Om Paul Hansen

Det tar ett tag innan man vänjer sig. Detta att först stå där invid vad som verkar vara en av de mest lättsamma, ja jag höll på att säga lättsinniga, människor som går att träffa. Behagfullt slinter tiden och orden hur de vill. Så fångas ens uppmärksamhet av något annat för ett par ögonblick, och när man vänder sig tillbaka är det som om en annan människa stod där. Hans anletsdrag stramas till, ögonen mulnar och han blir plötsligt fåordig och svår att nå. Jaha, ja. Hansen har börjat jobba igen.

Inte så att han annars stänger av. Tvärtom. Hans blick är alltid sökande, letande, prövande. Alltid redo för en bild, alltid redo för det där berömda tillfället som ”kommer som en snigel och försvinner som en blixt”. (Till och med när man går ut och tar en öl med karln har han kamera med sig, en liten japansk pjäs med tysk optik, fäst i livremmen.) På så vis är han en riktig bildjournalist.

Den här förmågan till fokusering, till plötslig koncentration, är givetvis ett karaktärsdrag, ett drag han delar med många skapande människor. I hans fall handlar det dock ytterst om något annat. Allvar. Rätt sorts allvar.

Om man sysslar med viktiga ting, om man bevakar eller beskriver eller diskuterar stora skeenden, stora händelser, stora frågor, då tror jag att en hel del av det där allvaret rinner över på en själv. Så måste det vara. Problemet är bara att man då kan lockas att börja ta sig själv på samma gravallvar som man tar sitt ämne. Det är lätt hänt. Och det är givetvis ett misstag. För till slut leder det till att personen ställer sig i vägen för ämnet, fyller linsen med sin egen rygg. Paul Hansens allvar gäller alltid uppgiften. Aldrig ”Paul Hansen”. Så vänder man sig bort igen, och när man denna gång tittar tillbaka, får man locket från en filmburk skjuten rätt i nyllet, och Paul skrattar nöjt, han har fått sin bild, han har fällt sitt byte. Snabbt rusar han vidare, trippande genom gyttjan i sina seglarskor.

Det är säkert detta paradoxala allvar som gör att han tycker så illa om arrangemang. Som lekman vet jag inte mycket om detta, men det verkar finnas två olika skolor bland fotografer. För det första de som gärna ställer upp verkligheten, ordnar den, petar, riggar. Detta förhållningssätt är lika gammalt som fotografiet själv, och avslöjar dess frändskap med måleriet – eller kanske snarare dess tidiga status som bildkonstens fattige kusin från landet. Och det har länge praktiserats av just bildjournalister. (De flesta bilder som togs under Krimkriget var föga mer än vinjetter, fyllda av stelt poserande människor. En av de mest berömda bilderna från det nordamerikanska inbördeskriget, Timothy O’Sullivans fotografi av en stupad krypskytt bak ett stenskravel vid Gettysburg, är ett arrangemang; O’Sullivan släpade dit kroppen, ställde upp utrustning och gevär, och vred avslutningsvis den dödes ansikte mot kameran. Och så vidare.) För det andra de som tycker att sådant är fusk. Paul tillhör den här sistnämnda skolan.

En gång när vi befann oss i frontlinjen utanför Kabul, kallade en mujahedinbefälhavare ut sin styrka ur det ruinhus vid en liten ås, där de var posterade. Paul såg den här kedjan av män komma vandrande: afghanska gerillakrigare, grå av raketgevär, automatkarbiner och kulsprutor. Knappt hade han börjat ta sina bilder så började befälhavaren ställa upp sina män i olika dramatiska stridsposer. Jag såg hur Paul mulnade. ”Det här är bara skit”, fräste han till mig, men tog hövligt några bilder. Några hade kanske översett med arrangemanget och nöjt sig med omständigheterna. Det var nämligen allra längst fram i frontlinjen sydväst om Kabul, ett par månader före stadens fall. Det small bra, och bak åsens kam låg de tilltufsade kropparna efter två talibaner som stupat under en eldstrid under natten. Uppenbart levande talibaner låg nedgrävda kanske 75 meter bort. Befälhavaren märkte efter en stund Pauls missnöje, och erbjöd sig generöst att hotta upp det hela genom att beskjuta de näraliggande talibanerna med ett pansarskott. Paul avvisade erbjudandet. Istället insisterade han på att få komma upp till ett utsatt skyttevärn på åskrönet. Bara för att få en ”riktig” bild. Till slut, efter mycket parlamenterande, sade de ja. ”Hälsa min flickvän att jag älskade henne”, ropade han till mig, där jag tryckte bak en husvägg, och sprintade uppför sluttningen. ”Hur blev bilderna?” frågade jag mellan smällarna när han återvände flåsande. ”Äh, ingenting”, sade han missnöjt. Och citerade leende Robert Capa. ”Om dina bilder inte är tillräckligt bra, då är du inte tillräckligt nära.” (Ja, han har ett porträtt av Capa där hemma. Det sitter i köket.)

Kanske leder en historia som denna vilse. Paul är inte en actionfotograf, med känsla för det dramatiska och blick för det blodiga. Hans repertoar är bredare än så. Om man går till den motsatta änden av hans register, alltså hans socialreportage, då kan man märka en intressant relation mellan dessa hans ytterligheter. Förvisso spårar de ett gemensamt upphov i hans skarpa öga. Vad som dock gör dem så kraftfulla är nog att Paul dessutom förmår att vända på förhållningssätten. Han kan gå till det vardagliga som vore det spektakulärt, och han kan skildra det spektakulära i dess vardaglighet. Det kände jag särskilt tydligt under vårt senaste jobb tillsammans, då vi var ”inbäddade” i ett amerikanskt pansarförband i Irak. Det var uppenbart att Paul medvetet undvek det mer dramatiska men också mer givna sättet att skildra det som skedde där nere, utan istället letade just efter vardagligheterna.

Kanske är det därför som man i hans bilder så sällan känner av den kyla, den registrerande distans som annars är så vanlig i bildjournalistik. Fenomenet som sådant är inte vidare mysteriöst. Det är uppenbart att linsen kan, och ibland måste, fungera som ett skydd, en buffert som hjälper en att göra sitt jobb, i trots mot yttre vidrigheter och inre reaktioner. Kanske går det att vrida på det där berömda citatet av Capa. Kanske handlar det inte bara om fysisk närhet. Inte sällan är journalister FÖR nära i rummet, för upptagna med detaljerna för att se helheten. Det finns givetvis en annan närhet, som är mer mental än fysisk. Och den tycker jag mig se i Pauls bilder. Oavsett om de är tagna i Bagdad eller på Plattan.

– Peter Englund

(Boken för vilket detta förord skrevs är ett samlingsverk med fotografier av Paul Hansen, som kommer ut på Max Ströms Förlag hösten 2006.)