Ofredsår – Förord

För över fyra år sedan började jag tämligen aningslöst att skriva på denna bok. Uppgiften växte nämligen med arbetet. För att undgå de gängse abstraktionerna och de allra banalaste förkortningarna, och även för att jag gång på gång frestats av mitt eget ovetande, har jag kommit att borra djupare än egentligen avsett. Jag vill dock betona att detta alls inte är något som jag beklagar. Det kommer alltså mer så småningom.

Denna boks huvudperson är Erik Jönsson (senare adlad Dahlbergh). Det betyder dock icke att detta är att se som en biografi. Därtill sysselsätter jag mig alltför lite med just denna enda person: den som väntar sig en grundligt detaljerad redogörelse för hans samtliga göranden och låtanden kommer tyvärr att bli en smula besviken. För mig har han istället blivit till en representant för en hel epok. Och den epoken är det kaotiska 1600-talet, och det är den tiden som jag har sökt att skildra här. Den företeelser som stått i centrum för mitt intresse är, som titeln antyder, kriget. Denna bok handlar bland annat om hur kriget fördes, hur det var och hur det kom att prägla kulturen, samhället och historien i Sverige och ute i Europa, och hur det formade de människor som drogs ned i dess malström. Och med ”kriget” menar jag här det trettioåriga. Det var tvivelsutan seklets allra största och mest inflytelserika händelse, en katastrof av dittills osedda proportioner som skakade en hel kontinent. Tyngdpunkten i min skildring av det ligger på dess senare hälft, en period som för det mesta behandlats tämligen förstrött. Vid mitten av 1630-talet hade nämligen de stora heroiska gestalterna burits döda från scenen – i sin ännu fullt läsbara historia över det trettioåriga kriget talar Friedrich von Schiller om att handlingens enhet därmed gick förlorad, en ståndpunkt som många efterföljande historiker mer eller mindre medvetet verkar ha delat. Samtidigt kom också mycket av konfliktens rationalitet och all dess romantik att lösas i luft. Kvar var då ett krig som råkat i sken, som få försökte styra, ingen kontrollerade och alla led av. Det är en sorglig syn som äger föga av uppbygglighet men desto mer av lärdomar.

För den som vill följa händelsernas gång och arméernas rörelser är det förresten en icke obetydlig hjälp att bruka de bifogade kartorna till att raskt lära sig vissa elementa om det Tyska rikets geografi – framför allt då ungefär hur de stora länderna som Pommern, Sachsen, Böhmen och Bayern låg i förhållande till varandra. (Jag vill också fästa läsarens uppmärksamhet på den lilla ordlista som återfinns bak i boken, där olika tekniska termer och dunkla ord finns förklarade.)

Allt är lyckligtvis inte bara örlog. Det har varit min ambition att vid sidan om skildringen av stormaktspolitiken i stort och smått, vid sidan av berättelsen om den unge Erik Dahlbergh och hans vandring genom en värld som – för att låna Thomas Manns ord – ”öder sin kraft i blodsutgjutelse, rov och lusta men som ändock är odödlig i glansen av sin synd och sitt elände”, också fläta in ett tredje, mer kulturhistoriskt inriktat tema, som syftar till att ge vissa föreställningar om hur det var att leva under detta märkliga sekel. Det vore dock förmätet att kalla resultatet en syntes, förutom möjligen i en aspekt. Alla historiker står som bekant på föregångarnas axlar och redan en tämligen slarvig genombläddring av källhänvisningarna och litteraturförteckningen torde visa i vilken hög grad detta verk är beroende av arbete utfört av olika kollegor. Trots att denna bok är avsedd för en publik utanför universiteten kan den ändå tas som intäkt för behovet av gedigen akademisk grundforskning, vilken förutan ingen vettig populärhistoria står att göra. Det finns några enskilda som jag vill tacka särskilt för kommentarer, uppmuntran, uppslag eller annan hjälp. De är Lars Burman, Stellan Dahlgren, Kristian Granström, Anna Heino, Åsa Karlsson, Michal Kopczynski, Ola Larsmo, Erik Lönnroth, Stina Peterson och Hans Villius. Även tack till de personer som under mina resor i Erik Dahlberghs fotspår hjälpt mig till rätta och även öppnat sina hem för mig – ingen nämnd och ingen glömd. Att vara historiker är en svår och lite besynnerlig syssla. Man skänks den ovärderliga förmånen att skåda det man aldrig kommer att se och uppleva sådant man aldrig kommer att vara med om. För mig personligen är de syner som stiger fram ur källorna ofta belöning nog, men ytterst är det nog mötet med så kallat vanligt folk och deras törst efter kunskap som ger mitt arbete dess mening och skingrar den känsla av fåfänglighet som även ett flitigt umgänge med det förflutna ibland kan ge.

Under rödasken i Universitetsparken den 4 augusti 1993

Peter Englund

One thought on “Ofredsår – Förord

Kommentarer inaktiverade.