Om barockens konst

Vad termen barock kommer från vet vi egentligen inte. En teori säger att det härrör från portugisiskans barroco , som är beteckningen på en grov eller oregelbundet formad pärla. En annan att den har att göra med ett begrepp i formallogiken. Det finns, har jag hört, fler. Vad den egentligen betyder är inte heller helt klart. ”Barock” är nämligen ännu en av dessa ord som gått ett slags begreppslig värmedöd till mötes. Det har fått så pass många betydelser att det nästan blivit meningslöst.

Fortfarande har ordet sin främsta användning som invektiv – och det var så det en gång började på 1700-talet. ”Barockt”, fnyser vi inför något uppsvällt och utsvävande. I den här speglosan döljer sig också avfärdandet av en hel tidsålder. För barock i sin rakaste betydelse betecknar de stora konstnärliga trender som härskade under 1600-talet. Länge framstod just det århundradet som en mörk och grym obegriplighet, en tuva där Framsteg och Förnuft snubblade i sin marsch mellan Renässans (fint) och Upplysning (ännu finare). Nu vet vi bättre. Det 17:e seklet har blivit mer genomlyst, och det står nu framför oss som en vajande, svajande brygga som förde Europa från medeltid till tidig modernitet.

Barock framtonar nu, i mina ögon, inte så mycket som en bestämd stil, som förkroppsligandet av ett antal gemensamma idéer och förhållningssätt. Barockens bedrägliga realism kan då ses som ett eko av den vetenskapliga revolutionen och kunskapens sekularisering. Och dess fallenhet för överdrifter går att koppla till den svåra auktoritetskris som skakade Europa under 1600-talet, och som tvingade makten till ett allt högre röstläge.

Avgörande är också att konsten i sig omvärderats, ja, uppvärderats.

Ett viktigt bidrag i detta har vi år fått i form av monumentalverket ”Barockens konst”, en del i bokförlaget Signums gedigna konsthistoriska serie.

Att sammanfatta detta verk låter sig inte göra, i alla fall inte i någon rimlig mening av ordet. Detta är alltså ingen liten maräng, som smälter på tungan och glöms, utan en stor och bukig pjäs på över 550 sidor, vackert och omsorgsfullt illustrerad. (Man har lagt ned en uppenbar möda på bildmaterialet. Där finns både intressanta skisser av möbeltekniker och försök till rekonstruktioner av nu försvunna byggnader, som åskådliga interiörer och noga avfotograferade föremål. Många gånger handlar det om ting som bara kännare och museiintendenter har en rimlig chans att skåda. Bara avsnitten om textil, guldsmide och glaskonst är därför värda bokens pris.)

Och till det skall läggas grundliga genomgångar av arkitekturen, skulpturen, måleriet, möblerna, inredningarna, stuckaturen och trädgårdskonsten. Den bekanta bilden av den pösande och lite vulgära barocken kompliceras, ifrågasätts, detaljeras.

Epokgränser sätts i fråga, som när Torbjörn Fulton påpekar att en stor del av den ”barocka” stuckatur som utfördes mellan åren 1640 och 1670, alltså rent kronologiskt efter den tid som betecknas som högbarocken, faktiskt utfördes i den senrenässansstil som brukar kallas för manierism. (Just den stilen brukade förr ofta försvinna i hanteringen, då man gärna försökte framställa förhållandet mellan renässans och barock i form av en enkel antites.) Och det handlar inte bara om konsthistoriska kategorier. Som när Johan Cederlund i sitt avsnitt om arkitekturen från 1690 till 1730 talar om hur förvånansvärt snabbt återhämtningen gick efter Karl XII:s död och stormaktsväldets fall. Redan tidigare har det gått att ana att kontinuiteten mellan envälde och frihetstid ofta har underskattats, och i den här boken står fler argument för detta att finna.

I verket framtonar en tid som var mycket dynamisk rent konstnärligt. Tack vare den får Sverige bland annat ett eget förstklassigt måleri och en självständig skulptural konst. Visserligen fanns det en uppenbar anda av imitation och eklekticism över konstlivet, men detta lyte var sprunget ur en dygd, nämligen en enorm öppenhet för intryck från kontinenten. Känt sedan tidigare men ändå slående är vilken tacksamhetsskuld den svenska kulturen hade, och har, till alla de främlingar som lockades att begåva detta kalla och karga land i norr. På alla fält ramlar de utländska namnen över en: tyskar, fransmän, holländare, italienare. Det är dock roligt att se att det inte bara handlar om ett mekaniskt inplanterande av diverse utländska drivhusblomster. Vad till exempel gäller inredningskonsten så förenades fransk kvalitet och svensk stil till något nytt, högre och mycket livskraftigt, som kastar skuggor ända in i dagens IKEA-varuhus.

Till det goda med det här verket, hör också att man lyfter upp vissa företeelser i barocken som vi nu bättre förstår att uppskatta. Som Inger Esthams påpekande i avsnittet om textilkonsten, att barocken förde med sig ett mer kärleksfullt och naturalistiskt avbildande av naturen, som bryter av mot renässansens ”hårt stiliserade vegetativa mönster”. Eller som när Inga Lena Ångström Grandien i sin exposé över det profana måleriet tar upp barockens mer pessimistiska vetenskapssyn. Och vi som nu kan se tillbaka på 1900-talets märkliga blandning av triumf och tragedi, vet hur farlig renässansens vetenskapliga överoptimism var.

”Barockens konst” visar upp förklaringar som syns mig mycket rimliga i sin balans mellan yttre, politiska och ekonomiska krafter, och inre, stil- och modemässiga faktorer. Inget tesrytteri har styrt framställningen åt det ena eller andra hållet. (Här har tonen satts av Kurt Johannesson, vars inledningsessä nog är ett av de mest lysande försök till sammanfattning av 1600-talet jag någonsin läst.) Så till exempel dominerade de sistnämnda drivkrafterna vad gäller byggnadskonstens öppenhet för det italienska. Annat, och inte så lite, måste däremot förklaras med den handfasta förändring på konstmarknaden som inträdde iochmed reduktionen och enväldets uppkomst. Uppdragen och även konsten ändrade karaktär när de gamla beställarna, högadeln, penninglösa föll ifrån, och staten kom in som den store uppdragsgivaren. Ibland kan nämligen förståelsen av denna epoks konst grumlas av analogier från vår egen tid. En konstnär under 1600-talet skulle inte ge uttryck för sig själv i sina skapelser, han skulle istället spegla sin beställare. Och som Peter Gillgren påpekar var den barocka konstvärlden en komplicerad apparat, med oväntat många kuggar som löpte i varandra, från, säg, en adlig beställare högst upp ända ned till hantverkaren längst ned.

Om man dock skall vara en smula kritisk, så tycker jag att då och då hotar förklaringar och diskussioner att drunkna i det rena redovisandet. Redovisandet försvarar givetvis sin plats i ett verk som detta, som kommer att vara ett standardverk långt in i nästa årtusende. Ändå kunde nog några av bidragsgivarna ha strukit en smula i konstnärskatalogerna, och istället vågat lite mer av egna tolkningar och sammanfattningar.

Detta är en randanmärkning. För jag tycker att det här är ett alldeles utmärkt verk, och att ge ut det är en kulturgärning av rang. Men visst är det märkligt att ”Barockens konst” har frambringats av ett litet och tämligen okänt förlag i Lund, Signum. De stora bjässarna är uppenbarligen alltför upptagna med att ge ut fackböcker om spaghetti, pelargoner och riesenschnauzrar. Eller så har de varken mod eller råd. (Och i bokbranschen är det ofta samma sak.) Men lilla Signum har uppenbarligen bådadera. Bra gjort!

– Boken är: Barockens konst. (Signums svenska konsthistoria, del 6) Göran Alm m.fl. Bokförlaget Signum.