Om en vandring i Hilbertrummet

Om man går på skogspromenad i den uppländska socken där jag bor, tvingas man ibland att stanna upp, som inför en fixeringsbild. Det är något som inte stämmer. Så ser man. Mitt inne i allt det högstammiga och mossgröna lyser helt oväntat syrener. För det mesta är det syrener – de kan nämligen klara sig flera hundra år på egen hand. Inte sällan skymtar också en ensam och krum apel, ibland kaprifol och krikon och kanske pärlhyacinter, vårlök och några oxblodsröda pioner. När man väl lärt sig läsa skogens skrift är dessa udda växter inget mysterium. Det är bara att leta runt lite i grönskan. I regel finner man då en väl övervuxen husgrund: här bodde en gång människor. De höga stånden av nässlor visar var ladugården och gödselstacken en gång låg. Av trädgården syns i regel intet, men dess plats går ändå att ana av humlen eller av stånden av förvildade krusbär. Naturen minns långt efter det att vi glömt.

Inget underligt i det. Historiens lämnar inte sällan sådana här klackavtryck. Det finns en blåblommig ört med hög stjälk som heter drakblomma, och som återfinns i ett märkligt band som sträcker sig ända från områdena runt Weichsel, över Öland, Kalmar län och Östergötland, vidare in i Västergötland, genom Norge ända fram till Atlantkusten vid Bergen. Spridningen är ingen slump, utan är den botaniska skuggan av en nu försvunnen färdled, som löpte genom dessa trakter under vikingatiden. Nya växter i vår flora är också ofta resultatet av just handel och samfärdsel. Den amerikanska dunörten med sina små rosa blommor – som bland annat växer inne i Stockholms stad – kom ursprungligen med segelfartygen från den Nya världen, fripassagerare sovande i ballastens mörka jord. Runt Vasa i Finland går det att se en rad växter, som annars bara återfinns nere på kontinenten. Under det Andra världskriget var nämligen staden införselhamn för den tyska armén, de hade med sig eget foder till hästarna, och spillet fröade av sig. Den vitblommiga välsk krassing – som i Sverige bland annat återfinns i Skåne – är en annan tysk växt, som nådde England 1809 i samband med Napoleonkrigen: sårade soldater fördes hem på madrasser stoppade med hö från Tyskland, hö som sedan plöjdes ned som gödning. Och upp växte krassing.

De här sistnämnda historierna är på sitt sätt intressanta, men de griper mig inte. Kanske för att de handlar om ett slags erövringar, om triumfer som på sitt sätt kan vara lika förödande som de som deras mänskliga motparter begår. (Både mjölkört och lupiner är, som vi alla vet, utsökta i lagoma mängder, men kan också ta över och kväva all annan växtlighet.) Annat är det med skogens glömda trädgårdar. Det är melankoliskt att stöta på dessa i högsta grad levande rester av något sedan länge dött. Syrenerna, äppelträden och pionerna inne i skogsskuggan liknar kolonisatörer, en gång anlända från en främmande kontinent, unga, starka och fyllda av förväntningar, men nu ensamma och åldrade, sedan länge bortglömda av moderlandet, spillror av något som troddes bli, men som troget strävar vidare trots att hoppet om undsättning sedan länge är ute.

Jag kommer här att tänka på de i högsta grad verkliga spillror av olika europeiska kolonisationsförsök, som ännu går att möta här och var i Sydamerika, Afrika och Asien. En av de allra mest sorgesamma återfinns på Haiti. Där bor nämligen ättlingarna efter några polska regementen, som skeppades dit av Napoleon för att hjälpa till med att krossa det stora slavuppror som då pågick på ön, men som sedan blev kvar.

Det skedda är nu knappt en bisats i de stora och förvirrade Napoleonkrigens historia. Det hela började 1791, då plantageägarna i den dåvarande franska kolonin – som då gick under namnet San Domingo – vägrade att godta Paris beslut att avskaffa slaveriet, varpå slavarna gjorde revolt. De trodde nämligen i sin enfald att de revolutionära makthavarna i Frankrike villigt skulle skänka dem samma frihet, jämlikhet och broderskap som de givit sig själva. Men icke. Därtill hade kolonin för stor ekonomisk betydelse: socker, kakao, kaffe, tobak, indigo och bomull från San Domingos cirka 7.000 plantager stod för två tredjedelar av all fransk fjärrhandel.

Den revolt som följde plantageägarnas bestämda nej, växte till en revolution, och var som alla revolutioner oplanerad och ytterligt kaotisk. Det var inte bara slavarna som grep till vapen, utan även fattiga vita, mulatter och maroner – alltså förrymda slavar -, grupper som tid efter annan även gick löst på varandra. Plantageägarna hade redan satt tonen med sitt ytterligt brutala välde, som byggde på våld, tortyr, mord och förnedring. Och de upproriska grep girigt efter chansen att svara med samma mynt. Resultatet blev ett inbördeskrig som även med tidens eget mått mätt sågs som ovanligt grymt. Dock var det inte terrorn och massakrerna som fällde avgörandet, utan det faktum att slavarna och de andra upproriska lyckades att organisera sig så väl och slåss så hårt, att de under ledning av sin begåvade och skrupelfrie befälhavare Toussaint Louverture – ”den svarte Napoleon” – först besegrade de franska styrkorna på ön, sedan en spansk invasion, sedan en brittisk dito. År 1802 bestämde sig Napoleon för att det fick vara nog, och beordrade en egen invasion av ön. Och dit skickades bland annat runt 4.000 polacker, frivilliga som en gång flockats till Frankrike i hopp att sprida revolutionens befrielse till sitt eget land.

Entusiasmen var måttlig bland de polska soldaterna. Inte bara var de utrustade med undermåliga vapen och tjocka uniformer anpassade för europeiskt klimat, dessutom upptäckte de att de var satta att bekriga illa förtryckta människor vilka, precis som de själva, slogs blott för frihet och självständighet. Runt 500 av de 4.000 bytte också sida, och när revolutionens nye ledare, den brutale och modige Dessalines, två år senare firade den slutgiltiga segern med att förbjuda vita att bo på ön – en paragraf som underströks med hjälp av massmord på alla återstående européer -, så lade han till en särskilt undantag för just dessa polacker, som tjänat honom väl. Så de blev kvar.

Idag bor de flesta ättlingarna till de här polska soldaterna för sig själva, högt uppe på ett kargt och naket berg, kalhugget av människorna själva under den ständiga jakten på ved. Deras by, Casales, saknar elektricitet, telefon och rinnande vatten. Där finns ingen skola, ingen sjukvård, ingen affär, inget torg, ja inte ens väg: de flesta husen har lerväggar och tak av bananträdsblad, och ligger planlöst utslängda. Några äldre tegelhus finns visserligen där, byggda ”i en underlig stil som påminner mer om Tyrolen än Karibien”, och en liten stenkyrka, uppförd i början av 1800-talet av de första polska soldaterna, men den sistnämnda har fallit samman av ålder och vanvård. Sekler av korsgiften har gjort dem alltmer lika sina grannar nere i dalen, men under den allt mörkare hyn är dragen fortfarande slaviska: många har också gröna eller blå ögon och rakt hår som slår i blont, hår som kvinnorna fortfarande flätar på det sätt som polska kvinnor gjorde för 200 år sedan.

Dessa polonaises lever i djupaste misär. De flesta skyr dem: de få vita anser dem vara för mörka, de mörka finner dem vara för vita. Sedan länge har de förlorat sitt språk, och – troligtvis på grund av att de flesta soldaterna varken var skriv- eller läskunniga – deras egen bakgrund har förtonat till en dimmig och förvirrande myt, av det slag som kännetecknar alla folk utan egen historieskrivning. Följaktligen minns de tillräckligt av det förflutna för att det skall plåga dem, men för lite för att det skall vara dem till vägledning. En stor del av deras tid går istället åt till att vänta, vänta i tropikhettan, vänta på frälsningen från Lapologne , vänta på budet från det där fjärran landet som ingen av dem nånsin har sett och inte heller kommer att se.

De är inte det enda exemplet på det som italienaren Riccardo Orizio kallat tribù bianche perdute , ”förlorade vita stammar”. Vi har de runt 4.500 portugiser som ännu lever i sin lilla enklav i det forna Malacka, vi har fransmännen i Pondicherry, vars historia i Inden går tillbaka ända till mitten av 1600-talet, vi har de tyska mennoniterna i Belize, vi har Conferedados (KOLLA!) i Brasilien, avkomman till de sydstatssoldater som besvikna flyttade söderut efter nederlaget i det nordamerikanske inbördeskriget, som ännu har porträtt av Robert E. Lee på väggen, och som klär sina gossar i den kända grå uniformen när det är fest, vi har svenskbyborna nere i Ukraina. Och i Afghanistan finns det som sannolikt är den äldsta spillran av dem alla: gavurerna, vitskinnade ättlingar till de grekiska soldater som marscherade med Alexander den store när denne sökte världens ände, men som blev kvar.

De är alla på sitt sätt intressanta, då de inte bara är lämningar efter en historia de flesta glömt, utan fastmer en historia de flesta väljer att glömma, nämligen den som tillhör förlorarna. Att det är segrarna som skriver historien är förvisso en klyscha, och en tämligen trött sådan dessutom. För i någon mening måste det faktiskt vara så. Som historiker är vi nämligen satta att förklara det som skedde. Om det som kunde ha skett kan vi inget veta. Det frihjulsfilosoferande som brukar kallas ukronier eller kontrafaktisk historia har sina problem. Som intellektuell lek blir det snabbt tröttande, då det snart planar ut i ett massivt staplande av antaganden, som underhållning lätt tråkigt, då det ofta handlar om att man återvänder till samma typ av gångjärn i tiden: vad skulle ha hänt om X förlorade – eller vann – slaget vid Y, vad skulle ha skett om Z blivit – eller inte blivit – mördad? Jag har själv svårt att frigöra mig från den enkla poängen i Arne Herløv Petersens ”En flue på væggen”, där en tidsresenär visserligen lyckas ändra det förflutna så, att Gustav Vasas uppror krossas av danskarna, men att det sedan räcker med att huvudpersonen nyser vid fel tillfälle, så hoppar hela historien tillbaka till sin gamla fåra igen. (Vilket för övrigt kan ses som en intelligent kommentar till Ray Bradburys berömda novell ”A Sound of Thunder”, där en ihjältrampad fjäril under Juratiden leder till radikalt förändrat styrelseskick i det framtida USA.)

Problemet med ukronier är nämligen att de ställer höga krav på gestaltning för att bli verkligt intressanta. Vilket också förklarar varför de enda riktigt framgångsrika exemplen i den här genren är skrivna av skönlitterära författare. De har dessutom den ironiska distans som krävs för att leken skall bli roande. Som i Harry Turtledoves ”Report of the Special Committee on the Quality of Life”, där Christoffer Columbus expedition till den Nya världen utsätts för en studie om framtida miljöeffekter, och rekommendationen blir att stoppa hela projektet. Eller i Carla Cristina Pereiras ”Se Cortez Houvesse Vencido a Peleja de Cozumel”, där det skissas upp en annan tingens ordning, där spanjorerna misslyckades att besegra aztekriket: och i denna värld skall aztekernas fotbollslag just möta Brasilien i World Cup, och en sportkommentator funderar över huruvida Cortez expedition verkligen skulle ha kunnat lyckats, och hur världen då skulle ha sett ut. Eller, givetvis, i Philip K. Dicks smått geniala ”The Man in the High Castle”, där axelmakterna vunnit det Andra världskriget, och en man sitter och skriver en alternativ historia, där de allierade segrar.

Vad som dock illustreras av den här genren i allmänhet, och de två sista verken i synnerhet, är att historien inte bara kan användas för att förstå det som blivit, utan den också bjuder oss ett slags fönster till det som aldrig blev – eller aldrig förblev. Men då måste man, som sagt, vända sig bort från den Stora historiens gängse stråk, bort från segerherrar och triumfatorer, och istället söka efter det som tappade, den som misslyckades, dem som tiden lämnade bakom sig. Som ättlingarna efter de polska soldaterna i Casales. Eller som hela Haiti för den delen: denna ö, ”Antillernas pärla”, som en gång var den mest utvecklade av alla forna kolonier, som länge var rikare än USA, vars palats och universitet bara hade sin like i Europa, och vars huvudstad ännu under 50-talet ansågs vara den vräkigaste och allra mest snobbiga i hela Amerika; och nu, ett svart hål av fattigdom, håglöshet, korruption och förfall, där fet tropisk grönska täcker det som en gång var rokokopalats.

De ruinerna, eller resterna efter den kyrka hopfulla polska soldater en gång reste, eller de syrenprydda husgrunder en skogsvandrare kan återfinna här ute i Rasbo är alla på sitt sätt sinnebilder av en sida av utvecklingens vi gärna glömmer bort. Ofta är det så i svenska kulturlandskap att river man ett äldre bostadshus så finner man en gammal, och lite mindre grund där inunder. Och under den ännu en grund, lite mindre ändå. Och kanske sedan ännu en. Som en rysk trädocka ungefär. I vissa fall har bebyggelsen legat på samma plats i över 1000 år. Det är utveckling det. Det gamla försvinner visserligen, men det ersätts av något större, finare, bättre: från då till nu löper en tydlig linje. För det byggs vidare, byggs till, byggs över, byggs mer. Här rivs, men för att få luft och ljus, för från mörkret stiga vi mot ljuset. Sådan ser den ut, framstegstanken, sedd i extrem förkortning. Men syrenerna visar att historien inte bara är en berättelse om addition, triumfer, raka linjer, förbättring, utan lika mycket om förluster, misslyckanden, avbrott, reträtter.

Men det kan vara svårt både att se och att erkänna. Orsaken är inte bara att framstegstanken utövar en sådan berättigad förtrollning på oss. Det handlar även om människans ständiga besvär att rätt och rättvist uppfatta den historiska verklighet hon lever mitt uppe i. Som jag själv påpekat annorstädes: problemet med samtiden är att den pågår, att den saknar skala. Vi kan inte vara annat än bortsvepta av den, och i detta flöde är det givetvis svårt att skilja trivialt från avgörande. Utan måttstock vill allt se lika stort ut. Först när något är fört till fullbordan låter det sig mätas. Om ens då.

Ta ett av de mest klassiska fall av förlust, misslyckande, avbrott och reträtt som historien känner: Romarrikets fall.

När föll egentligen Rom?

Inför den frågan skulle väl de flesta av oss svara 476 e.kr. Det är i alla fall det årtal som anges i läroböckerna, det är det årtal jag har inbränt någonstans i hjärnan. 476. Det var då som den germanske legoknektsanföraren Odovakar lät störta den siste västromerske kejsaren, en liten gosse vid Romulus Augustus. Det är ett årtal som står likt en brandgata mellan två epoker, då allt vände, då en marmorskulpterad antik vänder in i mörk medeltid.

Men ändå inte. För när historiker låter något ”börja” eller ”sluta” med ett visst årtal, finns det alltid ett mått av godtycke med i spelet. Inte sällan görs ett visst årtal till ett emblem för en hel utveckling och för många korsade sammanhang – ”1492”, ”1789”, ”1914”, ”1917”, ”1968”, ”1989”, etc – utan att man bekymrar sig om vad som egentligen hände.

Den bild vi har av Romarrikets fall – och imperiers fall överhuvud taget – är inte sällan mer dikterad av grällt historiemåleri från 1800-talet och Hollywoodska storfilmer i Cinemascope, än av den historiska verkligheten. Det skall vara rök på kaotiska gator, där togaprydda personer skrikande myllrar kors och tvärs genom sammanstörtande pelargångar, allt medan bredskäggade barbarer med svärd i hand knossar i knas allt vad vackert och fint är. Så här gick det givetvis inte till 476. Det var nog få människor som alls märkte att Romarriket ”föll” det året. I stor utsträckning och med betydande framgång sökte människorna i Rom istället att leva som vanligt. Detta blev än mer tydligt efter det att goterhövdingen Teoderik tagit både makten och livet av gamle Odovakar: i staden är äretitlarna och ämbetena de samma som förr, där förekommer samma processioner och samma utdelande av bröd och kött, samma musik, pantomimer och gladiatorspel som förr. Kanske bara lite malätet och varje år ett litet grand mindre och sämre än det föregående. Men vem bryr sig?

Med stor övertygelse bebor människorna sina ruiner. För dateringen 476 är tveklöst korrekt. Det kan vi se så här efteråt. Då sker en avgörande vändning. Det är bara det att det dröjer innan människorna vill erkänna faktum, de lever hellre kvar i fiktionen. Även sedan Östrom gått i gruset 1453 så har Rom en fortsatt nominell existens, i form av Det heliga Romerska riket av tysk nation, som inte ”föll” förrän 1806. (Det var då som Napoleon tvingade Österrikes Frans II att ge upp sin titel som dess kejsare, och den uråldriga drömmen kom till en punkt.) Det var nära 1400 år efter faktum.

Detta är intressant, och det på flera vis.

Västerlandet har alltid degenererat, har alltid stått inför sin undergång. Det Nära Förestående Fallet är en uråldrig europeisk tankefigur, och är utan tvekan en del av förklaringen till Europas måttlösa framgångar genom seklerna. Det är nämligen så att bara den civilisation som ser sig hotad av undergången kan undgå den: få saker gör en så sårbar som känslan av att ej vara det. Samtidigt: tänk om frågan om när västerlandet skall falla fel ställd. Tänk om vi redan har fallit? Likt innevånarna i 476 års Rom har vi bara inte märkt det än. Kanske kommer framtida människor sitta där om en, låt oss säga, 1000 år, och skaka en smula medlidsamt på sina huvuden åt oss, som storstilat fortfor att leva kvar ibland alla ruiner och minnen, som om nästan ingenting hade hänt.

Få ting är nämligen så bedrägliga som den mänskliga förmågan till anpassning, särskilt om den paras med vår drift till normalitet. Den verkar då vara nästan gränslös. Vi vänjer oss vid det mesta, är jag rädd. Utbrott av politiskt våld som tidigare skulle ha gett världskrigsrubriker är nu förpassat till tidningarnas sidospalter – eller förträngs. Olika ekonomiska prognoser som låter som en dödsringning över vår välfärd noteras i förbigående – eller bortförklaras. Kanske tror vi inte att det är någon fara, att vi inte kan ”falla” förrän vi åter ser ett brandröksmelerat myller av togor på våra gator. Men tyvärr: imperier faller nästan alltid i ultrarapid. Varje år är det ett litet grand sämre än det föregående. Men det sker lagomt fort, så att man hinner att vänja sig. Så småningom städar dock någon historiker upp i bråten och finner på ett litet årtal som befinns lämpligt att hänga upp ”fallet” på. Och sedan, till sist, kommer någon förläst ruinromantiker och beskådar de övervuxna lämningarna – på Haiti, i Rom eller i en skog i Uppland – och undrar förbryllad vad det var som månne gick förlorat här.

För som sagt: historien ger oss inte bara förklaringen till hur vi – som folk, som civilisation, som enskilda – hamnade där vi hamnade och blev det vi blev, utan bjuder oss också bilder av en annan ordning, av ett annat sätt att leva. Och de bilderna må kallas alternativa eller benämnas avskräckande. Det viktiga är trots allt att de hjälper oss bort från den tyngd som heter det samtida, och vars atmosfäriska tryck oupphörligen pressar oss ned mot det som är och är och är, och som till slut föder tanken att tro att något annat finns ej, vare sig som hot eller löfte. Och väl inneslutna i den känslan av fantasilöshet och arrogans kan vi få för oss att historien blott känner en väg framåt, och att det är vi som väntar vid dess ände. Alla sådana föreställningar, oavsett vilken ideologisk vimpel som för tillfället flyger i dess mast, fångar oss, gör oss mindre, inte bara för att den berövar oss oron i att tänka annat och glädjen i att tänka nytt, utan också för den bestjäl oss kraften som krävs för att hejda detta andra eller bygga detta nya. Men som Zygmunt Bauman säger: ”Historien upptäcker, liksom poeterna, i ständigt nya situationer, mänskliga möjligheter som tidigare varit fördolda”.

Att det är möjligt beror till del på att historia är en sådan blåval till ämne, som i sig rymmer så ofantligt mycket. Alla försök att snävskära det, att säga att historia är detta , men ej detta , försämrar inte bara vår möjlighet att förstå det förflutna, det gör det också svårare att begå de där upptäckterna som Bauman talar om, och som vi behöver för att hantera samtiden. Så länge som hotet från det politiska tyranniet – rött eller brunt – var överhängande, var minnena av dess plågor och misslyckanden den bästa spärr mot upprepning som tänkas kan. Just nu finns dock även andra hot, hot som visserligen är av en helt annan natur, men som även de har historiska rötter och som även de kräver historisk kunskap för att förstå. För vi har gått från en värld skuggad av 1900-talets olika totalitära fantasier, till en värld präglad av dess motsats, där det inte längre handlar om att det offentliga genomtränger, genomlyser och kontrollerar allt det privata, utan där det privata tvärtom har börjat tränga ut det offentliga, till skada för det som förenar oss. Och vi har gått från en situation då friheten hotade att bli till intet, till en situation då friheten blivit allt, ja även kod för rätten att blåsas hit och dit av begär och önskningar och infall som egentligen inte är våra egna, utan inplanterats för att vi skall kunna fullgöra den enda roll vi snart har gemensamt: konsumentens. (För den enda –ism, som överlevt 1900-talet, vid sidan av nationalismen, är givetvis konsumismen. Dessutom är det endast i varornas och prylarnas värld som framstegstanken lever kvar oanfrätt.) Och även denna process har sin historia, även denna utveckling kräver historia för att bli begriplig och hanterbar, men en historia som är öppen, som får vara stor, och som ej låter sig insnävas.

Att historikerna så ofta varit fallna för motsatsen, att bygga slutna system som pekar åt ett enda håll, har mångahanda skäl. Ett är att historien är en böjlig vetenskap, som drivs, lockas och fångas av samtidens stora frågor, bilder och tankefigurer. Det som brukar kallas De Stora Berättelserna tog först sin näring och sina metaforer från teologins värld – som i Hegels märkliga men vackra historiemetafysik, där Gud manifesterar sig själv i världen, och strävar efter dess slutliga fulländning, i form av historiens slut, i syfte att fullända sig själv -, och sedan, efter det att religionen förlorat sitt företräde till den moderna naturvetenskapen, från discipliner som fysik, kemi och biologi – på vars fundament marxismens tro på historiens lagbundenhet är rest. Och givetvis har vi alla påverkats av exempelvis Darwins utvecklingslära, där naturen själv framträder som en förlopp av rätlinjigt framåtskridande, från få och enkla livsformer till fler och bättre: från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.

De senaste tjugo åren har dock utvecklingen inom naturvetenskapen i allmänhet och paleonotologin i synnerhet, gjort mycket för att komplicera den här enkla bilden av livets framväxt. Mycket började med en omvärdering av ett bestånd med unika fossiler, runt 530 miljoner år gamla och funna i ett stenbrott vid Burgess Shale i den kanadensiska delen av klippiga bergen. Det unika med dem är att de – i motsats till andra fossiler, som i regel bara består av rester efter ben och skal och andra hårda substanser – även innehåller lämningar av mjukdelarna. Detta innebar för det första att djur som endast är kända bokstavligen talat styckevis, här trädde fram i sin helhet, samt för det andra att livsformer som annars inte skulle lämnat några fossil alls, plötsligt gick att se för allra första gången.

Den lärda debatten pågår fortfarande, och nya fynd görs ännu, men ett av de mest omvälvande – och kontroversiella – resultaten, är att det i detta stenbrott har återfunnits en rad olika typer av djurliv, som inte har någon som helst motsvarighet i vår nuvarande fauna. Där finns exempelvis tidiga representanter för samtliga tre grupper av leddjur som nu dominerar djurlivet här på jorden, och av vilka vi idag känner runt en miljon arter: nämligen kräftdjur, spindlar och insekter, samt även en fjärde, känd sedan tidigare och nu utdöd, nämligen trilobiterna. Men dessutom finns där en rad olika leddjurskonstruktioner som inte har sin motsvarighet idag, enligt vissa kanske ända uppåt ett tjugotal. Innebörden av detta är bland annat att livets utveckling troligen inte ser ut som vi antagit, där ett litet antal enkla livsformer utvecklats till att bli allt fler och allt bättre, utan att antalet anatomiska grundformer – det som biologer benämner fyla – var som störst i början på utvecklingen, i samband med det stora språng livet tar runt 570 miljoner år sedan, alltså det som brukar kallas den kambriska explosionen. Men, för att citera geologiprofessorn Stephen Jay Gould, ”sedan sker begränsningar, allt eftersom de flesta av dessa tidiga experiment dör ut, och evolutionen ägnar sig åt att skapa en oändlig mängd varianter av några få överlevande modeller”. Goulds stora poäng är dock, att betraktat utifrån den 530 miljoner år gamla horisonten i Burgess Shale, finns ingenting som säger att vissa djurformer – som kräftdjuren, spindlarna och insekterna – skulle vara förutbestämda till överlevnad, samtidigt som andra skulle vara dömda till undergång – som trilobiterna eller alla de andra märkliga fyla vi idag känner enbart som svaga skuggor i uråldrig sten. Istället menar han att om livets utveckling gick att köra som ett videoband, så skulle varje återspolning av bandet ”leda evolutionen på vägar som radikalt skiljer sig från den som verkligen togs”.

Goulds resonemang mynnar i ett kraftfullt avvisande av all determinism, av alla påståenden att utvecklingen och historien – i hans fall naturhistorien – bara kan ta en väg och finna ett mål. Samtidigt för det honom i riktning mot en annan ytterlighet, nämligen den som säger att allt är bara slump, sammanträffanden och tillfälligheter. Hans kritiker, inte minst då den framstående Cambridgepaleontologen Simon Conway Morris, förnekar inte tillfälligheternas betydelse. (Och vem kan göra det, på den här sidan av det stora meteornedslag som tog livet av dinosaurierna, en underbart väl utvecklad livsform, som ingalunda var ”bestämd” för undergång, men vars helt oväntade försvinnande lämnade plats för en grupp varelser som dittills levat på undantag, nämligen däggdjuren?) Conway Morris menar att för att förstå det skedda, måste man även ta hänsyn till det fenomen som utvecklingsbiologer kallar för konvergens. Med det menas att det faktiskt inte finns ett obegränsat antal möjligheter att komma till rätta med olika utmaningar. Livets former är istället kanaliserade mot vissa typer av lösningar. Ett klassiskt exempel på konvergens är den sabeltandade tiger, som länge återfanns över en stor del av den eurasiska landmassan, samt den stora sabeltandade katt, som tidigare levde i Sydamerika. De liknar varandra mycket, men tillhör egentligen två helt olika grupper: tigern är ett däggdjur, medan katten är ett pungdjur, besläktad med kängurun. Dock har dessa arter utvecklats till former som liknar varandra, helt enkelt därför att de ställts inför liknande problem i en snarlik miljö.

Att här finns mer än bara metaforer att finna för den vanlige historikern, är nog uppenbart. Resonemang liknande de om konvergens har länge funnits bland historiker, och har använts bland annat när man sökt förklara de märkliga likheterna mellan vissa civilisationer, som under en stor del av sin utveckling levat helt utan kontakt med varandra, som till exempel Japan och Västeuropa. Här bjuds alltså en möjlighet att rycka begripligheten ur slumpmässighetens käftar. För orsak och verkan finns, samt mönster, möjliga att uttyda. Och däri ligger vår möjlighet.

Historien känner förvisso ingen plan, ingen förutbestämd väg, inga givna medel, inga oundvikligheter, ingen fullbordan och alls inget mål. De stora utopiska projekten är borta nu, upplösta i det egna misslyckandets syra. Och vi är ensamma, mer ensamma än någon generation varit på den här sidan av Nicolaus Copernicus, då han vred om hela solsystemet med hjälp av en gåspenna och slängde ut oss alla i ett oändligt universum. Ensammare, men paradoxalt nog också starkare, för nu finns det inga undanflykter längre, inga Måsten, ingen historiemetafysik att ty sig till eller skylla på. Vi formar själva vårt öde. Vad som sker i framtiden styrs alltså av oss själva. Och av vad vi gör av 1900-talet och dess erfarenheter: vad vi bestämmer att glömma och väljer att minnas. Vad som krävs är blott ett förnuft så stort att det ej frestas till förträngningar, och så kritiskt att det tvivlar på allt, även sig självt. Historien är mänskoverk.

Vad vi bör komma ihåg är att det finns en paradoxal likhet mellan determinismen å ena sidan, och tron på den totala slumpmässigheten, å den andra – i Goulds upplaga eller i den skepnad den finner hos tidigare nämnda författarna Arne Herløv Petersen och Ray Bradbury. Båda dessa tankeriktningar tenderar nämligen att förlama den enskilda människan. Determinismen genom att förkunna att inget hon gör egentligen spelar någon roll, för i slutändan kommer ändå slutresultatet bli det samma. Den totala slumpmässighetens idé genom att förkunna att allt hon gör kan spela roll, vilket också ändar i vanmakt, då det är omöjligt att veta vad och hur.

Ändå är det i det här sammanhanget som berättelserna om allt det där som ej blev har sin roll, precis som de märkliga fossilen efter utdöda livsformer från Burgess Shale. Det har funnits annat än det vi kan se nu. Det finns andra sätt att leva. Vägen är inte given.

Inom matematiken finns något som kallas för Hilbertrummet, som är ett abstrakt rum med ett oändligt antal dimensioner. Begreppet har även använts av astrofysiker när de diskuterar huruvida man kan tänka sig existensen av parallella världar. Vilket man alltså kan, åtminstone teoretiskt. För även om universum är oändligt, finns det bara ett ändligt antal sätt att arrangera materian i detta universum på: det innebär att det någonstans, någongång i denna oändlighet av tid och rum mycket väl skulle kunna uppstå en värld där allt är exakt likadant som i denna, kanske med några små undantag när, som till exempel att där är den psykotiska björnen i det parallella ménageriet i det parallella Jardin des Plantes i det parallella Paris fri och lycklig. (Sedan går det inte att komma ifrån den oroande tanken att det kanske är vi som är den där parallella världen, att det inte är jag som har en dubbelgångare som är historiker och sitter vid sitt skrivbord någon annanstans i universum, utan att det är jag som är den där dubbelgångaren, och att jag som i mina vardagssysslor och livsval skuggar någon annan.) Man kan också tänka sig att denna parallella värld kanske inte behöver ha sin existens någon annanstans i universum, rent fysiskt, utan att den kan finnas här och nu, men i en annan dimension av Hilbertrummet.

Jag vet inte hur sannolikt allt detta är. För mig finns det hursomhelst ett annat, mer närapåliggande Hilbertrum. Det är historien. Där finns i sanning en värld parallell till vår egen. Och i denna värld finns samma platser, samma landskap, samma hav och kontinenter som i vår, till del samma drömmar och rädslor; det är en värld där Toussaint Louverture ännu lever och Rom ännu väntar på sitt fall, en värld där människor bygger hus och plöjer åkrar där jag inte kan se annat än skog samt en och annan förvildad syren. Men vi finns där tillsammans, på samma fläck jord. Jag ser dem aldrig, och jag möter dem ständigt.

One thought on “Om en vandring i Hilbertrummet

Kommentarer inaktiverade.