Musse Pigg på slagfältet

Det finns inget museum som fyller mig med så motstridiga känslor som Imperial War Museum i London. På lite håll ser byggnaden ut som en tunn lågbudgetkopia av S:t Paul’s katedral, väl inne finner man sig stående i något som bäst kan beskrivas som en lätt bisarr korsning av en kyrka och ett nöjesfält.

I denna byggnad – som alltså rymmer minnen och memorabilia från alla brittiska krig från 1914 och framåt – finns mycket kitsch. I museets shop kan man förutom böcker, pennor i kamouflagefärg, temuggar och allsköns bric-a-brac även köpa broderiset med motiv från slaget om Storbrittanien. Jaha ja. I ett rum finns en flygsimulator (av ett slag jag tidigare sett på Stor & Liten), där man för en billig penning kan få följa med RAF på ett låghöjdsanfall över ett tyskockuperat Europa: när jag går förbi den pysande maskinen tränger förtjusta små skrik ut ur dess gungande innanmäte. Detta är i mycket ett museum för Grabbar, stora och små. Se här ett typiskt besökarpar. Han en ung man, som ivrigt rusar från stridsvagn till stridsvagn till stridsvagn. Hon står med korslagda armar och stirrar upp i det höga taket, uttråkad till imbecillitetens gräns, och klattrar ilsket till med sin höga klackar när han trycker fram ännu en blurrig svartvit filmstump på den interaktiva TV-skärmen.

Men så finns det andra delar, som får även glammande skolklasser att stumna i något som liknar andakt.Här är det mörkt, trångt och tyst. Žven om de som så många andra museer ofta göra felet att visa alltför mycket på alltför liten yta, är det nästan omöjligt att inte bli gripen – t.ex. när man ser sådant som de groteska närstridsvapnen från skyttegravarna eller den smälta lilla glasflaskan från Hiroshima.

På Imperial War Museum visas också just nu en utställning med bildkonst med motiv från Gulfkriget, gjorda av den för uppgiften officiellt kontrakterade krigsmålaren John Keane. Han tillbringade något mer än en månad där nere och den samling med tavlor som blev resultatet av hans vistelse vid fronten väckte tidigt en hel del uppståndelse. Vissa har protesterat mot hans motivval; de har menat att han hånar de brittiska soldater som slogs där nere.

John Keane visar sig vara en smärt, mörkhårig man kring 35 år gammal, med kantigt teckande drag, klädd i kort läderjacka och scarves; i en paus mellan intervjuerna, då de just nedsläckta TV-lamporna står och knäpper i ett hörn, frågar jag honom om vad han själv tror ligger bakom allt bråk. Han skakar på axlarna: ”Upprördheten är en skapelse av skandalpressen, som bara ringde runt till några anhöriga till döda soldater och beskrev motiven”. Särskild ilska väckte en målning med en Musse Pigg-figur som står på krigssmutsig strand. ”Men just den bilden, ‘Mickey Mouse at the Front’ handlar inte om de brittiska styrkorna i Gulfen, med den försöker jag istället säga något om Kuwait.” Sedan tillägger han att det vore något fel på hans bilder om de inte väckte anstöt.

Bråket är en smula märkligt. Det är ju inte så att hans föregångare på posten bara målade tam och oförarglig scoutheroism. Den första krigsmålaren anställdes av den brittiska regeringen i juli 1916, och syftet med institutionen var från början också helt klart propagandistiskt. Nu blev det inte alltid så. Verkligheten krävde ett alltför stort avstånd för att bli till romantik. Många, som t.ex. Paul Nash, målade istället bilder som med stor kraft demaskerade fraserna och visade fram det 1:a världskriget i dess obeskrivliga snusk och intighet.

I sina bjärta målningar griper Keane aktivt tillbaka på den här traditionen från åren 1914-18. En målning heter ”Vi gör en ny världsordning”. (Själva tavlan är ironiskt inramad med dollarsedlar, och visar en soldat samt en kuwaitier med röd mercedes som står framför några brinnande oljekällor.) Titeln, ja hela målningen, är en direkt parafras på ett av Nash allra mest kända verk, en studie av sönderskjutet landskap betitlad ”Vi gör en ny värld”. En annan bild visar målaren under ett gaslarm, iförd en grotesk, grön kemskyddsdräkt; titeln, ”Ecstasy of Fumbling” är ett citat ur en dikt av 1:a världskrigspoeten Wilfrid Owen; i själva målningen går det att se en inlagd en liten reproduktion av John Singer Sargents berömda målning av gasade soldater.

Många av Keanes bilder skildrar soldaternas tomma vardagsliv. Män i uniform prövar sina gasmasker, får sprutor, tittar på CNN. I andra möter en scener som alltid går att se i krig, men som av någon anledning nästan helt försvann i det hårt styrda mediaflödet från Gulfen: uppröjningen av slagfältens trista bråte, nedmyllandet av de döda med hjälp av bulldozer. En serie bilder skildrar den ökända dödens motorväg utanför Basra, en studie i ett fulländat kaos. Utställningen rundas av med tre chockerande målningar av sönderbrända människokroppar, där Keane blandat in kol i färgen.

Även om många av bilderna kan synas dokumentära – och ibland kanske så i alltför hög grad -, har Keanes främsta syfte nog varit att kommentera. Det här alluderandet på det som skedde 1914-18 är ingen tillfällig nyck. Det är ett grepp som hjälper honom att bryta genom den gälla 2:a världskrigsretorik som svallade upp våren 1991 och istället mana fram en bild av en annan och smutsigare konflikt, där det helt klart fanns vissa som var betydligt mer skyldiga än andra, men där ingen stod helt utan skuld.

– John Keane: ”Gulf”. Konstutställning, Imperial War Museum, London.

(Expressen, senhösten 1992)