Om Joseph Goebbels

När jag första gången tog upp denna bok var det med viss bävan, för att inte säga olust, som vore den en spänd råttfälla. Vad kan man annars göra med en biografi om Hitlers propagandaminister Josef Goebbels, skriven av den ökände engelske historierevisionisten David Irving, och utgiven av ett förlag med namnet ”Valkyria”? Författaren är sedan tidigare bekant för sina nazistiska kontakter och för sina obehagliga och misslyckade försök att bl.a. rentvå Hitler från allt ansvar för Förintelsen. Jag måste dock medge att jag denna gång, mot min vilja, blev positivt överraskad.

En historiker är sällan bättre än sitt ämne och aldrig bättre än sitt källmaterial. I det här fallet har Irving fördelen av ett tacksamt objekt och ett lockande, om än svårhanterligt material.

Bland alla de medelmåttor, busar och opportunister som omgav Hitler var Goebbels nog den ende som visade upp verklig intellektuell begåvning. Karln hade också en förbluffande säker känsla för den moderna propagandans möjligheter och införde nyheter som sedan blivit bestående – som exempelvis noggranna väljarundersökningar följd av specialbearbetning av nyckelgrupper i valmanskåren. Hans skickliga och fullständigt skrupelfria spel på opinionen är en ej oviktig del av förklaringen till de tyska nazisternas framgångar. Som så många små män på jorden beslutna att göra ett stort avtryck i historien, förde Goebbels också en noggrann dagbok, och det är den som utgjort basen för Irvings bok. Ja, den förutan hade det nog inte blivit någon bok.

Detta pekar på ett av problemen med detta verk, som alltså måste läsas med ett betydande mått av kritisk distans. Irving ligger nämligen mycket nära denna sin huvudkälla, han referar, sammanfattar, citerar och referar igen. Så även om man inte kände till författarens politiska hemvist, skulle man ändå resa invändningar av rent källkritiska skäl.

Samtidigt är det kanske just detta som hindrat honom från att begå en äreräddning. Jag tror alltså inte att någon kan läsa denna bok och förvandlas till nasse på kuppen. I boken och genom dagboksnoteringarna tonar det fram en fåfäng, självupptagen, manipulativ, människoföraktande och i grunden tom människa, som drivs framåt av sina misslyckaden och sitt lyte, en medfödd klumpfot – han hade inte sex med en kvinna förrän han var 33 år gammal. Bilden den ger av nazistpartiet inifrån är inte heller vidare smickrande, med en aldrig sinande parad av gräl, inkompetens och intriger. (Goebbels hörde till partiets vänsterfalang, och var tidvis skeptisk till Hitler, talade upprört om dennes osäkerhet, slapphet och ”kafémentalitet”, för att sedan förälskat utgjuta sig om führerns klara, blå ögon.) Denna volym sträcker sig fram till 1933, och skildringen av de sista två årens komplicerade och motsägelsefulla politiska spel bekräftar något vi redan visste: att alla de besynnerliga motsättningar som fanns inbyggda i den nazistiska ideologin och inte minst i NSDAP flera gånger höll på att sätta krokben för nazisterna i deras jakt på makten. Det fanns inget förutbestämt i det som skedde.

– Boken är: David Irving: ”Goebbels – En biografi 1897-1933”. Valkyria Förlag