Om en bortglömd strid

Idag är det nog ytterligt få som känner till striden vid Bornhöft. Den okunskapen gör inte med nödvändighet historielös. Vad som skedde i och runt den där byn i Holstein den 7 december 1813 måste betecknas som en liten episod i napoleonkrigens långa och mörka historia: en svensk rytteristyrka angriper en retirerande dansk armés eftertrupp. Skvadronerna rider an, beskjuts, hugger sig genom de överrumplade danskarna, kommer ut på andra sidan byn, där de på håll ser den danska huvudstyrkan, varpå de vänder om och rider tillbaka till utgångsläget igen. Det hela, från början till slut, är över på mindre än en halvtimme. Elva danskar och tio svenskar mister sina liv.

Det mest märkliga med striden är nog, för det första, varför den alls ägde rum, och, för det andra, varför den alls kommit att ihågkommas, ja ett tag tillochmed firats.

Det fanns alltså inga vettiga skäl till striden. Den svenske befälhavaren, Anders Skjöldebrand, och hans sjutton skvadroner skulle egentligen vara del av en försiktig kniptångsmanöver som avsåg att driva den danska armén bakåt. Något mandat till direkt attack hade Skjöldebrand ej. Hans handlande måste snarast ses som ordervägran. Anfallet var inte heller styrt av läget på platsen. Tvärtom. Ställningen runt byn bedömdes vara så stark att den lokale danske befälhavaren kände sig trygg när svenskt rytteri uppenbarade sig: det skulle nämligen vara rätt prilligt av dem att rida chock genom Bornhöfts otaliga häckar och diken. Varvid danskarna blir helt överraskade när så det svenska rytteriet plötsligt inleder sin grandiosa men irrationella attack. Någon effekt fick inte striden heller, vare sig på läget i stort eller på kriget som sådant.

Nu är striden sedan länge åter förpassad till fotnötterna. Om ens det. För om det inte vore för det faktum att människor miste sina liv i händelsen, är det väl frågan om den alls skulle ha blivit ihågkommen.

Dock är det just på här punkten som Thomas Sörensen öppnar sin berättelse om Bornhöft 1813. Med förlusten. Dock inte, som man kan vänta sig och som det ofta blir, med gravläggandet eller ens med en ihågkomst av de som föll. Först av allt får vi möta Kerstin Hallberg, som blev ensam med två små barn när hennes make, Nils Hallberg, dödades av danskt druvhagel den där decembereftermiddagen. Och vi får se hur denna händelse ändrar hennes liv, ja föröder det, hur hon och hennes barn övergivna av armén och staten försvinner ned i sjukdom och misär, och hur hon dör, utblottad, i rum nummer ett på Malmös fattighus i december 1847. För oss som lever nu verkar den här striden som en tjugo minuter lång nullitet; Kerstin levde med den i trettiofyra år.

Det Sörensen gjort i ”Sista striden” är bara ytligt sett militärhistoria. Förvisso är rytterichocken bokens gravitationscentrum. De dryga femtio sidor där han skildrar striden, i stor detalj och inte sällan minut för minut, är stark läsning. Hans sakkunskap, nyktra sätt att resonera och klara, rena stil hjälper en också att tränga under ytan på den fjärran abstraktionen ”rytterichock”. I det här verket är dock ramen minst lika viktig som själva tavlan: förhistorien tecknas både till kriget och till det förband som red i täten vid Bornhöft: de mörnerska husarerna. Undersökningen av de sistnämnda går ofta ned på ren individnivå. För det mesta handlar det om finpenslade miniatyrer av olika mer eller mindre excentriska officerare, men även de vanliga ryttarna lyfts fram på ett ovanligt detaljskarpt vis.

Dock tror jag att det här verket bäst läses som kulturellt inriktad mikrohistoria, där enskildheten blir till en nyckel som låser upp en annars svårtillgänglig epok eller obegriplig företeelse. En hel del är militära teknikaliteter, och vissa stickspår och bakgrundsteckningar kan kännas aningen kantiga, men det är bara för att Sörensen velat föra samman allt i en och samma berättelse, vilket inte är lätt. Det är dock just när han spänner samman de olika delarna i sin analys, från diskussioner av det tidiga 1800-talets manlighet till frågor om romantikens tidsanda, som det hela lyfter, och bär.

Då blir också striden vid Bornhöft begriplig, både som händelse och som fenomen. Mannen som beordrade anfallet, Anders Skjöldebrand, hade aldrig tidigare fört trupp i strid, och brann av iver att göra den erfarenheten. Dessutom var han, som många av officerarna, frustrerad över den passiva roll som den svenska armén spelat under fälttåget, och de såg alla en chans att inte bara göra sig bemärkta, utan även att bevisa att man ännu var att räkna med, som soldater, svenskar och… män. Det är i det sammanhanget som hyllandet av striden måste ses, med allt vad det innebar av heroisk hötorgskonst och ivrigt utpytsande av medaljer. Det var en ”falsk självbekräftelse på att Sverige fortfarande var en krigisk hjältenation”.

Därtill kan man, som Sörensen, karaktärisera Skjöldebrand som ”en konstnärssjäl i uniform”: Skjöldebrand var en driven tecknare och akvarellmålare, han skrev skådespel, översatte Tasso och Byron, växlade brev med Malla Silfverstolpe, och hamnade så småningom i Svenska Akademien. Även om det nog är en överdrift att beteckna det holsteinska fälttåget som den svenska romantikens höjdpunkt, är det ändå uppenbart att det är just mot den bakgrunden som rytterichocken vid Bornhöft måste förstås. Det som imponerar med Sörensens bedrift, är dock inte bara att han så väl lyckas dechiffrera denna händelse, och i den finna dolda koder och oväntade sammanhang, utan att han klarat av att göra det utan att glömma bort den enskilda människan och de bländverk, plågor och drömmar som är hennes liv.

– Peter Englund

(Thomas Sörensen: ”Sista striden – De mörnerska husarerna vid Bornhöft”. Svenskt militärhistoriskt bibliotek.
DN, januari 2005)