Länge var Edward Gibbons ”Romarrikets nedgång och fall” bara en kloss med böcker som gick att se på bokrea efter bokrea, en billig hyllvärmare för folk med behov att piffa upp sin kulturella image. Så tänkte jag. Och någon anledning att läsa den såg jag ej. Jag menar, ett verk om störtandet av Rom, skrivet under den andra hälften av 1700-talet, hur aktuellt kan det vara? Mycket och inte alls, som det visar sig. Hursomhelst: när jag väl fick för mig att skaffa den – jag köpte den på olika antikvariat i Uppsala, styckevis, i Ljus vackra utgåva från 40-talet -, och sedan tillochmed att läsa den, då grep den tag i mig. Och det greppet har nog aldrig släppt riktigt. Om jag skulle bli tvungen att välja tio verk ur mitt bibliotek, att rädda undan en tänkt förgängelse, så skulle ”Romarrikets nedgång och fall” vara ett av dessa tio.
Det är som alla vet ingen liten pjäs: sex volymer, dryga 2.500 sidor. Titeln kan locka en att tro att detta är ett verk som täcker senantiken; ”bara” höll jag på att skriva, som om detta inte vore nog. I verkligheten täcker det mycket, mycket mer. Det är en skildring som inleds runt år 100 efter Kristus, med den Antoninska brittsommaren, går fram via kejsare efter kejsare, över romarrikets gradvisa och ryckiga förfall, till Odovakars intåg i Rom 476, men stannar inte där, utan bryter som en ohejdad vårflod vidare, över Östrom och Bysans, för via Hunnerinvasionen till den arabiska civilisationens uppstigande, skildrar både korstågen och mongolerna, och når till slut sin på alla vis storslagna final i belägringen av Konstantinopel 1453. (Jag har fortfarande svårt att läsa hans mästerliga skildring av stormningen utan rysningar.) När sista volymen avslutas står världen på tröskeln till en ny tid: om dryga 40 år skall Columbus segla mot väster.
Det är ett gammalt verk, som i vissa stycken står sig rätt väl, medan andra åldrats betänkligt. Faktainnehållet är dock inte avgörande. Det som gjort att han överlevt är inte inte i första hand vad han säger, utan hur han säger det.
Det som gör det mest omedelbara intrycket är givetvis hans stil. Han stod själv under självklar och uppenbar påverkan från antiken – Tacitus var hans stora idol, och här och där är det möjligt att se hur Gibbon direkt kopierat dennes eleganta syntax. Hans stil är därför silverklingande och ståtligt framskridande, men besitter dessutom en hög grad av precision. I en tid då mycket av det antika arvet förskingrats, finns det i Gibbon en möjlighet att anknyta an till det, inte som stelnad kanon, utan istället i form av ett språk som fortfarande lyfter och bär. Den som inte kan lära sig något av Gibbons stil – eller Tacitus för den delen – är troligtvis helt tondöd. Också Gibbons tilltal gör intryck. Även om han noga undviker ordet jag – han kallade det för det mest motbjudande av pronomina – så är rösten omisskännlig. (Det gör honom också rätt lätt att parodiera.) Han visar att närvaro i en text kan vara annat än ett stadigt uppradande av orden ”jag”, ”mig” och ”mitt”. Till exempel tilltalar han ofta läsaren, skojar eller förmanar, och ibland när han ledsnat, kan han avbryta sig själv mitt i ett citat.
Sedan har vi det drag hos Gibbon som påverkat mig själv mest: att han aldrig räds det motsägelsefulla, vare sig hos människor eller historiska processer. Han länkar ofta ofta samman två förklaringar, två verb eller två adjektiv, med stark ironisk effekt som följd. Höga, vackra motiv paras med låga och jordnära, och retoriken avslöjas som just retorik. (Lägg till detta hans förtjusning vid sexuella anspelningar och tillochmed en viss bajshumor – ett helt läger av pruttande korsriddare finns med – så förstår man varför han under 1800-talet ansågs vara olämplig läsning för ungdomen.) Gibbons människor drivs inte sällan av enkla för att inte säga banala motiv – som pengar, ära eller kärlek – men aktörerna blir samtidigt aldrig enkla klippfigurer, just på grund av hans skarpa öga för motsägelser. Hos Gibbon är det omöjligt att finna en hjälte som inte har något mörkt i sig, inte en skurk som saknar intressanta drag.
Det här framlyftandet av motsägelser är många gånger hans stora poäng: genom att visa på en härskares motstridiga impulser, genom att demonstrera folkets nyckfullhet, gör han både människor och processer betydligt mer begripliga än om de hade pressats in i ett enda schema, tillåtits att drivas av en enda kraft eller förklaras av en enda faktor. Förvisso skrämde Gibbons pessimism många i samtiden: både Rosseau och Voltaire vände sig mot honom på grund av hans skenbart mörka människosyn. Dock tror jag att tiden och verket nu vridit sig i synk med varandra, och det är givetvis det som åter gjort honom så läsvärd.
– Peter Englund
(Edward Gibbon: ”Romarrikets nedgång och fall”.)
Peter Englund 