Karl XII:s ryska fälttåg, med dess apokalyptiska final vid Poltava, tillhör de klassiska frågorna i svensk historieforskning. En av de omständigheter som bidragit till att hålla frågan vid liv är troligtvis det speciella källäget. Som vi alla vet saknas det nästan helt och hållet kvarlevor på den svenska sidan, där det istället finns en ovanligt rik flora av berättande källor: dagböcker, brev, memoarer, tjänsteförteckningar etc. På den ryska sidan gäller det motsatta: det finns få berättande ryska källor, men tämligen gott om kvarlevor.
En historiker är aldrig bättre än sina källor, och många gånger har forskningen nästan strandat på det här egenartade källäget. Genom åren har flera forskare, med Hans Villius i spetsen, visat att det inte går att behandla de karolinska dagböckerna som vore oberoende källor, där man utan vidare kan stämma av påståenden i en text mot påståenden i en annan; det finns nämligen ett dolt släktskap mellan flera av dem. Och tendensen skall vi bara inte tala om. Bristen på svenska kvarlevor gör att en användare av de svenska berättande källorna inte sällan famlar förgäves efter stöd och bekräftelser i ett mer handfast material. Och de berättande källorna har nu sträckts så långt som mänsk- och möjligt är – och kanske tillochmed något bortom. Den som vill komma vidare måste göra det med hjälp av nytt material.
En som gjort just detta är J Bertil Wennerholm (JBRW). Han har använt sig av några ryska kvarlevor, som till det yttre kan verka oansenliga – som i regel är fallet med kvarlevor; det hör till sakens natur -, ja ointressanta. De är ej helt okända. Den finske forskaren KK Meinander publicerade delar av dem i Finsk Historisk Tidskrift 1921; samtidigt gjorde han inget större bruk av dem. Detta gör dock JBRW i sin skrift ”Emporterade troféer – Karl XII:s ryska fälttåg i belysning av uppgifter om förluster av svenska fälttecken” (Armémuseums rapportserie nr 8, Militärhistoriska Förlaget, ISBN 91-85266-68-X.) Med en kombination av fantasi och noggrannhet har han vunnit oss, dels några stycken ny kunskap, dels ett antal bekräftelser av sådant som tidigare blott var känt ur mer eller mindre osäkra berättande källor.
Kvarlevorna i fråga är ett antal samtida förteckningar över svenska fälttecken, tagna av ryska förband under striderna 1708-1709 tid. Under det stora triumftåget genom Moskva 22 december 1709, då de svenska krigsfångarna paraderade tillsammans med erövrade artilleripjäser och annat smått och gott, fördes givetvis alla de tagna fälttecknen med: ”under den vänstra armen släpade och genomburna”. Fälttecknen var dock inte behandlade som anonyma tygstycken. Ett par dagar före tåget drogs nämligen tillfångatagna officerare samman från alla kapitulerade regementen, och sattes att identifiera de tagna infanteri- och dragonfanorna samt kavalleristandaren, som alla låg ihopsamlade på en gata i den ryska huvudstaden. De ryska skrivarna var inga pedanter vad gällde stavning, utan brukade en fonetisk metod när de nedskrev namnen på de svenska regementena som fanorna tillhörde. Enkelt, ja grovt, men i de allra flesta fall fullt tillräckligt för att kunna identifiera dem. (Smålands kavalleriregemente blir så ”Smoljanskogo regimentu”, etc.) Alla fälttecknen tagna vid Poltava är förresten försvunna nu, förstörda i en brand i Kreml år 1737.
Det som gör förteckningarna verkligt intressanta är att de också innehåller uppgifter om vilket förband som tagit dem. Ergo: vilka svenska enheter stötte samman med vilka ryska? JBRW använder detta till att rekonstruera både den svenska och den ryska slagordningen. Detta bekräftar, med några små undantag, de svenska berättande källornas uppgifter, och detta i en oväntat hög grad, vilket givetvis är av stort värde att veta. Han prövar också denna sin rekonstruerade slagordning mot äldre ryska källor, särskilt då den s.k. ”Peter den stores plan”, en källa som fått stort genomslag, inte bara i rysk och sovjetisk forskning, utan även i internationella översikter. JBRW kan nu slutgiltigt utmönstra ”Peter den stores plan” som källa. Genomgången leder honom också till ett antal intressanta preciseringar. Den där luckan som uppstod mellan det svenska infanteriets två flyglar under huvudstriden, och som det ryska fotfolket kunde utnyttja till fatala överflyglingar, låg troligtvis längre till höger än vad tidigare antagits. Och den där underliga historien i den s.k. Poltava-dagboken, om att Novgorodska regementet bytte rockar med ett rekrytregemente, varför de blev utsatt för en särskilt hård attack av sina svenska motståndare, den verkar – förvånansvärt nog – ha ett korn av sanning i sig: de tog nämligen inga troféeer från svenskarna, allt medan förbanden till höger och vänster om dem tog flera. Författaren prövar också de svenska fanförlusterna mot en del andra variabler. Det som alla kunnat misstänka, att det finns ett samband på förbandsnivå mellan förluster i folk och förluster i fälttecken, kan bekräftas, med den modifikationen att sambandet ej var linjärt: ”troféförlusterna synes ha ökat progressivt i förhållande till manskapsförlusterna”.
Titeln på sin skrift till trots, håller sig JBRW inte bara till frågor kring de tagna fälttecknen, utan går även in i diskussionen om de mänskliga förlusterna i slaget. Här är materialet givetvis osäkrare, och även JBRW tvingas – motvilligt kan man tänka – ut på de berättande källornas nattgamla is. Även om slutsatserna här blir betydligt mer osäkra, så lägger han också här ny kunskap till vår gamla bild. För forskare – inte minst undertecknad – som alltför okritiskt lutat sig på det gamla generalstabsverkets beräkningar av den svenska härens numerär, är detta upplysande läsning. JBRW finner fel, bl.a. att man av någon anledning missat underofficerarna. I slutändan står sig dock de gamla beräkningarna någorlunda – enligt författarens sätt att räkna var kavalleriet cirka 1000 man svagare än tidigare antagits, medan dragoner och fotfolk var cirka 20% starkare. Slutsatserna är dock preliminära.
Men även om totalsiffran står sig någorlunda, har det hela givetvis betydelse för uppskattningen av de olika vapenslagens egna förluster. Ett av författarens mest intressanta fynd härvidlag, är att dragonerna led betydligt större relativa förluster än vad som tidigare har antagits, särskilt om man jämför dem med kavalleriet. För medan drygt 40% av kavalleriet förlorades under slaget – antingen som stupade eller fångar -, var motsvarade tapp bland dragonerna uppåt 70%, vilket är förvånande då de användes på i stort sett samma vis taktiskt och rimligtvis borde ha liknande möjligheter att ta sig bort från slagfältet när det hela väl gick överstyr. JBRW presenterar hypoteser som skall förklara detta, en gäller brister i hästmaterialet – dragoner var från början föga mer än infanteri till häst, som bara slogs till fots, och som tilldelades betydligt sämre och billigare hästar än kavalleriet, som slogs i sadeln; här vill dock jag invända att dessa skillnader höll på att försvinna under tidigt 1700-tal -, eller brister i stridsmoralen. JBRW är berömvärt försiktig, och påpekar att vi varken kan bekräfta det ena eller det andra. (Undertecknad tror dock att förklaringen troligtvis är att under slutskedet av slaget föll stridsmoralen samman i många av de – företrädesvis värvade – dragonförbanden, en kollaps som mest går att avläsa i form av vaga fördömanden av rytteriets uppträdande: för ett ögonvittne förlorad i sammanbrottets kaos torde en mer precis kategorisering i dragoner och kavalleri ha varit svår att göra.) Här behövs som JBRW påpekar, mer forskning. Framför allt skulle vi behöva få förlusterna mer noggrant uppspjälkade, för att se i vilka proportioner döda och fångna och sårade stod mot varandra.
En annan ny och minst sagt märklig omständighet, framvaskad av JBRW, är de relativt låga svenska officersförlusterna. I regel låg de något ÖVER förlusterna bland manskap och underofficerare (vid Narva 10% mot 8%, vid Holowczyn 5% mot 3.5%), eller i alla fall i jämnhöjd (vid Helsingborg tappade båda kategorierna 6%). Detta går väl ihop med den gängse bilden av den karolinske officeren, inte sällan i täten för sina män, en man som leder både genom exempel och genom övervakning. Vid Poltava var dock de här relationerna de omvända. Manskap och underofficerare stupade till 40-45% – förfärliga siffror -, ”medan de relativa officerarsförlusterna var 23%, d v s bara hälften därav”. Det riktigt märkliga är dock att andelen fångna är lika mellan de två kategorierna: 15%. Vore det inte för det, skulle man givetvis kunna gissa att officerarna – på grund av klädsel, språk, relativa värde etc – många gånger kunde undkomma de massakrer på svenska soldater som vi vet förekom. (Jämför här slagen under Hundraårskrigen, där riddare skonades, då de gick att bruka till gisslan, medan fotsoldater ofta dödades saklöst.) Men så är det alltså inte. Kan en faktor vara närvaron av egna ridhästar, förda i fält av drängar? Hursomhelst är detta en gåta som behöver svar. Själv är jag dock dock frestad att se det som ytterligare ett indicium för en sviktande stridsmoral i den svenska armén, åtminstone om vi låter siffrorna bli bilder av officerare som överger sitt manskap för att rädda sitt eget skinn. Men vi vet faktiskt inte.
Till sist. Historiker finns av många slag och förmågor. Det som ofta syns mest är det som vi för enkelhetens skull kan kalla för historieskrivning, förvisso en viktig uppgift, men alltid i någon mening en skrift i sand, då det hör till sakens natur att allt syntetiskt arbete är tillfälligt, bunden som det är både till de kunskaper, de frågor och de nycker som samtiden kastar upp. Mycket mer dolt är det arbete som utförs av historieforskaren, som står för grundarbetet. Forskarens tröst – om sådan behövs -, ja försvar – om även sådant behövs -, är, att medan halveringstiden på synteser är skrämmande kort, så vet ännu ingen hur länge ett väl utfört grundarbete kan bestå. J Bertil R Wennerholm har berikat vår kunskap om Poltavaslaget på ett mycket förtjänstfullt sätt, och ingen som hädanefter sysselsätter sig med denna materia kan gå förbi hans värdefulla skrift.
– Peter Englund
Peter Englund 