När jag skrev ”Poltava”

Följande text är en del av ett förord jag skrev till ”Vägen till Poltava”, en samling med ögonvittnesskildringar som gavs ut hösten 1998. Den kan rymma något av intresse för den som ville veta mer om bakgrunden till min första bok.

Snart är det tio år sedan den kom ut, ”Poltava – Berättelsen om en armés undergång”, och tanken med denna textsamling är att skapa ett slags enkel följeslagare till detta verk. Idén är att låta den intresserade läsaren ta del av det rika källmaterial som gjorde det verket möjligt. För mig själv har det varit en speciell upplevelse att igen se dessa dokument, som jag i många fall inte rört på över tio år. Och jag har påmints om de blandade känslor jag hade inför utgivningen av min bok.

Då, 1988, gick en ny och ovan oro över mig. Det var ju trots allt min första bok. Sannolikt var det också den enda, för jag var nämligen ängslig till den grad att jag ett par gånger önskade den ogjord. Särskilt minns jag en mulen dag i augusti, då jag gick iväg till ett kebabställe vid busstorget i Uppsala med förlagets höstkatalog oöppnad i handen, och att jag blev alldeles kall när jag så såg hur stort uppslagen boken var i den, varpå jag lämnade min döner halväten, och irrade ut på gågatan utan mål. Det var inte presskritikens möjliga reaktioner som skrämde – mina förväntningar på både uppmärksamhet och försäljning var präglade av ärlig pessimism och tillkämpad blygsamhet. Min oro gällde i första hand de invändningar som olika läsare kunde resa. Så jag sökte förbereda mig. I tysthet. Och jag gjorde det på det där lite förnumstiga viset som jag tror är naturligt om man tillbringat åratal med de andra seminarietupparna på universitetet. Jag hittade på kritiska frågor som jag sedan besvarade. Var och en sin egen opponent.

Senare, när boken till min förvåning blivit en framgång, och jag själv börjat resa runt på bibliotek och föreläsningssällskap, var jag tryggt bestyckad med ett helt batteri frågor och svar. Men inte en enda gång fick jag användning för dem. Min hemläxa fick ligga oförhörd. Frågorna och invändningarna som så kallat vanligt folk ställde var nämligen av en helt annat art än den jag förväntat mig. Så här efteråt begriper jag givetvis vad som hänt.

Efter en period av arbete inom den militära underrättelsetjänsten – för detta hände sig den tiden då Reagan var president i USA, muren fortfarande stod, inte bara minkar simmade runt våra kuster och Madness spelade på radion – hade jag icke utan viss lättnad återvänt till universitetets stilla övärld för att slutföra en fotnotsöverströdd doktorsavhandling i historia. Under ett antal år hade jag nästan gått klockvarvet runt, från den första tidens obekymrade korridorliv, spring i Carolinabacken och bullriga fyllor på Norrlands till att bli en någorlunda ordningssam ung man med runda glasögon och kartoteksboxar i färggrann hårdplast. Fastän jag aldrig känt mig riktigt hemma i universitetsmiljön – det gör jag än idag inte; sannolikt har det med min klassbakgrund att skaffa – var det mycket där vad gällde sättet att tänka och även sättet att vara som jag med tacksamhet tagit till mig. Jag hade skolats in i en värld av klassiska frågor och historieteoretiska problem, av metodbesvär och forskningsbekymmer, en god skolning, en viktig skolning, vilken förutan inte någon av mina böcker hade kunnat bli till. Men denna skolning hade också fjärmat mig från den naiva förtrollning som en gång dragit mig till historieämnet, en förtrollning som bland annat uppstått i mötet med just texter av det slag som samlats i den här volymen.

Människorna jag mötte på mina resor frågade intet om narrationens problem eller om skillnaden mellan källkritik och sakkritik, och de struntade högaktningsfullt i min nogsamt utmejslade åsikt om Westins dagorderhypotes. Nej, de undrade om annat. Dels restes där stora, omöjliga spörsmål som i grund var historiefilosofiska och som för det mesta tog form av så kallade kontrafaktiska resonemang, alltså i stil med ”Vad skulle ha hänt … om Karl XII inte varit sårad i sin fot … om inte krutet varit så blött … om svenskarna vunnit vid Poltava?” Dels ställdes rader med små, handfasta och minst sagt skeptiska frågor, om varifrån, varifrån , jag fiskat upp alla mina detaljer. Vad var påhittat och vad var sant?

Jag var en aning chockad. Allt var ju sant! Vad var annars poängen?

”All sanning och all vällust ligger i detaljerna”, sa en gång Stendhal. Poltava hade jag skrivit under sommaren 1985, och bland annat dessa ord hade svävat framför mig, där jag satt i min studentlägenhet, med persiennerna neddragna för att stänga ute den starka solen och skrev och skrev. För jag samlade triviala upplysningar med en närmast filatelistisk förtjusning – att krutrök luktar illa, att Rehnskölds häst var grå, att soluppgången den morgonen var röd. Men jag visste också att detaljerna inte var självändamål, utan bara ännu en tunn men lysande tråd att trä in i den stora varpen.

Men visst, det fanns ett drag av vällust i detta göra. Boken var nämligen till del ett sätt att vila från, ja överleva mitt avhandlingsarbete, som artat sig till en mycket analytisk affär. För det mesta trivdes jag väl med detta, men med tiden hade det byggts upp ett behov inom mig att också få prova motsatsen, berättandet – en form som jag faktiskt tror faller sig naturlig för oss människor närhelst vi vill bringa ordning eller begriplighet i våra erfarenheter: för först hände det och sedan det och sedan det, ”one damned thing after another”. Att jag skrev boken för att snappa luft syns också på flera sätt i det färdiga verket. Efter åratal av asketiskt analyserande av ideologier och idéer gav jag mig under ett antal sommarveckor hän. Jag frossade, både i berättandets enkla och oförställda glädje, och i ett språk präglat av den överdådiga 1600-talssvenska som jag umgicks med till vardagslag – jag hade nyligen avslutat en halvårslång genomgång av barockpoesi -, men som tyvärr i mitt fall ofta bara blev ornamental. (När boken för några år sedan skulle bli pocket, gick jag genom den med rödpenna och strök adjektiv och adverb tills fingrarna stumnade. Jag har dock fortfarande svårt för vissa partier.) Jag gladde mig också mycket åt att arbeta med de här källorna: de karolinska dagböckerna, breven, memoarerna, lyriken, minnesanteckningarna.

Jag hade börjat läsa historia på hösten 1980, inhalkad på en tvåsiffrig reservplats. Det var där jag först kom i kontakt med den här rika brev- och dagbokslitteraturen från det Stora Nordiska kriget. Och där mötte jag något jag ofta saknade både i undervisningen och i så många historiska verk: röster från vanliga människor som sugits ned i historiens malström. Ur detta mitt första möte kom en C-uppsats om karolinernas föreställningsvärld, ett arbete min nye professor Rolf Torstendahl prisade – och jag kan inte annat tro att det var mindre för vad den verkligen innehöll än för det löfte den möjligen utvisade; den var på många vis svag -, varpå han frågade om jag månne övervägt att börja doktorera. Jag minns att jag vandrade upprymd hem till korridoren, genom den skarpa vinterkvällen, genom universitetsparken, förbi statyn av Erik Gustav Geijer som stod där mörk och mulen med en snökalott på hjässan. Och med den låga porten i muren plötsligt öppnad, och viktigare ting framför mig lade jag allt vad karolinskt var åt sidan. (Som en sista kyss farväl omarbetade jag den våren min uppsats till en artikel, som sändes till Karolinska Förbundet för publicering i deras årsbok. Den blev refuserad; jag vill minnas att det stod något om ”fel ton” i brevet.)

Återvändandet till de här källorna och beslutet att skriva boken var alltså ett infall, ett sätt att återfå vittringen av något som en gång lockat mig. Och när jag långt senare åkte runt där med min oförhörda läxa kände jag att detta något också drog andra. I grund tror jag det fanns en gemensam upplevelse av historien gjord fjärran och ogripbar av alla abstraktioner. I historieundervisningen får man inte sällan känslan av att sväva 15.000 meter ovanom jordytan, på en höjd där kontinenternas kustlinjer och bergskedjornas veckningar visserligen syns väl, men där inga människor går att se, och alls inga ansikten är möjliga att ana, och där allt var faktorer, statistik. Inte med det sagt att abstraktioner är av ondo. Tvärtom. Vi behöver dem för att göra det förgångna fattbart. Geijer har dock påpekat vikten av att ej skilja ”historiens skelett från hennes kött och ben”. Båda synsätten behövs. Utan abstraktionerna, utan de raka pilarna och de breda linjerna blir historien obegriplig, utan rösterna, utan de enskilda människorna och deras öden blir den platt och tom och kall.

De skruvade frågor jag fick om vad som var sant och vad som var påhittat, kom nog många gånger ur en upplevelse av historien alltför präglad av detta avstånd, där närkontakten med den historiska verkligheten kändes mer omtumlande än den egentligen borde vara. Kanske handlade det också om en fullt begriplig underskattning av ämnets möjligheter. För en av de trösterika upptäckter man tillåts göra som forskare är just att förflutenhetens mörker är mindre djupt än vi tror, att det ofta går att få fram mycket mer än vi tänker om historien och dess folk.

En av de saker som annars gör historia så lockande och samtidigt så svårt är just att vi där sysselsätter oss med något som inte längre finns: det förflutna. Där får vi skåda ting vi aldrig kommer att se, och uppleva sådant vi aldrig kommer att vara med om. Det förflutna är också per definition det förgångna, det försvunna, det förlorade (samtidigt som våra egna minnen av vårt eget förflutna paradoxalt nog är det enda i våra liv vi besitter med säkerhet). Det historikern gör är att fiska upp några stycken ur denna glömskan, hoppeligen de viktigaste. Detta är dock mindre melankoliskt än det låter, dels för att, som sagt, mer än vi tror står att återvinna, dels för att denna syssla aldrig någonsin handlar om att återvinna allt. Det kan vi inte göra. Det vill vi inte göra. För på samma vis som en karta i skala 1:1 skulle vara fullständigt oanvändbar att orientera efter och en människa som saknade förmågan att glömma skulle vara fullständigt lamslagen i sitt liv, så bygger all historia värd namnet på urval.

Sedan är det inte riktigt sant att en historiker sysselsätter sig med sådant som inte längre existerar. I teknisk mening håller en historiker inte på med det förflutna. Han eller hon studerar lämningarna efter det förflutna. Och lämningar, det är i nittionio fall av hundra dokument och skrifter av de mest skiftande slag. Det kan vara allt från domstolsprotokoll och skattelängder till brev och kärlekspoesi: källor. För mig den där sommaren handlade det om en uppsjö av dagböcker och minnesanteckningar.

Källorna är historikerns golv, likaväl som tak. De styr det som låter sig göras, och de bestämmer vad som omöjligt är. En historikers domän är nämligen det vetbara, han eller hon kan bara hålla på med sådant som det verkligen går att finna svar på. Och det är i regel bristen på källor som tvingar en att ge upp och säga de där sorgsna orden som är varje sann vetenskapares adelsmärke: ”Det vet vi inte”.

Det är också på den här enkla men fullständigt avgörande punkten som historikern skiljs från den skönlitteräre författaren. Det handlar i båda fallen om högst respektabla sysslor, som på håll kan synas lika. Åtminstone till formen. Detta är egentligen inte så underligt. När historieämnet uppstår är det just som en gren av litteraturen. Som vi alla vet räknades historieskrivning i det antika Grekland som en av de sköna konsterna: jämsides med Kalliope och Thalia, skaldekonstens och teaterns musor, stod där också Clio, historiens sångmö. (Många, förvånansvärt många, av den antika litteraturens klassiska verk är ju historieverk, jag tänker då på författare som Xenofon, Suetonius, Curtius, Tacitus, Cæsar.) Den moderna historieforskningens födelse under 1800-talet handlade dock till stor del om att bryta sig loss från den här äldre, litterära historien. Denna utveckling var en Bra Sak, för det gav oss en möjlighet att komma bort från en historia som mest var histori er , en bild av förflutenheten som var mer estetisk än praktisk, mer mytisk än faktisk.

Detta får dock inte locka oss att tro att den stora skillnaden mellan historieskrivaren och historieberättaren främst ligger i formen. Det verkliga testet infinner sig just när personen i fråga närmar sig källorna. Eller för att vara mer exakt: när man kommer fram till ett hål i källorna. En författare av historiska romaner som når en sådan här en vit fläck har den fulla rätten – jag höll på att säga plikten – att fantisera sig in, genom och över denna okunskap. I samma situation måste en historiker ofelbart göra halt: för där inga källor finns, finns heller inget att säga. Jag kan inte hitta på. Det skulle göra mitt arbete meningslöst.

En historiker är därför sällan bättre än sitt ämne och aldrig bättre än sina källor. Detta blev jag själv varse när jag gav mig in i frågan om Karl XII:s ryska fälttåg. Det är ett klassiskt ämne inom svensk historieforskning. Om det är trots eller tack vare det besynnerliga källäget är svårt att säga.

Bland historiker brukar man av tradition dela in sina källor i två grupper: kvarlevor och berättelser. Kvarlevorna är alltså handlingar som skapats mitt under ett händelseförlopp: till exempel räkenskaper, order, protokoll, planer, förteckningar, rullor, kartskisser med mera. Det handlar alltså om dokument som blivit till på grund av skeendet självt, inte sällan för att fylla ett behov som är administrativt. Berättelser, eller rättare berättande källor, beskriver istället det som har hänt: här talar vi om sådant som dagböcker, brev, memoarer, relationer med flera. Till skillnad från kvarlevorna är de ofta tillkomna i efterhand. Och framför allt är de inte produkter av händelseförloppets egen organisatoriska mekanik, utan istället komna ur människors behov av att berätta eller minnas, av att skydda sitt namn eller urskulda sina gärningar.

Historiker använder givetvis båda dessa grupper, om än med skiftande vilja och växlande utbyte. I regel söker man sig till kvarlevorna. Detta beror inte minst på att kvarlevorna är ett direkt avtryck av det skedda, handfasta och tillförlitliga, medan de berättande källorna bara är skeendets skuggor, flyende och opålitliga. Inte sällan kan de sistnämnda ha ett melankoliskt litet värde. Ändå söker man sig till dagböckerna och breven, ibland av tvång, ofta med glädje, alltid med varlighet. De rymmer nämligen sådant som inte alltid står att finna bland tullräkenskaperna och i domstolsprotokollen. Inte minst handlar det om enskilda människoöden, om färger, dofter och känslor. På så vis kan de här två grupperna av material fullständiga varandra: kvarlevorna blir den hårda stomme som bär upp de de berättande källornas levande vävnad.

Var och en som försökt forska i det ryska fälttåget vet att källäget är egenartat. På den svenska sidan saknas nästan helt och hållet kvarlevor, medan det istället finns en förbluffande rik flora av berättande källor (På den ryska sidan däremot är läget det omvända: finns ytterligt få berättande källor, men gott om kvarlevor.) Orsaken är en sällsam kombination av tillfälligheter.

För det första så försvann hela det svenska fältarkivet i samband med kapitulationen vid Perevolotjna. Det mesta – sannolikt allt – blev förstört av svenskarna själva, för att förhindra att viktiga dokument skulle falla i ryska händer. (Folk från kansliet samlades nere vid Dnjepr och kastade bunt på bunt med handlingar på ett stort bål.) Resultatet blev en lucka i källmaterialet som aldrig går att reparera. För det andra var detta en epok då dagboksförfattande och minnesskrivande blivit allt populärare i väst. Inte så få deltagare förde minnesanteckningar under själva fälttåget, och då huvuddelen av armén senare hamnade i rysk fångenskap efter slaget kom denna att skara att växa. Dels dök där upp olika högt uppsatta, till exempel kapitulationens initiativtagare Lewenhaupt eller reduttstyrkans olycklige befälhavare Roos, som alla enligt känt mönster ville förklara, försvara eller förneka sina handlingar. Dels innebar fångenskapen att en rad människor plötsligt fann sig ha obehagligt mycket tid för händer, och vissa använde den till att sätta ned sina minnen på pränt. (Detta förstärkte givetvis den klassmässiga obalans som redan fanns bland dagboksskrivarna. Det var i regel bara officerarna som hade behov av tidsfördriv: manskapet däremot fick slita ont och huvuddelen dog bort i hårt arbete och umbäranden.) Att resultatet av detta blev såpass givande beror på en tredje tillfällighet, nämligen den internationellt sett mycket höga svenska läs- och skrivkunnigheten. Den gjorde att även folk tämligen långt ned i arméns hierarki kunde lämna sin vittnesbörd till eftervärlden. (Ute i Europa dröjer det också nästan hundra år, till Napoleonkrigen, innan det går att skåda en lika rik uppsättning av memoarer, minnesanteckningar och dagböcker författade av underofficerare, fänrikar, löjtnanter och kaptener. Och överträffad blir de skriverierna inte förrän det Amerikanska inbördeskriget på 1860-talet, då även stora mängder meniga började ge ifrån sig sina versioner av det som hänt.)

Av denna genomgång går det nog att ana en del av de problem som historikern möter i sitt hantverk. Historia kan vara ett ytterligt svårt göra. Ibland kan det liknas vid att återskapa ett sedan länge utdött djur med hjälp av tre revben, två ryggkotor och en käke. Men detta faktum, att vi ofta ställs inför ett material som är fragmentariskt eller svårtolkat eller sprött, det vill vissa nuförtiden få till att historia är en omöjlighet. Och visst kan källorna vara fulla av sönderhackade bilder och motsägelser, visst kan även fackmän ibland ha svårt att enas om slutsatser och visst kan den historiska verkligheten visa sig vara undflyende eller onåbar. Men generationer av historiker har genom sitt arbete trots allt visat att sanningen är möjlig att nå. Denna sanningslidelse handlar dock bara till del om rätta årtal och korrekta datum. Ytterst är den en fråga om respekt, respekt för alla de som gick här på jorden före oss.

Peter Englund

Rasbo, en gråkall dag i slutet av juni 1998.