Om Kristian Petri

Jag har några gånger kunnat studera Kristian Petri i arbete, och vid de tillfällena finns det något närmast kattliknande över honom. Han kan i ena stunden verka förströdd, ja närmast frånvarande, men denna postur ändras blixtsnabbt då något plötsligt fångar hans blick eller hans intresse. Nacken skjuts fram, liksom i förberedelse för attack. Och upp kommer ett sådant där litet, svart vaxdukshäfte som han alltid skriver i – och som ligger bak det fysiska utseendet på dessa två böcker – samt en av dessa smala, svarta kulspetspennor med gummiöverdrag han alltid brukar till att skriva med. Det kan vara ytterligt lite som provocerar honom till språng: en fras, en nyans av ljus, ett tillfälligheternas stilleben på en kopparklädd bardisk. Man behöver dock inte ha sett honom arbeta för att känna hans känsla för detaljer. Den står tydligt fram i alla hans texter, och är en viktig del av hans eleganta och avklarnade stil. (Känsla för detaljer är, som vi alla vet, ingen detalj hos en skrivande människa. Någon av realisterna, jag har glömt vilken, har sagt något i stil med »att den kan ej bli författare, som ej känner mönstret på sina egna tapeter«.) Efteråt: lojhet, ny frånvaro – som av­bryts genast när nästa mus visar sig i sitt hål.

Det här med de svarta vaxdukshäftena är i sig just en intressant detalj. För som många författare år Kris­tian ett extremt vanedjur, för vilken rutiner är lika delar besvärjelse och metod. Om man inte känner ho­nom, kan detta drag överraska. Han är ju också rese­när, och det var som reseskildrare han först skrev in sig i den litterära offentligheten, med böcker som Djungeln från 1990, Resan till Sachalin 1992 och Den sista ön 1994. Han är dock något så rart som en nomad som älskar att återvända, återvända hem, återvända till kända platser, till platser så kända att de nästan blivit hem. Det får gärna vara samma hotell, gärna samma rum, och när väl den gamla ärrade resväskan i mörk­blå hårdplast kommit på sin givna plats, styrs kosan helst till samma restaurang som fjolåret före. (Beskrivningen rymmer alls ingen anklagelse: sådan är även jag.) För en person med den högt uppdrivna grad av uppmärksamhet och närvaro som ligger bakom verklig detaljkänsla, är det på ett sätt omöjligt att besöka samma plats två gånger, då där alltid finns något nytt att se, uppleva eller förstå.

Att vända åter till gamla platser är en sak, att vånda åter till egna gamla texter en annan. Som alla författa­re vet, är det något man alltid gör med bävan. (De flesta jag känner lämnar nämligen sina egna verk snabbt bak ryggen; det är bara de fåfänga som envisas med att läsa sig själva.) Inte för att där ej finns något att upptäcka. Det påminner nämligen lite grann om att se tio­femton år gamla fotografier av sig själv: det år ju jag men ändå inte jag. Den lätt skakande känsla av främlingskap som infinner sig vid mötet med tidigare texter och tidigare liv, tror jag emellertid är en viktig del av poängen. Åtminstone om man är den som skrev dessa texter eller levde detta liv. För läsare, nya och gamla, år det hela dock enklare. Dels får man chansen att läsa sådant man aldrig sett förr, och som bara där­för, i alla fall per definition, är något nytt. Dels finns möjligheter till återseendets glädje. (jag år en av dem som sökt driva Kristian till att sätta samman de här böckerna, av det enkla skälet att det skulle ge mig möjlighet att på nytt få läsa stycken som sedan länge gått förlorade som dagspressmakulatur, men som dröjt kvar i mitt eget minne. Så har jag genom åren kunnat citera hela meningar ur sådana texter som »En lunch på Horcher« och »Den gröna timmen« för Kristian själv, som inte mindes dem alls. QED.) Och slutligen även för att det finns något att upptäcka i totaliteten av texter, inte trots utan just tack vare spridningen och glappen.

Få saker är så avslöjande och så personliga som, för det första, våra rutiner – allt det där som vanans centripetalkraft får oss att göra igen och igen -, och, för det andra, våra motsägelser – allt det där som inte borde samsas inom detta bågnande något vi kallar jag, men som ändå gör det. Att ämnena som täcks i dessa böcker i sin mångfald trotsar alla försök till enkel sammanfattning är alltså inte att undra över. Ändå finns här en djupt personlig enhet, av det oavsiktliga slag som kännetecknar sådana här projekt. Eller för att låna ord från en författare som jag först mötte just via Kristian, nämligen Jorge Luis Borges: »En man bestämmer sig för att avbilda världen. Under årens lopp fyller han ett tomrum med bilder av landsdelar, riken, berg, havsbukter, skepp, öar, fiskar, bostäder, redskap, himla­kroppar, hästar och människor. Strax före sin död upptäcker han att denna tålmodigt hopkomna labyrint av linjer tecknar bilden av hans eget ansikte.«

Så är det.

– Peter Englund

(Detta förord är skrivet för Kristian Petris ”Kartboken”, utgiven av Bonniers 2004.)