar Peter Englunds uppfordrande bok bara seklets förra hälft, från Första världskrigets skyttegravar till och med fällningen av atombomben. Jag vill inte tro att författaren betraktar de vidrigheter, som sedan följde och som utspelades i Vietnam, Kambodja, Ruanda, Mellanöstern och Bosnien som mindre smärtsamma. Möjligen anser han sig ha dessa händelser alltför nära inpå sig för att kunna inta en nykter och kylig observatörsposition.

Särskilt givande blir det när man märker att författaren lutat sig tillbaka i skrivarstolen och grubblat och funderat över sitt stoff för att sedan låta läsaren ta del av hans poetiskt färgade reflektioner över vad tiden gör med människan och människan med den. En par citat belyser vad jag åsyftar:

”Förflutenheten framstår inte sällan som vore den ett föremål under vatten, det finns där , men fjärran och ogripbart, dess konturer vaga och flyende. Kommer vi någonsin att fullt ut förstå dem som levde då. Kanske inte. Ändå måste försöket göras. Hur kan vi annars hoppas på att själva bli förstådda av vår eftervärld. För det vi är, var en gång även de, och det de är kommer även vi snart att bli.”

Eller ”Skall vi förstå det som följde måste vi nog låta bli att se historien i allmänhet och den här historien i synnerhet som ett rakt band av orsak och verkan. En bättre metafor är nog ändå väven, en väv av händelser och strukturer, av enstaka individer och stora kollektiv, av avsikter och icke-beslut, av klara bilder och uppenbara missförstånd, som samverkar på ett ofta fullständigt oförutsägbart sätt.”

Eller ”Få ting är farligare än triumfer, de bjuder både folk och makthavare erfarenheter, som minnet i sin bedräglighet förvandlar först till principer att försvara, sedan till formler att följa och sist till guldåldersmyter att åkalla. Så går det inte sällan till i historien, när styrka blir till svaghet och motsatser löses upp i varandra.”

Men Peter Englunds verk är inte bara inte bara ett vittnesmål om att författaren är en reflekterande historiker med glupande aptit på realia, på tingen. Hans böcker ger också belägg för hans stora kärlek till det skrivna ordet. Hans förtjusning över vad han kan göra med orden är påtaglig. Han skriver med stilistisk elegans på inträngande, sinnligt och medryckande sätt. Han laborerar t. o. m. i nyskapande syfte med införandet av en flertal ord, som han uppenbarligen själv älskar men som den vanlige läsaren studsar till inför och förgäves söker förklaring på i svenska ordböcker. En sådant uttryck är ”molma i mull” och ett annat transmogrifiera – båda ”darlings” som Peter Englund inte tycks ha hjärta att döda.

I den värmländska berättartraditionen intar Selma Lagerlöf med all rätt en central position. När Anders Fryxell, som med sina Berättelser ur den svenska historien gjort en bestående insats i svenskt kulturliv, skulle hedras med en byst i Sunne år 1910, var det Selma Lagerlöf som talade vid avtäckningen. Varmt och kärleksfullt talade då Selma Lagerlöf , den svenska romanens främste berättare, om den främste berättaren inom svensk historieskrivning. Jag är säker på att hon nådigt nickar gillande i sin himmel idag den 6 juli 2002, när Peter Englund honoreras för sina fantastiska berättelser om förflutenhetens landskap.

Jag ber att varmt få gratulera Peter Englund till Stiftelsen Selma Lagerlöfs Litteraturpris för år 2002.

Lennart Behrendtz

(Tal hållet i Sunne den 6 juli 2002, då jag tilldelades Selma Lagerlöf-priset.)