Om en glömd historiker

Professor Jarl Torbackes nyligen utkomna bok om Carl Grimberg avslutas, som sig bör, av en analys av den kände historieskrivarens gärning. Efter en snirklig och rätt umbärlig beräkning av exakt på kronan hur mycket Grimberg tjänade på sina böcker, avslutas det hela av med ett kapitel som bär den lockande titeln ”Den intellektuelles roll och öde”. Torbacke rullar där fram några riktigt grova teorikanoner – Bourdieu och Gramsci – till understöd för ett antal teser som måste betecknas som triviala: Grimberg verkade först ”inom för tillfället gällande normers ram”, när dessa normer sedan ändrades ställde det till med besvär för honom och efter en tid blev hans skrifter föråldrade. Jaha ja.

Alla vet vi ju att Clio är fjättrad, att var generation skriver om sin historia, att förflutenhetens landskap må vara ett och samma men att ljuset över det ständigt skiftar. Detta är inget nytt. Detta är inte ens beklagligt.

Där emellan ligger ett kapitel som bland annat behandlar hans framställningskonst och som jag finner betydligt mer intressant. Torbacke lyfter fram ett antal grepp som Grimberg behärskade till fulländning: den lätta, talspråkliga tonen, personifieringarna, de väl valda anekdoterna, men även stereotyperna och det tempo och det jämna flöde som köps till priset av bortslarvade analyser och platta förklaringar.

Den lätt tragiska nimbus som professor Torbacke då och då vill kalla ned över Grimbergs gestalt kan motiveras med att hans verk åldrades så raskt, att han så snart efter sin död förlorade både den vackra position han åtnjöt och det rykte han knappt hade. Sant är ju att om Grimberg efterlämnade något arv så var det mestadels av ett rätt negativt slag.

Han kunde ha blivit början på en svensk populärhistorisk tradition. Istället blev han på något bakvänt vis den traditionens bane. ”Grimbergskt” gal snart seminaritupparna när de verkligen ville ta ner någon, gnugga en nos i det källkritiska kisset. En ny våg av vetenskaplighet – verklig och förment – slog in över historieämnet. Och det gällde att till vart pris lägga avstånd mellan sig själv och den nu avdöde grafomanen.

Riktiga karlar äter inte paté‚ och riktiga historiker skriver inte för vanligt folk om deras ”underbara öden”: sånt gör andra. Splittringen av roller blev permanentad. Kanske skedde det därför att akademikerna hade en sådan enorm prestige i samhället att alla, även pressmurvlar och politiker, alltid lyssnade när professorer och docenter då och då behagade sända ned några ord från parnassen. Man behövde inte anstränga sig för att höras.

Sedan vidtar den skenade medialiseringen: ”46 channels and nothing on”. ”Professorlig” blir ett pejorativ, ”docent” ett invektiv. Vad som i förstone sett ut som en behagfull och inte så lite aristokratisk avskildhet, fjärran från allt banalt buller och gny, börjar alltmer likna en isolering, en inspärrning. Häromveckan skedde en liten slagväxling i DN mellan en av tidningens krönikörer och en ansvarig från Nationalencyklopedin; krönikören talade för en fast fördelning av roller mellan å ena sidan de som tar fram kunskaperna, och å den andra de som förmedlar dem. Det har funnits akademiker som tidigare välkomnat detta, folk som såg på Carl Grimbergs syssla som något i bästa fall rätt ovidkommande och distraherande, något man gärna slapp. Nu ser de att de börjat förlora makten över sin egen kunskap, att en underbar ny värld väntar där de själva förvandlas till ett välbetalt informationsproletariat, till producenter av barnmat för flyhänta skribenter. Det finns rädsla i luften i Academia.

– Boken är: Jarl Torbackes biografi över Carl Grimberg.