Om lyx och dygd

Vid en första anblick kan en betraktare frestas till att tro att det inte fanns någon genomtänkt idé bakom den svenska 1600-talsadelns resursutnyttjande. Man lade nämligen ned det mesta av sina resurser på lyx och överflöd, i uppenbart förakt mot all ekonomisk klokskap.

Sällan har väl en stil så fångat en tids anda som barocken. I barocken möter oss tidens vurm för storslagenhet, förgylld pompa och överlastad yppighet. Samma överlastade prakt och massverkan som dominerade konsten, byggenskapen och inredningsarkitekturen präglade också mycket av adelns livsstil. Särskilt aristokratin levde i en värld av fester, banketter, jakter, fyrverkerier, ringränningar och baletter. Festiviteterna slog nya rekord både vad det gällde tid och pengar och utvecklades ibland till rena orgier i mat och dryck. Aristokratin lade ned enorma summor på sina garderober. De vandrade omkring i skyar av siden, spetsar och plymer och alnar av band, pärlstickningar, broderier, smycken och guldgaloner.

Än mer kostade all byggenskap. Stora herrgårdar sköt upp runtom i landet och gamla boningar byggdes om efter senaste arkitektoniska mode. För aristokratin var det inte tillräckligt med ett enda magnifikt slott; helst besatt man flera. Och hela tiden byggdes det nytt. Driften av dessa många herresäten, med deras tuktade barockträdgårdar, dyrbara vattenkonster, skulpturer, konstsamlingar och enorma betjäning var mycket kostsam.

Som Margareta Revera visat slukades lejonparten av aristokratins rikedomar under denna tid upp av lyx och överflöd. Skuldsättningarna ökade lavinartat. För många aristokrater var lyxen en privatekonomisk katastrof. Men trots att lyxen ledde till ekonomisk ruin fortsatte den att flöda. Aristokratins ekonomiska problem blev inte mindre av att man ej använde sina resurser så att de kunde bära frukt i form av nya penningar. Som vi sett i det föregående kapitlet hade man mest bara förakt till övers för handel och industri; sådant fick borgaren, och inte den sanne adelsmannen sysselsätta sig med. Pengarna gick istället till ruinerande lyx och grandiosa slottsbyggen. Vad vi kommer att se är att aristokratens förakt för merkantila näringar och hans vurm för lyx på sätt och vis var två sidor av samma sak. Kareterna, sidenet och palatsen var en viktig del i adelns ideologiska apparat.

II.

Denna lyx var till en del ett sätt att hävda Sveriges anseende gentemot utlandet. Revera har framhållit hur det efter Gustav Adolfs död var aristokratin som fick bära ansvaret att visa att den nyblivna stormakten var väl värdig sin rang i Europa. Det är också i det sammanhanget man skall se upptäckten – eller snarare uppfinningen – av den över alla bräddar ärofyllda svenska götiska forntiden. Sveriges goda rykte krävde överdåd och ståt i landet; det gällde att prestera en representativ offentlighet inför utlandet. Ett par exempel. I oktober 1642 beslöt rådet att sända residenten i Moskva ytterligare några tusen daler för ”att hålla reputation vid makt”. År 1650 var rådet inne på att släppa de begränsningar man hade runt lyxen. Kristina menade att ”till kröningen må detta vara fritt, i synnerhet för adeln, efter de då måtte fuller hålla sig något väl till kronans heder”. Stora statliga festiviteter var utomordentligt viktiga tillfällen och krävde ett storståtligt yttre. Men reputationen kostade pengar, mycket pengar. Gabriel Oxenstierna skrev flera bekymrade brev till sin bror Axel 1633 om hemtransporten av konungens lik och om den dyrbara prakt detta krävde. Han tvivlade på ”om vi hädan med reputation under 40.000, eller mera, riksdaler komma”. Landets utanverk skulle anpassas till dess nya position. Det var idén om konsumtionen anpassad till social rang tillämpad på nationell nivå. Detta är en del av förklaringen.

Lyxen var också i hög grad avsedd för en publik inom landets gränser. Max Weber har talat om att för en aristokrat var lyx ett viktigt medel för självhävdande, ett vapen i maktkampen. Norbert Elias har menat att var person som under denna tid ville erkännas som en adelsman, också måste leva som en sådan. Den enskildes hela livsstil måste anpassas till dennes plats i den sociala hierarkin. Att ej leva upp till det som förväntades innebar social degradering. En sparsam överste, som sade sig hellre ha pengarna i pungen än spendera dem, väckte uppmärksamhet genom att helt sensationellt hålla ett bröllop utan gäster. Detta klara brott mot kravet på överdåd ledde genast till elakt förtal. Den knapadlige Johan Ekeblad häcklade ibland den överdrivna ståten. Det var dock socialt omöjligt för honom att ställa sig vid sidan om lyxen och ta avstånd från den. På drottningens födelsedag 1652 skrev han klagande till brodern om de stora och yviga festiviteterna, att

”jag väl kunde bli därifrån, efter jag har väl sett sådant förr. Men bror måste veta, att den bliver i denna tiden intet aktad, som icke är curieux och förvetig att gapa efter allt narri”.

Trots att Ekeblad var tvingad att hålla god min i ett – för honom – elakt spel, var han ingalunda oberörd av lyxkraven; han blev uppenbart störd då folk som stod under honom i rang bar finare kläder än han själv. De som gick för långt och till exempel klädde sig över vad som var passande löpte risken att fördömas. Därför kunde också vissa adelsmän kritiseras för ett alltför dyrbart leverne eller alltför stor uppvaktning.

En adelsman måste markera sin ställning med hjälp av en påkostad garderob. Epokens moden byggde mycket på behovet att synas; färger och annat skulle göra bäraren så iögonenfallande som möjligt. Och det var snudd på opassande att uppträda ofta i samma dräkt. I Schering Rosenhanes memorial inför sönernas peregrination betonades att de för sitt anseendes skull var tvungna att lägga stora pengar på sin klädsel. De ”måtte kosta på kläder och hålla sig väl”, att ekipera sig väl var nödvändigt ”så att de något anseende hava ibland folk”. Rosenhane menade att hedern helt enkelt fordrade vissa utgifter. Det var en plikt att spendera. Att något var dyrt var därför inte fel, tvärtom. Att ha stora utgifter och att hålla sig vackert var nästan samma sak.

Liknande tankar om utgift efter rang styrde också byggenskapen, som var det främsta området för lyxkonsumtion. Adelsmän lade ned stora pengar på sina stora herrgårdar och magnifika slott, som inte var uttryck för ägarens rikedom, utan för hans rang. Elias menar att byggnadens storlek under denna epok symboliserade ägarens storhet och betydelse. Detta gällde också i Sverige. Axel Oxenstierna resonerade när det gällde byggandet av det nya riddarhuset. Han sade att ståndet måste ha en stor och vacker byggnad som svarade mot adelns status. I samma fråga sade en annan aristokrat ett par år senare att huset måste ”vara magnifikt att vi måtte hava beröm”. En som också predikade att en adelsmans hus måste motsvara hans status var Schering Rosenhane. En adelsman skulle aldrig spara på det som lände till hans heder. Byggenskapens syfte var enligt Rosenhane att ge ägaren beröm.

”En man av stånd och förmögenhet måste därefter således passa sitt byggande att efterkommandena någorledes måtte kunna se och döma vad hans villkor haver varit”.

Det var därför också illa om en förnäm man byggde ett litet hus åt sig själv. Att det fanns ett moment av kamp i lyxen och byggenskapen var en självklarhet för Rosenhane; i fördömande ordalag talade han om dem som ”över sitt stånd ville aemulera [tävla] med stora herrar och upprätta slott och palatser”.

Det räckte dock inte med att bo vackert, det gällde också att umgås i de rätta kretsarna. Inte bara hus och kläder utan även umgängeslivet måste vara i överensstämmelse med ens status. I Rosenhanes memorial förmanades sönerna att bo där det fanns mest ärbart folk och ”alltid utvälja det bästa och förnämsta kvarteret”, detta oavsett att sådana logement var dyrare. En standardfras för att beskriva ett lyckat adligt bröllop eller liknande var att det skett med ”tillbörlig solennitet”. Även de som önskade begränsningar av lyxen insåg behovet av en ståndsmässig konsumtion, så att ”vars och ens heder och reputation erhålles”.

Fester och gästabud var viktiga som statusmätare både för värdfolk och, inte minst, för gäster. Hur en individ blev bemött som gäst var ett mått på dennes prestige. Johan Ekeblad berättar uppenbart sårad i ett brev om ett besök hos en annan adelsman, där han och hans vän fann sig illa bemötta, ”traktamenterna var slätare än enterteinet”, och de gick. Det blev inte bättre av att ”hans nåd icke längre än halva kammaren följde”, skriver Ekeblad upprört. Hans vän svor och bad till Gud att han själv skulle få värden till gäst; då skulle denne få igen. Att inbjudas till en klen fest var givetvis en ringaktning. Genom att bjuda någon på en obetydlig middag kunde värden ifrågasätta gästens status; ger jag dig en oansenlig måltid betyder det att jag anser att du är oansenlig.

Episoden är intressant då den visar hur nära ståndsmässigheten i levernet var sammanflätad med den hårda etiketten. Kostymen och huset, talet och uppförandet var en helhet som förverkligade adelsmannen. Att utsättas för sidovördnad var minst lika plågsamt som att få en oansenlig måltid. Etiketten hade liksom byggnaderna och kläderna en stor symbolisk funktion. Den sirliga bugningen eller den omständliga ordning man följde då man gick genom en dörr var en bekräftelse av den samhälleliga hierarkin och adelns bild av sig själv och världen. Det var lika viktigt att adeln skildes från övrigt folk genom ceremonier som genom kläder.

Att föra sig rätt var, liksom överdåd och ståt, något som utmärkte en adelsman. Schering Rosenhane uppmanade sönerna att söka sig till de rätta kretsarna och där lära sig det rätta beteendet. Senare skrev han till sonen Johan i Paris och inskärpte hur viktigt det var att sonen skaffade sig en ståndsmässig livsstil och blev en gentil homme . Rosenhane sade sig gärna lägga ut ytterligare 500–600 riksdaler, bara han slapp se sonen komma hem som en lärd pedant som ej lärt sig föra sig på ett världsvant vis. Att lägga ned stora pengar på att lära barnen att föra sig var som Revera påpekat en god investering; det var en av nycklarna till karriär och makt.

Adelsmännen utsattes för en närgången och grundlig kontroll av sina ståndsbröder och brott mot det som ansågs passande åtgärdades i regel prompt. Efter sin död berömdes en adelsyngling särskilt för att han noga hållit efter andra adelsmän och hindrat oadligt beteende. Den som inte kunde föra sig möttes med förakt. Nyintroducerade på riddarhuset möttes med förmanande tal om att föra sig som riktiga adelsmän. Och när man verkligen ville förolämpa någon, anklagade man denne för att föra eller klä sig som en bonde. Också detta antyder att etiketten var ett viktigt instrument för åtskillnad mellan stånden. Adelsmannen var annorlunda och finare än bonden bland annat på grund av sina annorlunda och finare manér.

Tungt överlastade och pompösa ceremoniel slog på något vis an en sträng i dessa människors inre. Den sirliga etiketten gjorde sig ständigt påmind – i allt från små privata gester till invecklade och pompösa statsakter. Man sysselsatte sig gärna med oändliga debatter om sittplatser eller bekymrade utredningar huruvida ett brev verkligen kunde brytas om titulaturen icke var korrekt. Långdragna tvister om placeringar, titlar, familjenamn, genealogi och adelsvapen var vanliga och kunde föranleda ingripanden av rådet. Den ceremoniella besattheten firade sina största triumfer inom diplomatin. Då ingen fast rang var given där och då alla inblandade gick in för att försvara varje tumsbredd ceremoniell rätt var etikettsmässigt krångel regel. Ibland kunde brydsamma tvister om skålordningar eller titulatur ta upp lejonparten av underhandlingarna eller till och med stoppa dem. Etikett och ceremoniel följdes noga även när de förlorat all praktiskt funktion. Alla – även monarken – var fångade i dess grepp, och ingen varken vågade eller kunde slita sig loss.

Vad är orsaken till etikettsraseriet? Homén menar att de förfinade sederna och de noggranna reglerna för uppförandet syftade till att bevara den sociala friden i 1600-talets Europa, både i stort och smått: ytterst var det en garant för samhällsordningens stabilitet. Varje förändring eller brott mot etiketten eller ceremonierna innebar att någons status kränktes. Norbert Elias menar att det var en omöjlighet att ställa sig utanför dessa regelssystem, då det innebar att ge upp sin status och sin makt. Om etiketten förändrades ändrades hierarkin, och vice versa. Detta verkar vara fallet även i 1600-talets Sverige. Ett gott exempel på detta härrör från 1650 års stormiga riksdag. När ofrälse ett tag trodde att de verkligen skulle kunna hota adelns maktposition, började de genast bryta mot etiketten. Bland annat gjorde borgare vad som ansågs vara en mycket oartig entré på riddarhuset och uppträdde allmänt oförskämt. Adelsståndet blev mycket uppbragt över detta och gick ända till drottningen för att få satisfaktion. Ett etikettsbrott kunde vara en omstörtande handling.

III.

Lyx och etikett var vapen, använda i en strid om makt och plats i hierarkin som fördes lika mycket inom adeln som mellan stånden. Motsättningar mellan låg- och högadel, men framför allt inom den maktägande aristokratin, tog lätt form av lyxkamp. En adelsman som ville försvara sin sociala position – eller erövra en högre – var piskad att visa upp en glättad yta av överdåd och prakt. När turbulensen ökade i samhället runt århundradets mitt ökade bara lyxen. Vikande ekonomiska resurser, en sviktande maktposition och hotet från nyadeln ledde som Revera har visat till nya rekord i överdåd och ståt. Reaktionen var helt konsekvent utifrån aristokratins världsbild. När de såg sin position undermineras sökte de stötta upp den på det sätt som var gängse: genom att med prakt och pompa hävda sin rätt och status. Ju mer marken gungade under deras fötter, desto mer hängav de sig åt lyx – helt oaktat att detta ledde till en förvittring av deras ekonomiska styrka.

Det är bland annat mot den bakgrunden man skall se införandet av överflödsförordningar. Adeln var oenig i frågan. Frontlinjen i sakfrågan kan något förenklat sägas ha gått mellan en meddellös lågadel och en resursstark aristokrati. Lågadeln ville givetvis begränsa lyxkampen, då det var en strid de var förutbestämda att förlora på grund av sina bristande ekonomiska resurser. En trägen men rätt resultatlös strid för att begränsa överflödet genom olika regleringar fördes av dessa på flera riksdagar.

Rådsaristokratin misstrodde lyxregleringar. De visade ett nästan demonstrativt svalt intresse för frågan. Inför upprepade krav från prästerskapet och en del av adeln tog man till förhalningstaktik. Aristokratins ointresse för att hejda lyxen ledde också till att man ej övervakade att de regleringar som trots allt införts efterlevdes. Exempelvis inför Kristinas kröning beslöt rådet att ”man skulle intet nytt edikt låta utgå, utan se genom fingrarna och låta var och en göra som han vill”. Även folk utanför rådsaristokratin visade skepsis mot konsumtionsregleringar. Dessa regleringar hotade enligt vissa adelsmän både den heliga gästfriheten och de viktiga skillnaderna som fanns mellan dem och de andra stånden.

De maktägande gjorde alltså i regel sitt bästa för att stoppa regleringar riktade mot dem själva; sådana förordningar kunde användas som ett medel för att begränsa borgarnas lyx. Det var framför allt olika borgerliga grupper som hade resurser att hota aristokratin genom eget överdåd; borgerlig lyx var alltid en nagel i ögat på adeln. Med exempel hämtade från Rom och de uråldriga germanerna förfäktade en sådan som Girs att adeln borde särskilja sig från andra med hjälp av sin klädedräkt. Han beklagade därför mycket att det gått så långt att man nu hade svårt att på klädedräkten skilja en adelsman från en menig. I dikten ”Bröllops besvärs ihugkommelse” finns en ironisk skildring av uppklädda borgare. Beskrivningen utmynnar i en intressant retorisk fråga som visar att de adliga såg den borgerliga prakten som en klar provokation. De glasbrämade knapparna och sobelskinnen blev till en utmaning. För, säger dikten ”Äst du icke fast bättr än den, flott, läster och hudar/ Haver uti sin skylt”. Satiriska attacker på ofrälse modegalenskap var också ett icke alltför ovanligt inslag i diktningen. Estniska ridderskapet klagade 1643 hos rådet över att ”de, som bo där i landet och äre av någon förmögenhet, hålla sig lika hög med dem, som adel äre”. Så när adeln under denna tid drev frågan om olika lyxregleringar, var syftet bland annat att se till att ”ingen klädde sig över sitt stånd”. På det viset reserverades diverse yppighet åt adeln. Flera av de regleringar som såg dagens ljus under det sena 1500-talet var riktade nedåt, mot de ofrälse. De hade en konservativ och anti-borgerlig tendens.

Den maktägande aristokratin visade under århundradets första hälft tendenser till att vilja öka skillnaderna även inom ståndet. Det var naturligt för dem att högadeln, grevarna och friherrarna, skulle ha ett övertag inom adeln vad det gällde lyx och konsumtion. Redan under slutet av 1500-talet var det tal om att förbjuda alla utom grevliga att bära särskilt påkostade brudkläder. Aegidius Girs talade om de högstes rätt till ”skenaktigare ståt och anseende” än andra. Rådet tyckte senare att det var rimligt att högadeln fick ge större morgongåvor än lågadeln och att döttrar till nyadlade ej bar samma kläder som döttrar till friherrar. Genom sitt överdåd signalerade en greve sin överlägsenhet mot låg- och nyadel. Riksamiralen Gyllenhielm och riksdrotsen Per Brahe var ett par av de aristokrater som vände sig mot att lågadeln passerade vad de ansåg vara otillåtna gränser och lade sig till med otillbörliga symboler. Gyllenhielm strävade efter att noga reglera sådant som hur vapnen skulle få se ut, hur det skulle gå till vid bröllop och jordfästningar, och så vidare. Per Brahe ville få slut på de oordningar han såg överallt ”med gående och sittande”.

För att helt förstå denna lyx är det ytterligare tre fenomen som bör nämnas. Det är för det första behovet av distans; det andra är sammanflätningen av offentligt och privat och det tredje är det konkreta tänkandet.

Lyxen blir än mer begriplig utifrån Norbert Elias påpekande att man ej såg någon större skillnad mellan den offentliga sfären och den privata, utan att de två var nära sammanflätade. Det bidrar till att göra lyxen så voluminös: adelsmannen måste hela tiden leva upp till sin roll som herreman. Istället för ett offentligt liv och ett privat liv hade adelsmannen ett enda socialt liv, med dubbla funktioner. På samma gång som detta liv rymde rekreation och familjeliv, var det ett instrument för hans karriär och offentliga gärning. Detta gällde också för den svenska adeln, och då i synnerhet för aristokratin.

Men vad beror då detta stora behov att markera distans på? Varför måste grupptillhörighet ständigt signaleras med symboler och yttre attribut? Utan tvekan har det att göra med det sociala rummet under denna tid. Ojämlikar fanns ständigt inpå varandra. Människor med olika status – också folk ur samma stånd – existerade hela tiden i varandras omedelbara närhet. Denna rumsliga närhet mellan de olika samhällsgrupperna ökade behovet att skilja dem åt.

För att riktigt begripa hur sidenrockar eller slott kunde bli till kraftfulla ideologiska yttranden måste man förstå vissa särdrag i denna epoks sätt att tänka. Detta var en tid då man såg symboler överallt och i allt. Bildkonsten och diktningen vimlade av allegorier och personifikationer. Allt detta står paradoxalt nog i nära samband med ett annat drag i tidsandan: fixeringen vid de yttre formerna. Att man sysselsatte sig så med yttre former har givetvis att göra med att de hela tiden kunde ses som symboler, objektiva och allmängiltiga. En människas beteende eller hennes hus var en text att läsa, en allegori färdig att tolka.

Men besattheten vid yttre former förklaras bara delvis med den osedvanligt stora vikt tiden lade vid symboler och allegorier. Varför var symbolerna så viktiga? Åter står vi inför problemet att förstå en annan tid och dess sätt att tänka. För oss är symbolen bara ett tecken för något annat, en konkret bild av något abstrakt. Det var annorlunda i ett äldre sätt att tänka. I arkaiskt tänkande har symbolen mer än bara psykiska och estetiska dimensioner. En symbolisk handling eller ett föremål kunde ge en direkt fysisk effekt. (Det är rester av detta äldre sätt att tänka som exempelvis syns i epokens övertro på alla slags dyrbarheter. Det dyrbara och skimrande likställdes med det goda och lyckobringande och verkade på något mystiskt sätt för bärarens bästa.)

Symbolen var alltså mycket mer än bara en metafor i äldre tiders Europa: den ägde det symboliserades egenskaper. Det andliga kunde ha materiella egenskaper, delen kunde vara det samma som helheten; ett ting kunde föra över sina egenskaper på ägaren – och vice versa. Det är detta sätt att tänka som anas i Schering Rosenhanes maning till adeln att man borde bygga i enlighet med ens egen storhet och betydelse. Ett stort hus innebar att där bodde en stor man. Huset var en del av adelsmannens storhet och förde över sina egenskaper på honom. Det stora huset eller de vackra kläderna förklarar världen och bekräftar att den är som det är sagt. Detta leder naturligt över till något vi kan kalla den synliggjorda maktens princip. För att vara Makt måste makten vara synlig och ta sig ett storståtligt yttre. All inskränkning i den pompösa ramen var en inskränkning av makten.

Det är också därför man kan konkurrera i lyx. Ett storståtligt uppträdande hos en aristokrat är en bekräftelse av hans makt och position. Sidenet, kareten och slottet är ett påstående: ”jag är mäktig.” Och överdådets magnitud står som sagt i direkt proportion till ägarens egen ställning. Att uppträda mer storståtligt än någon annan innebär att man säger ”jag är mäktigare än du”. Den nyrike borgarens lyx innebär ett krav på en högre samhällsposition, ett klart och tydligt ”jag vill ha makt”. Och aristokraten skakas i sitt innersta och bestämmer sig för att bygga ännu ett slott.

IV.

Den adliga konsumtionen utvecklades inte primärt ur den enskildes konkreta materiella behov. Det är uppenbart. Det som styrde var icke heller adelsmannens egna ekonomiska ramar. Om man hade pengar att betala kalaset med var en bisak. Hade man inte nog med penningar fick man låna eller handla på kredit. Det viktiga var att leva ett ståndsmässigt leverne.

Om Per Brahe d.y. har det sagts att han hade adelsmannens förakt för penningknussel och saknade dessutom helt köpmannens förslagna affärshuvud. Han kan nog ses som ett exempel på en typisk aristokrat som uppenbart inte var intresserad av att nå maximal ekonomisk avkastning på sitt kapital, eller ens att balansera utgift mot inkomst. Detta är en av de punkter där ett adligt-feodalt sätt att tänka skiljer sig från ett borgerligt-kapitalistiskt. Medan borgaren anpassar sina utgifter till inkomsterna, anpassar adelsmannen utgifterna till sin sociala ställning. Även Max Weber har diskuterat den aristokratiska lyxen; han talar om den i termer av en anti-utilitaristisk attityd till konsumtion. Han vill koppla denna till en allmänt anti-utilitaristisk attityd till livet och till de feodala ideologiernas förakt för all affärsmässig inställning till ekonomi, vilket sågs som utslag av smutsig girighet. Norbert Elias har understrukit att för en adlig var hänsynstaganden till social position, ära och prestige långt viktigare än kortsiktiga ekonomiska intressen. Medan borgaren kalkylerar i vinst och förlust av pengar, kalkylerar aristokraten i vinst och förlust av prestige. Det handlar om olika rationaliteter, sprungna ur olika omständigheter. Det som förenar dem enligt Elias är dock att de båda – i sina miljöer – är medel till makt. Vägen till makt för aristokraten går via ett ökande av den egna prestigen; vägen till makt för borgaren går via ökad rikedom. Att tappa sin position i hierarkin var lika smärtfyllt för aristokraten som det var för borgaren att förlora pengar i en affär. Vi kan se dessa mekanismer i aktion även på svensk botten.

Att överdådet var så ruinerande har inte heller att göra med adelsmännens bristande kontroll över sin ekonomi. Man skulle kunna tänka sig att de kunde lägga ut så mycket på till exempel byggenskap därför att de saknade en effektiv bokföring som kunde varna dem för att det inte gick ihop. Även om det finns uppgifter om att endast en mycket liten del av adeln förde bok över sina inkomster och utgifter, så ligger nog inte problemet där. Det går nämligen att finna aristokrater med utmärkt bokföring, som såg vad allt kostade men som ändå inte tvekade att fortsätta med all ståt. Det är rätt klart att pengar inte var ett mål i sig för en aristokrat utan framför allt ett medel till social framgång och makt. Och skulle inkomsten ökas, är det uppenbart av det vi sett i föregående kapitel att man inte var beredda att göra det på vis som inte var socialt acceptabla – som till exempel genom att bedriva allmän handel eller att snåla.

Av en sann adelsman krävdes gästfrihet och generositet, lika väl som det krävdes pompa och lyx. (Ända sedan medeltiden hade frikostighet varit en av de egenskaper som kännetecknat en sann riddersman.) Denna frikostighet gällde till viss del mindre lyckligt lottade. När Terserus skulle försvara adeln inför en hatisk allmoge i Dalarna 1613 användes den adliga generositeten som ett argument. I Rosenhanes memorial manades sönerna noga att ”intet för mycket spara sina allmosor emot de fattiga”. Det var också nästan regel att berömma avlidna adelsmän för deras givmildhet mot fattiga.

Sparsamhet syns inte vara något utmärkande för en adelsman, inget som gav beröm. Det verkar inte heller ha varit något slagordsartat argument att bruka i lagar och regleringar, ingen ledstjärna för statens politik. Att man inte hyllade sparsamheten som en adlig dygd är inte underligt. Det som utmärkte en riktig adelsman i dessa sammanhang var som sagt frikostighet och överdåd, inte ett närigt vändande på var styver. När man dock talade om sparsamhet skedde det för det mesta i förbigående och med rätt små bokstäver. Underlydande och egna tjänare skulle gärna verka för god hushållning och icke slösa. Hushållsaktighet verkar inte ha varit ett mål i sig; man avsåg ej att bli rik genom att lägga det sparda på hög eller där det gav avkastning, vilket istället kunde beskrivas som ett beteende passande för en borgare.

Dock kan man ibland påträffa en paradoxal dubbelhet i synen på sparsamhet. I en likpredikan berömdes till exempel en död adelskvinna både för att hon varit så frikostig mot en massa människor och för att hon varit så sparsam! Detta kan man även finna hos aristokrater som mer än de flesta andra förordat sparsamhet. Per Brahe d.ä. – som skall ha haft ett sparsamt kynne – gjorde sig i sin ”Oeconomia” från 1580-talet till förespråkare för hushållsaktighet i det privata livet. Han avvek dock en hel del rent ideologiskt från den typiske 1600-talsaristokraten. Brahe talade om vikten att öka sina inkomster och var, som visats annorstädes, inte främmande för kommers och köpenskap; det adliga överdåd han såg tyckte han inte om. Samtidigt försvor han sig åt frikostighetens ideal, en frikostighet som kopplades samman med krav på sparsamhet. Han visade också skepsis mot att hålla en massa onödiga fester, men var noga med att inskärpa att ”när gästabud skall hållas, då skall överflödeligen spisas”. En liknande kluvenhet påträffas hos Gustaf Bonde, som i början på 1660-talet förordade sparsamhet inom den statliga politiken. I fråga om sparsamheten intog han ett slags mittposition. I hans ögon kunde sparsamheten, liksom överdådet, vara både något gott och något ont. Och väl att märka var Gustaf Bonde privat en mycket storslagen byggherre. Även Schering Rosenhane uppvisar denna dubbelhet. Han stoppade sina söner fulla med förmaningar om att inte slösa, samtidigt som de också tillsades att bo rätt, klä sig vackert och ge ut som hedern fordrar. Han deklarerade att man måste vara försiktig i sina inköp, men ändock se till att ”väl fägna och härbärgera” vänner och bekanta, alltid ha en ”ärepenning” för att skaffa sig sådant som ”heder och prydna länder”. Hur går allt detta hyllande av både frikostighet och sparsamhet ihop?

Denna dubbelhet kan vara svår att begripa. Schering Rosenhane ger oss dock en nyckel till förståelse i sin ”Oeconomia”. I en viktig passus säger han att godsets matmoder skulle vara sparsam, så ”till husets reputation och heder, alltid något är behållet, därmed man kan undfägna sina grannar, vänner och förvanter”. Man vill alltså vara både frikostig och slösande, men tvingas ibland vara sparsam. Och man sparar, men inte för att förmera sina pengar genom kloka investeringar; man sparar för att ha något att ge bort, för att kunna vara överdådig och slösande.

V.

Hur mäktigt och ofrånkomligt kravet på storslagenhet var framgår av Aegidius Girs adelstraktat. För en adelsman var ståten en dygd. Prakten var en av delarna i det sanna adelsskapet och nära kopplad till övrig nobel dygd. Ståten gjorde de andra adliga dygderna än mer skinande. Girs skriver att rikedom är

”ett kraftigt medel, genom vilket dygdiga bedrifter kunna varda ställda uti verket, och i synnerhet Magnificentia, som är en sådan dygd, att andra adliga dygder, få av hennes klarhet, lika såsom en spegel av solens strålar, större sken och ljus.”

Fattigdom däremot ledde till att de adliga dygderna blev ”förkvävda, förhindrade och verklösa”.

För att begripa vilket mäktigt argument som storslagenhet som en dygd var, måste man förstå dygdens stora roll i den adliga världsbilden. Otto Brunner har kallat dygd för det adliga tänkandets centralbegrepp. Att vara adlig var för många detsamma som att vara dygderik. Dygd var utan tvekan ett ständigt närvarande begrepp i 1600-talsadelns idévärld; på en och samma gång en besvärjelse, ett stridsrop och ett lösenord.

Själva dygdebegreppet har givetvis en lång historia. Bakgrunden till att dygd blev till ett krav för var adelsman står främst att finna i den samtida politiska och sociala utvecklingen. Den dygderike adelsmannen framsteg ur en period av kris för ståndet. Kring sekelskiftet 1600 var förhållandet mellan kungamakt och aristokrati stundtals mycket ansträngt. Hertig Karls motvilja mot högadeln stegrades till direkt fientlighet genom rådets partitagande för Sigismund. Den lilla men intellektuellt högtstående högadeln sköts åt sidan. I deras ställe kom dugligt ofrälse; adeln talade oroat om sekreterarvälde. Motsättningen mellan ”sekreterarna” och den förfördelade adeln skärptes. Högadelns position kom i gungning; ofrälse – ur företrädesvis bildade borgerliga skikt – utbildade sig och började tävla om statsämbetena. Konflikten nådde en kulmen i och med Linköpings blodbad 1600.

Under den senare delen av Karl IX:s regeringstid, då temperaturen i konflikten mellan adel och kung sjunkit betydligt och då regenten ej längre upplevde något hot från detta stånd, kom det till ett närmande. Adeln kunde ta igen förlorad terräng. Statsmakten behövde adeln och adeln behövde statsmakten. Karl sökte en uppgörelse: adeln ägde trots allt de största förutsättningarna för att kunna leva upp till de krav staten hade på dugligt folk. Karl IX:s politik visavi adeln syftade till att omforma ståndet till ett rusttjänstfrälse och en statstjänande ämbetsmannaadel. En ny adelsgeneration trädde fram och under Gustav Adolf blev närmandet till en allians. Förenklat skulle man kunna säga att adeln fick nya privilegier och att de som tack lovade att ställa sig i statens sold.

Denna process går att se runt om i Europa. I botten låg den snabbt växande statsmaktens krav; den strävade efter att neutralisera adeln som självständig politisk kraft och på samma gång förvandla dess medlemmar till lojala tjänare i staten. I vissa länder fick statsmakten använda våld för att få adeln att gå med på detta. Ingenstans, och inte heller i Sverige, var denna ”domesticering” av adeln smärtfri; den innebar alltid ett större eller mindre mått av blod och tårar för ståndet. I ett Europa där statsbyråkratins betydelse var i stark tillväxt ställdes adeln inför ett val: antingen kunde man bli en ämbets- och hovadel under furstens vingar – och med dennes hjälp bevara eller tillochmed förstärka ståndet – eller en betydelselös lantadel. Adeln stod dessutom inför hotet från det uppåtstigande borgerskapet, som i kraft av sin växande rikedom och bildning framstod som en allt farligare konkurrent.

På många håll i Europa var 1500-talet en period av kris för adeln. Det förekom tendenser till dalande respekt för dessa samhällets främste. Bland annat kritiserades deras bördshögfärd och sysslolöshet. Statsnyttan blev till ett skarpt antiadligt argument: adelsmännen borde vara nyttiga medborgare istället för onyttiga jorddrottar. Krav på personlig duglighet, på dygd, började göra sig hörda – krav vilkas uppkomst står i samband med borgerskapets uppgång och som till sin essens var borgerligt meritokratiska, en antites till adelns bördsherravälde.

Fram till denna tidpunkt hade det varit börden och de ålderdomliga släktlinjerna som gav Europas aristokrater mycket av deras ideologiska rättfärdigande. Inte alltför sällan sammankopplades talet om börden med olika historiska myter, som spårade adelns ursprung till något fornt erövrarfolk som för länge sedan kuvat den inhemska befolkningen; adelsmän och bönder sågs då som olika folk, som människor av olika blod. Denna dyrkan av börden drevs på vissa håll så långt att den resulterade i ett slags klassrasism.

Vad som hände i detta läge var att adeln i Europa utförde en ideologisk saltomortal; som ibland sker i ideologiska strider, snappades ett vapen ur någons händer och vändes mot sin förra ägare. I en farlig omvärld blev det humanistiska bildningsidealet med dess dygdeläror till ett måste för adeln. För att kunna freda sig mot det hotfulla borgerskapet tvingades adelsmännen att rätta sig efter i grunden borgerliga ideal och mönster. Aristokrater som Baldassare Castiglione tog fatt i olika antiadliga argument och vände dem till ett försvar för adeln och dess privilegier. Det nya idealet syns fullt utvecklat hos Castiglione i hans berömda och inflytelserika verk ”Il Cortegiano” från 1528, som har medverkat till att forma flera olika länders adelsideal, inte minst den engelske gentlemannen och den franske l’honnête homme . Gammalt riddarideal och lärt humanistideal blev ett. Humanismens kult av dygd och ära samt dess nya uppfostringsläror sögs upp av adeln.

Förenklat kan man säga att följande hände. Den förutvarande definitionen av adel hade i huvudsak varit centrerad kring krav på börd, härkomst och uråldriga släktlinjer – samt detta med adelsmannen som krigare. Man behöll kravet på börd, men göt ihop detta med kravet på dygd till en ny enhet. Börd gjordes till en förutsättning för verklig dygd. Adelsvärlden odlade övertygelsen att en man av ädel börd var född till dygd och förfining. Adelsmannen hade en ambitio som var medfödd; hans börd förpliktade honom till dygd och drev honom att söka sin lycka i det brusande offentliga livet. Samtida som Enea Silvio menade att utan de rätta naturanlagen var all bildning blind. Castiglione talade om de höga fordringar som restes på adelsmannen just på grund av hans börd. I det adliga dygdebegreppet var även viljan – eller snarare imperativet – till fostran och bildning innesluten. Men dygden gick att lära just genom att den grundlagts i arvet.

Dygden blev adliga egendom, kopplad till börden. Genom att hålla fast vid anornas betydelse fanns fortfarande en gräns nedåt, framför allt mot det uppåtstigande borgerskap som nu kunde tävla med adeln i rikedom och lyx. Avgörande blev också att adeln på ett helt annat sätt än tidigare började gå i statlig tjänst.

I Sverige ställdes den humanistiska retoriken, med dess kult av Dygden med stort D, i adelns ideologiska tjänst. Bland andra har litteraturhistorikern Lars Gustafsson lyft fram hur tidens litteratur ständigt förkunnade att börd måste kombineras med dygd för att ett sant adelskap skulle uppstå. Både Aegidius Girs och Magnus Gabriel De la Gardie – med sitt själsadelskap – förde fram föreställningar om social olikhet som föll tillbaka på en andlig olikhet. Adeln var själv högst medveten om betydelsen av dessa ideologiska operationer. Krigsmaktens och förvaltningens effektivitet krävde lärdom, lärdom som på det viset blev samhällsnyttig och som upphöjdes till adlig dygd. Girs tillhörde dem som emfatiskt hävdade att bildning, tillsammans med ridderlig övning, var nödvändig för en riktig adelsman. Dygden betonades mycket kraftigt och länkades samman med en sträng pliktmoral som drev adeln till statstjänst. Under Gustav Adolfs och Kristinas regeringsperioder vann de bokliga konsterna allt mer anseende som adliga ståndsdygder. Uppfattningen om de bokliga konsternas ädelhet var som Gustafsson påpekat nära sammankopplad med samhällets ökade behov av kompetenta krafter. Både staten och inflytelserika kretsar inom adeln bekämpade de gamla ståndsfördomarna mot boklig bildning – fördomar som hörde samman med adelns tidigare låga bildningsnivå. Adeln intellektualiserades och de höga studiernas prestige ökade alltmer. Gustafsson har visat hur fredsslutet 1648 ledde till en allt starkare betoning av de fredliga plikterna. Man kan finna angrepp på idén om krigaryrket som den enda möjliga adliga sysselsättningen liksom på uppfattningen om bokliga konster som vanhedrande.

De dygder man framför allt talade om var de som praktiserades av den civile eller militäre statstjänstemannen: de fredliga och krigiska konsterna. Bokliga konster antogs även kunna fungera som en vägvisare i livsföringen: de var moraliskt förädlande. Ett ofta förekommande tema i dissertationer, orationer och uppfostringsprogram var studier som en kamp mot laster och en väg till själens adelsskap. Detta själsadelskap skall dock som Gustafsson noga betonat icke tolkas i demokratisk riktning; det gällde endast för adelsmännen. Det krav på självbehärskning som återfinns i ”Herkules” går att knyta samman med honnête homme -idealets krav på ett höviskt uppträdande och skick. Detta, den sanne aristokratens förfining och själsbildning, skiljer honom från lärdomspedanten. Utvecklingen ledde under förra hälften av 1600-talet fram till ett aristokratiskt bildningsideal där boksynthet, själsadelskap och hövisk förfining smälte samman.

Det gäller att förstå det mångfacetterade i dygdbegreppet. Litteraturhistorikern Kurt Johannesson har framhållit hur olika man kunde definiera det dygdiga levernet och dess lycka. Aristotelikerna framhöll förnuftets dygder, för dem var just samhällsnyttan central, medan det viktiga för stoiker istället var att utplåna begär och passioner. Detta var de två polerna i 1600-talets moralfilosofiska debatt, som i mycket kom att prägla kulturen och tidsatmosfären.

När adeln motiverade sin upphöjdhet med sin dygdighet så handlade det alltså inte bara om dygd i meningen den kompetente statstjänarens konster i bokens och svärdets tecken. Dygd var också i högsta grad en fråga om privat dygd: att behärska jaget och passionerna. Adeln byggde som Brunner påpekat också på denna privata dygd, på behärskandet av begären och det ohöviska. Det fanns nämligen i tiden en känsla av hot från de destruktiva passionerna och begären, som måste hållas tillbaka och tämjas. Förfiningen av sederna byggde på aversionen mot det låga och vulgära – det folkliga – och syftade till att tämja de oroliga och stormiga passionerna. Starka sinnesrörelser sågs som plebejiska. Ett sätt att demonstrera sinnets adelskap var den höviska erotiken. Och det ridderligt-höviska stod som en motbild till det vilda, det obildade och bondska. Bonden blev en viktig symbol: han var det höviskas motsats, den av drifter genomsyrade. En annan symbol med utomordentlig betydelse i adelsvärlden var enligt Brunner narren. Han var motsatsen till allt adligt och höviskt: den som inte klarade av att behärska sina drifter, den som inte hade dygder utan enbart laster.

För svenskt vidkommande har Kurt Johannesson visat hur Stiernhielms litterära skapande under lång tid kretsade kring temat dygdens kamp emot begären och passionerna. Och bilden av den lustfyllde och lastrike bonden – motsatsen till den dygdige adelsmannen som behärskar sina drifter – påträffar vi i Sverige i litteraturen och värdskapen. I en viss typ av litteratur, de så kallade bondeakterna, framställdes bönderna som råa varelser med ohämmat driftsliv, som söp, slogs, älskade och spydde om vartannat. Värdskapen, ett slags kostymfester för samhällets toppar där man imiterade till exempel folkligt krogliv, var en mycket raffinerad hyllning av de höviska idealen. Där kontrasterades den höviske adelsmannen – som är dygdig i den meningen att han behärskar och undertrycker sina farliga passioner – mot den odygdige bonden; och adelsmannens självklara upphöjdhet och makt över den sistnämnde blir åter bekräftad.

Vad vi kunnat se är ytterligare några delar i den adliga ideologin, och hur de olika delarna löper in i och om varandra och blir varandras förutsättning. Det adliga avståndstagandet till merkantila näringar – som gick tillbaka på tanken om ståndens olika funktioner – blir än mer förståeligt. Åter anar vi två olika världar, två olika investeringsbegrepp: den frugale profit -maximerande borgaren och den slösande prestige -maximerande adelsmannen, för vilken lyx är ett sätt att hävda sin position i samhället. Vi ser också hur adelsmannen hävdar sig genom att kalla sig dygdig. Denna dygd länkas dock samman med börden, och utgörs inte bara av ämbetsmannens och krigarens offentliga dygder, utan innefattar även i hög grad den privata dygdighet som innebär att passioner och lustar behärskas. På så vis avgränsar sig adelsmannen mot såväl det uppåtstigande borgerskapet som mot allmogen. Och det är den adliga synen på de sistnämnda – de lössläppta och svårkontrollerbara bönderna, huvuddelen av folkets breda massa, det största och det lägsta av stånden – och hur adeln ansåg att relationen mellan hög och låg skulle vara, som kommer att tas upp i nästa kapitel.

One thought on “Om lyx och dygd

Kommentarer inaktiverade.