Om en misslyckad revolutionär

Rosa Luxemburg har länge omgetts av det sällsamma romantiska skimmer som ofta strålar ut från historiska gestalter av hennes slag: ni vet, snöpt sanningssägare, stupad revolutionär, förlorare. Hon var ju omtalad och omsusad redan under sin livstid, den lilla låghalta polskan som kom från ingenstans vid slutet av 1890-talet och landade som en färggrann fågel bland alla bonjourer och pipskägg i den andra internationalen och som snart fick en framträdande plats i den socialistska rörelsen i Europa. När hon sedan mördades av högermän under de revolutionära oroligheterna i Berlin 1919 blev hon till martyr och monument.

Elzbieta Ettingers biografi över Rosa Luxemburg, i översättning av Inger Johansson, är ett ovanligt lyckat försök att teckna en bild av människan under barockmonumentet.

Ettinger visar fram en begåvad och lidelsefull men också ständigt tvivlande kvinna som blir till i utanförskapet, en vars gärning formas av den tredubbla börda som det innebär att vara kvinna, jude och handikappad. Väl undviker Ettinger biografens allra banalaste fel: skönmålningen. Hon väjer inte för Luxemburgs MÖRKA sidor, aggressiviteten, arrogansen, härsklystnaden, den lätt föraktfulla attityden till det egna könet. Självmotsägelser och politiska missgrepp redovisas noga.

I skildringens mitt står det livslånga förhållande hon hade med den litauiske socialisten Leo Jogiches. Han framträder som något av den arketypiske revolutionären, en tyrannisk torrboll som gillar hemlighetsmakeri och pistoler, och som lever bara för ett enda mål, revolutionen, och som avvisar sånt trams som romanläsning och sex därför att det inte för en närmre dit.

Ettingers skildring av deras sorgliga affär är skarpsinnig och inkännande och rymmer intresse långt över det rent personliga. Den varmblodiga Rosa lärde sig aldrig att förstå den asketiske och kylige Leo. Själv slutade hon aldrig att längta efter make och hem och barn och vackra kläder. Trots ständiga besvikelser var hon övertygad om att gärning och personlig lycka gick att förena. Det MÅSTE gå. För, som Rosa skrev i ett brev till Leo, om människorna som genomför revolutionen är fördömda, blir då inte också revolutionen fördömd?

Hon stod för en demokratisk socialism och när hon såg hur bosljevikerna under Lenin och Trotskij krossade demokratin i Ryssland och satte ut en rävsax i varje buske, då blev hon rädd och arg och beteckande det som ett katastrofalt misstag.

Men vem lyssnade? När det kom till kritan blev det folk av samma skrot och korn som hennes älskare Jogisches som fick ta ledningen och skena iväg med den utopiska socialismen ut på dess nu äntligt havererade ökenvandring.

Dock är det inte säkert att Rosa skulle ha lyckats något bättre. Ett av de mest spännande sakerna med Ettingers bok är att den låter en ana en intressant paradox, ett slags 1900-talsrevolutionernas moment 22. Humanistiska socialister och andra som Rosa Luxemburg, som var de enda som skulle kunna göra något vettigt med makten, var genom sina öppna attityder och tro på spontana uppror oförmögna att gripa den. Och de som var skrupelfria nog för att TA makten, var också allra sämst lämpade att INNEHA den.

– Boken är: Elzbieta Ettinger: Rosa Luxemburg. Forum.

(Kulturnytt, P1, hösten 1991)