Om den tecknade Röde Orm

Det vore synd att säga att det var serierna som förde mig till litteraturen. Dock tillhör jag en generation som först mötte många av världens stora litterära mästerverk just i form av så kallade Illustrerade klassiker. Utgivningen var en märklig blandning av det strängt ambitiösa och det falt säljbara: ”Faust” stod bredvid ”Den mystiske riddaren”, ”Don Quijote” gned rygg mot ”Mannen från Virginia” – fortfarande kan de här kitschiga, nästan socialrealistiskt bjärta omslagen röra 11-åringen i mig.

Dock tog det inte så lång tid förrän man som läsare kände att det var något som felades. Och det handlade inte bara om att man – väl lockad till den förebild som den Illustrerade klassikern byggde på – fann dem förenklade eller otillbörligt sammantryckta. Känslan man får idag är att de som gjorde dem saknade det förtroende för den egna förmågan eller det egna mediet som krävdes. Kanske skulle vi kunna säga att problemet med dessa Illustrerade klassiker inte var att de var för mycket serier, utan snarare tvärtom att de var för lite. Steget man tagit från litterär text var halvhjärtat och aningen mekaniskt: det handlade i de flesta fall verkligen bara om att illustrera, att följsamt lägga bild till redan befintlig text. Det var som om serietecknarna, verksamma som de var i ett nytt och länge misstänkliggjort medium, inte kunde eller ville eller vågade ta till sig den insikt som länge funnits bland exempelvis de som för över litterära verk från ett språk till ett annat: att all framgångsrik översättning ofelbart innehåller ett moment av nyskapande.

Första gången jag såg ”Röde Orm” i serieform var hemma hos Charlie Christensen i Pamplona 1998. Jag hade anlänt den dagen, med bagaget tyngt av böcker om vikingatiden. Senare tog jag de här medhavda verken under armen och gick hem till Charlie. Där, vid fönstret som stod öppet mot den sommarnattsmörka plazan, visade han mig sina skisser. Först då förstod jag skalan på projektet – och varför han upprepade gånger ropat på böcker från Sverige. Först då begrep jag att detta inte handlade om någon illustrerad klassiker. Där, i hans milt kaotiska arbetshörna, mellan ljusbordet och hyllan med årgångswhiskey, samsades bilder av föremål med fotografier av landskap och teckningar av hus. Den enkla vägen skulle givetvis ha varit den som förde ned i Fantasy-genrens kökkenmödding av operarekvisita från det 19:e seklet och Tolkeniana från det 20:e. Men det ville Charlie verkligen inte, det förstod jag snart. Landskapen skulle vara verkliga, husen och föremålen likaså. Och ur denna längtan efter detaljtrohet växte stilen i form av ett slags Tintin-realism.

Frans G. Bengtsson har själv berättat, att det svåra med ”Röde Orm” var att hitta tonen; den allra första meningen lär ha tagit en hel eftermiddag att skriva. Charlie hade liknande bekymmer begrep jag. Och i hans fall stavades problemet kulisser, rekvisita, landskap. Först då, när de var tryggt på plats, kunde det bli aktuellt med dialog och handling.

Då var det dags för nästa svåra steg.

I flera diskussioner som vi haft under resans gång, har jag förstått att grundfrågan, ja själva förutsättningen för Charlie varit detta med vad han skulle kunna tillföra Frans G. Bengtssons klassiker. Att bara illustrera det var det alltså inte tal om. Stundtals, i vad som syntes vara en besynnerlig blandning av mod och dödsförakt, talade han om att bli Frans G Bengtsson, och innan man han ge ifrån sig några bekymrade invändningar, förklarade han att det givetvis inte handlade om att bli honom i någon fysisk eller ens psykologisk mening – han har också noga undvikit att läsa in sig på Bengtssons liv, etc – utan istället ta över en del av hans författarmässiga auktoritet. Och det har han gjort, i så mening att berättelsen inte bara är redigerad av honom utan till exempel utökad med sådant som faktiskt inte finns i den litterära versionen av ”Röde Orm”; som besöket i mosken i Cordoba, eller diskussionen kring de politiska förvecklingarna i 900-talets Andalusien, eller skildringen av Danmarks kristnande.

Ändå, vill jag påstå, har Charlie Christensen varit verket troget. Åtminstone på ett centralt plan. Tonen. Och det är just denna förening av frihet tagen visavi verkets utanverk och trohet demonstrerad visavi dess kärna, som gör det möjligt att tro att serieversionen av Röde Orm kommer att bli en klassiker i egen rätt. Alldeles utan prefixet ”Illustrerad”.

– Peter Englund

(Boken för vilket detta förord skrevs är Charlie Christensens ”Röde Orm”, utgiven av Galago 2005.)