Snart är det två år sedan som Kosovokrigets slutade, och vi vet så mycket mer nu, samtidigt som retorikens dimmor har börjat skingras. Fram tonar bilden av en händelse präglad av missgrepp, missförstånd … och missgärningar. De bittra ironierna köar upp. Det krig som sades ha inletts sedan alla diplomatiska och politiska medel uttömts, avgjordes trots detta inte militärt, utan slutade likafullt i en diplomatisk-politisk uppgörelse. Serbernas försök att behålla den fullständiga kontrollen över Kosovo ledde istället till att Kosovo helt förlorades för dem, samtidigt som Nato:s humanitära krig för att hejda fördrivningen av albanerna fick som slutresultatet att serberna fördrevs istället. Igår Racak, idag Garcko. Av gamla offer har blivit nya bödlar.
I vårt land var debatten om krigets mål och medel intensiv men hetsig, och gav ifrån sig betydligt mer hetta än ljus. Och precis som på Balkan begick båda sidor övertramp. Bombningens kritiker – jag själv var en av dem – underskattade Milosevics brutalitet, och några har i sin iver att bekämpa den obehagliga demoniseringen av serberna förvandlats till ett slags historierevisionister, där även uppenbara övergrepp ifrågasätts eller relativiseras. Å andra sidan förvandlades inte så få av krigets tillskyndare till eftersägare som aningslöst återgav Nato:s propaganda, med allt vad det innebar av överdrifter och förvrängningar, och många höjde i sin moraliska rättfärdighet tonläget till den grad att en sansad debatt blev omöjlig. Om krigets första offer är sanningen, är förmågan till nyanser nummer två.
Redan när kriget inleddes var de flesta på det klara med att det stod för något nytt. Det hela var bedrivet enbart med luftstridskrafter, i syfte att hejda brott mot de mänskliga rättigheterna, begångna av den ena sidan i ett inbördeskrig. Frågan är utomordentligt viktig, då både medlens lättillgänglighet – sådana här luftkrig är mycket billiga jämfört med den gamla typen av gränsinvasioner – och målens mångfald – det finns mängder av länder där det begås brott mot de mänskliga rättigheterna – faktiskt skulle kunna göra ”humanitära krig” till en framtida storindustri.
En som gett sig i kast med frågan om denna nya typ av krig är den kanadensiskfödde essäisten och författaren Michael Ignatieff. Han har redan skrivit två böcker som handlar om Balkan, den etniska nationalismen och omvärldens ansvar, och nu kommer en tredje ut på svenska. Även om jag inte alltid delat Ignatieffs åsikter har jag tidigare alltid uppskattat hans öppna och klartänkta skriverier. Den senaste, ”Det virtuella kriget – Kosovo och därefter”, efterlämnar dock en känsla av besvikelse.
Grundproblemet är enkelt. Detta är nämligen något av en virtuell bok. Den första hälften består av ett antal ihopsamlade reportage, skrivna före, under och efter kriget – ett av dem har förresten redan använts i en tidigare bok. Den andra hälften är en lång, resonerande essä benämnd just ”Det virtuella kriget”. Och de här delarna hänger inte riktigt ihop. Journalistik är färskvara. Det hör till sakens natur. Bara exceptionella journalister eller exceptionella omständigheter skapar reportage som tål att läsas om och om igen. Bekymret med samtiden är att den pågår, och tack vare – ej trots – att journalisten är ögonvittne, är DÄR, sugs han eller hon givetvis lätt ned i samma virvel av okunskap och passioner som alla andra.
De inledande reportagen är främst tidsdokument. En hel del har givetvis blivit föråldrat, som exempelvis att det fanns en noga förberedd plan för den etniska rensningen, ”Operation Hästsko”, något som i efterhand visat sig vara en konstruktion av underrättelsetjänster i väst. Och jag tycker själv att han ibland gör våld på verkligheten, som då han framställer bombningarna som ett svar på folkfördrivningen. Sanningen är att bombningarna från början var ett medel att tvinga serberna att underteckna uppgörelsen i Rambouillet. Som jag ser det var detta ett fruktansvärt misstag. Uppenbarligen trodde man i väst att serberna skulle vika sig efter några närmast symboliska anfall. För att parafrasera Ignatieff: Nato skulle låtsas bomba, och Milosevic skulle låtsas göra motstånd, och sedan skulle busen göra som i Dayton och skriva under. Istället utlöste bombningarna just den massiva folkfördrivning man var ute efter att hejda. Och sedan hade Nato inget annat val än att fortsätta, det inser även jag.
Bärande i reportagen är ett antal personporträtt: det är den amerikanske medlaren Richard Holbrooke, det är Wesley Clark, Nato-styrkornas chef, det är Louise Arbour, åklagare i tribunalen i Haag, personer som han både intervjuar och följer. Och då den serbiska sidan bara syns i form av ett antal anonyma telefonkontakter samt den isolerade Aleksa Djilas i Belgrad, säger det sig självt att bilden blir skev. (Även albanerna är tämligen anonyma i detta kabinettspolitiska lärostycke. Och lik ser Ignatieff bara på foton.) Författaren har helt enkelt suttit FÖR NÄRA nyckelaktörer som Holbrooke och Clark – han verkar tillochmed ha varit närvarande då den sistnämnde med illa dold skadeglädje själv pekade ut bombmål runt Milosevics villa i Dobanovici. Ändå är Ignatieffs bok ingalunda utan intresse. Den som mot förmodan och fakta tror att Balkankrigen är en enda jättelik Arkiv-X-konspiration av CIA, finner inget stöd här. Istället framtonar amerikanerna som högst motvilliga imperialister: deras vacklan och ovilja att ta risker har tvärtom varit en del av problemet.
Jag tror inte på hans idé om Kosovokonflikten som ett ”virtuellt” krig, detta utifrån att ena sidan inte led några förluster och att ytterligt få var inblandade i det egentliga smutsgörat, samtidigt som den allians som utkämpade striderna och den seger detta utmynnade i var lika skenbar som det samtycke som gavs av de inblandade staternas folk. ”Virtuell” är mest bara ett klatschigt ord för Ignatieff, som han använder på olika vis i olika sammanhang.
Ändå mynnar denna spretiga, ojämna bok i en synnerligen viktig diskussion. Kan vi även i fortsättningen tänka oss att begå ”humanitära krig”, i trots mot både FN-statuter och idén om nationellt självbestämmande? Här vilar kolossala faror – och alls inte bara i form av prejudikat att utnyttja när en diktatur som Kina vill dra ut på erövring. Nej, dels hotar den här nya typen av billiga, högteknologiska vapen att återupprätta kriget som ett politiskt medel, att tillgripa utan större eftertanke. Dels hotar den enorma moraliska tyngd som ligger i begreppet ”mänskliga rättigheter” göra det nära nog oemotståndligt att ta till bombplanen närhelst nog många förfärligheter hopats på CNN.
Ignatieff erkänner ärligt hoten, men argumenterar ändå för att ”humanitära krig” i vissa fall måste vara en möjlighet. Motvilligt måste jag nog ge honom rätt. Avgörande är dock vilka krav som skall ställas på sådana aktioner. För om Kosovo, så varför inte Turkiet, Palestina eller Ryssland? Ignatieff menar att denna ”moraliska perfektionism” stupar i passivitet: om vi ej kan ingripa överallt så kan vi ej ingripa någonstans.
I sin bok nämner Ignatieff två kriterier som han anser krävs för att rättfärdiga sådana här interventioner. För det första att det handlar om ”systematiska försök att fördriva eller utrota ett stort antal människor som ej kan försvara sig”, för det andra att grannländernas fred och säkerhet hotas. Ignatieffs kriterier kan jämföras med de som uppställts av den brittiske statsvetaren Nicholas Wheeler. Denne har talat om fyra krav. För det första att det är frågan om grova, massiva kränkningar: folkmord eller liknande; för det andra att man bara tar till våld som absolut sista utväg, sedan alla fredliga medel misslyckats; för det tredje att ingripandet inte ställer till med större lidande än det man vill förhindra; och för det fjärde att chansen att verkligen lyckas bedöms som hög.
Ingen vid sina sunda vätskor ursäktar massakrer på albanska civila, men oavsett om man försvär sig till Wheelers eller Ignatieffs krav, så finns det klar anledning att ifrågasätta Natos agerande. Var kränkningarna FÖRE bombningarna inleddes verkligen av en sådan skala att de berättigade ett krig? Och i vilken mån manipulerades väst att ingripa? Även Ignatieff anser att det är ”mer än möjligt” att UCK bedrev en medveten strategi ”för att förmå serberna att utföra massakrer som så småningom skulle tvinga Nato att intervenera”. Och ta detta med antalet offer. Under den upphetsade våren 1999 cirkulerade rena fantasisiffror: mellan en halv miljon och 100.000 albaner skulle ha mördats. Nu efteråt har man återfunnit runt 2.000 kroppar, vilket givetvis är illa nog, men samtidigt dödade Nato mellan 600 och 2.000 civila med sina bomber. (Till detta skall läggas mellan 1.500 och 5.000 dödade jugoslaviska militärer.) Är detta rimliga proportioner? Och var verkligen alla fredliga utvägar prövade? Förhandlingarna som föregick konflikten fortfarande höljda i dunkel, och sanningen om Kosovokriget kommer vi inte veta förrän vi vet sanningen om Rambouillet. Ignatieff säger att där lades nästan all energi ned på att få albanerna underteckna överenskommelsen, och att tvinga européerna ”att inse att albanerna i själva verket var ‘the good guys'”. Samtidigt ställdes serberna inför ultimativa krav som 16.000 bombangrepp senare visst visade sig vara förhandlingsbara.
Och vad säger vi om slutresultatet? Det går inte att komma ifrån att Nato hejdade den största och värsta etniska rensning som Europa sett sedan tyskarna fördrevs från Östeuropa åren 1944-49. Men efter Nato:s inmarsch i Kosovo har istället hundratusentals serber och zigenare drivits på flykten, både muslimska slaver och kroater förföljts, samtidigt som fler människor mördats än under det serbiska förtrycket mellan åren 1990-97. Och någon enkel, högteknologisk lösning finns inte längre att tillgå, för vem skall vi bomba nu?
– Peter Englund
(Michael Ignatieff: ”Det virtuella kriget – Kosovo och därefter”. Daidalos.)
Peter Englund 