Nygammal historia om det Osmanska riket

I sekler levde Europa i skräck för det osmanska riket. Det är inte att undra på: i sin militära makt, kulturella bredd och oöverskådliga storlek var osmanernas välde en ständig påminnelse om kristenhetens relativa svaghet och underutveckling. Som imperium räknat var det osmanska riket större än det kinesiska, mer långlivat än det brittiska och arvet det lämnade efter sig är oändligt mycket rikare än de fattiga smulor som nu återstår av det sovjet-kommunistiska. Även för en nutida europé är det omöjligt att inte imponeras, av detta rike, av härskare ”vars riksgränser löpte nästan 13 000 km, som utan synbar ansträngning kunde sätta in 100 000 man på slagfältet, och som var så upphöjd att han inte gav audiens i annat än i profil och då aldrig nedlät sig att tala”.

Citatet är från ”Horisontens härskare”, en bok om detta imperium, skriven av engelsmannen Jason Goodwin. Den skulle kunna fylla en stor lucka i den svenskspråkiga historielitteraturen. Boken har dock två problem. Det ena allvarligt, det andra fatalt.

All historieskrivning värd namnet är beroende av något slags röd tråd, en organiserande princip som bringar mening till materialet och för läsaren framåt. Det enklaste, för att inte säga banalaste, är den kronologiska: först hände det och sedan det och sedan det. Fråga mig. Detta är självklart inte den enda. Ett tematiskt upplägg erbjuder både större frihet och större analytisk tydlighet. Nån jävla ordning måste det dock vara i en text, annars står man bara inför ett oöverskådligt kummel av småsten, handfallen eller uttråkad, allt beroende på läggning.

Goodwins bok är ett riktigt småstenskummel. Kronologin bekymrar honom föga, och de teman han trots allt introducerar är ej genomförda. Vi åker kors och tvärs genom historien, fram och tillbaka över riket, från bild till bild till bild. Till hans försvar måste anföras att många av stenarna som han kastar upp är gnistrande och vackra. Han skriver påfallande väl och hans kompositionsteknik är driven. Men även om man till nöds orkar följa författaren i hans zick-zackande genom seklerna, så tenderar de viktiga eller intressanta partierna – och sådana finns – att bara flimra förbi, och så sitter Goodwin där som en annan John Cleese bakom sitt skrivbord: ”And now for something completely different”. I regel en ny sjörövarhistoria kring någon ovanligt galen sultan.

Det är givetvis synd, för det osmanska imperiets historia rymmer mycket värdefull kunskap. För oss, idag. Till exempel rikets utpräglat mångkulturella, mångreligiösa karaktär. Härskarna var visserligen turkar, men under deras styrde levde en sällsynt brokig samlig med folk: i boken talas det om 36 olika nationaliteter – och det sägs vara ”en försiktig beräkning”. Länge var det osmanska riket ett område som inte bara judar utan även kristna flydde till, från ett Europa där vågor av bigotteri eller skattehöjningar satte fötter under folk. Och de osmanska sultanerna tog emot dem, utan att kräva omvändelse vare sig i språk eller tro. Om man frågar sig hur imperiet kunde bestå denna brokighet till trots har man inte begripit något, för brokigheten var själva grunden för dess existens. Orsaken till att det krigiska Rom blev ett världsimperium medan det krigiska Sparta aldrig blev mer än en liten stadsstat, var att spartanerna aldrig släppte idén om ett ”rent” imperium, ensartat i språk, religion och seder, medan romarna var utpräglade pragmatiker, alltid öppna för nya folk att behärska och nya gudar att dyrka. Dock, och detta är viktigt, gäller det att motså frestelsen att bruka det osmanska riket som ett okomplicerat exempel på multikulturalismens välsignelser. För precis som alla andra mångkulturella imperier i det förflutna var detta inte ett modernt samhälle, där alla levde arm under och arm över, jämlika under en lag, utan tvärtom privilegiestater, där olika grupper och religioner stod noga åtskilda, i regel begåvade med egna lagar och egen rättskipning. Detta skulle vi behöva veta mer om.

Om detta finner vi dock litet i Goodwins bok. Han stryker förbi det synnerligen intressanta ”millet”-systemet, grunden för den osmanska toleransen, men hastar strax vidare, ivrig att kasta nästa lilla sten på högen.

Bristen på linje och struktur är alltså det ena problemet. Det andra är hans källor.

Goodwin behärskar uppenbarligen inte något av de språk som taltes i riket, varför han bygger upp sin bok med hjälp av de skildringar som århundraden av europeiska resenärer och turister lämnat efter sig. Att detta är svårt för att inte säga omöjligt säger sig självt. Det vore som att skriva en historia om 1600-talets Sverige baserat på berättelser av utländska besökare som Chanut, Magalotti, Ogier och Whitelocke. Fast värre ändå. För hans sagesmän och sageskvinnor reser inte bara i ett annat land, de färdas också in i en helt främmande kulturkrets. Och resultatet blir riktig, gammeldags orientalism. (Jag trodde faktiskt att Edward Said hade gjort kål på fenomenet, en gång för alla. Men där ser man.) För trots Goodwins uppenbara kärlek till ämnet och hans vilja att hålla fram imperiet i dess rikedom och styrka, förblir han en antropolog på Mars, för vilken innevånarna mest framstår som kufar, charmerande kufar visserligen men kufar likafullt, outgrundliga, skrämmade och lite, lite löjliga i alla sina egenheter och brist på rationalitet. Enda sättet att skåda ett rosettfönster är inifrån kyrkan, och sällan har det varit så tydligt som här.

En historiker är aldrig bättre än sina källor, och Goodwin blir ovetande fånge i sina rapportörers förenklingar. Så för honom är det inget problem att skriva att bland alla de folk som osmanerna styrde, så ”var beduinerna de mest bångstyriga, grekerna de mest slipade, egyptierna de mest urbana, serberna de mest brutala, ungrarna de mest odrägligt processlystna”, samtidigt som albanerna sägs vara ett folk ”som verkade inbegripa alla pirater, råskinn, mördare och bedragare som osmanerna över huvud taget regerade över”. Och alla de där gamla adjektiven smyger sig på: ”fetma”, ”lättja”, ”indolens”.

Slutresultatet blir en bok som är underhållande, opålitlig, välskriven, ytlig och fördomsfull.

– Peter Englund (DN, mars 2001)

Boken är: Jason Goodwin: ”Horisontens härskare – Historien om det Osmanska riket”. (Övers. Margareta Brogren) Norstedts.