Mikael Hermansson intervjuar Peter Englund

Trädgården är stadd i ett ”romantiskt förfall”. Peter Englund försöker sätta ihop en blå soffa som hotar att falla sönder i det gröna. – Jag låter gräset växa. Tanken är att alla örter ska få en chans att fröa av sig. Han hör själv att det låter lite ihåligt. Och så skrattar han så att tofsviporna lyfter och försvinner åt sydväst. Äldste sonen kommer springande. -Vill du något? – Nää… Jag ville bara veta var du var. Och surret i äppelträden från getingarna som kalasar på den fågelnäbbshackade frukten är jämt och högt. Sonen försvinner, nöjd med vetskapen om att allt är som det ska.

Detta är Peter Englunds värld: barnen, trädgården, huset och skrivarstugan med krucifixet över skrivbordet och de svartvita bilderna på väggarna. Alla böckerna som ligger i drivor, på golv och i soffan och som står sida vid sida trångt i hyllorna. I denna värld ryms både nutid och dåtid på samma naturliga sätt som i minnet. Han pendlar dagligen mellan kraven på mattider och dagishämtningar och de gamla dokumenten, kopparsticken och breven som röjer 1600-talsmänniskornas tro, hopp och tankar.

– Jag delar inte in dagen i mindre delar än förmiddag och eftermiddag. Det går inte längre att ens tro att det ska gå att lägga in en halvtimma arbete här och var under dagen. – Det finns en funktion i datorn som säger till vid halv ett att det är dags för lunch och ekot och då reser jag mig även om jag sitter mitt i en mening. Denna malström av blandade sysslor har hållit Sveriges nu mest populäre historiker fångad i nedåtspiral i fem år sedan ”Ofredsår” kom ut. Nu har strömmen bytt riktning, uppåt, och Englund kommer i september att slungas upp på land med en fortsättningsbok. – 800 sidor exakt var senaste budet från förlaget. Ofredsår var 630 sidor tjock och jag kände väl att jag inte kunde komma med en tunnare uppföljare.

Skrattar han så att nästa flock fåglar får för sig att det är bäst att snabbt söka vintervila på sydligare nejder. Mellan de mörkröda husen sticker slätten fram och över huvudena på oss hopar sig de svartaste moln, avbrutna av ljusare skyar och en stickande sol som klämmer in sig mellan himmel och jord. Det doftar förrädiskt sött i luften, med en aning av vissnande gräs och annan förgänglighet.

Peter Englund skulle ha kommit med en essäbok om Weimarrepubliken, den första havererade välfärdsstaten i världen, för några år sedan. Den var till och med utannonserad med publiceringsdatum och allt. Och det var inte ämnet som var fel… – Jag hittade helt enkelt inte rätt. Jag vred och vände på ämnet för att hitta en bra angreppspunkt och det gick inte. Det tog mig ett halvår och en bra revisors stöd för att våga skrinlägga boken. – Framgången med de tidigare böckerna och ett antal obscent välbetalda beställningsjobb gjorde att jag vågade tacka nej.

Nu är det dock fråga om ”hans” sekel och den nya boken tar vid där ”Ofredsår” slutade. Vi är tillbaka i 1600-talets mitt och Sverige står på toppen vad gäller makt och geografisk utbredning. ”Den oövervinnelige”, som är bokens titel, bjuder på ytterligare kunskaper och insikter om såväl Erik Dahlberg som den svenske kung som aldrig besegrades, Karl X Gustav.

Men precis som hans tidigare böcker rymmer denna fler nivåer. Vardagen ska synliggöras parallellt med alla härnadståg och stormaktspolitiska penndrag på kartorna. Mat, dryck, barn, kvinnor i fält, dofter och känslor krävs för att göra bilden av denna ofta bortglömda period mellan trettioåriga kriget och Karl den XII:s alla slag. Vem som är den oövervinnelige är inte så lätt att locka fram ur Peter Englund. – I viss utsträckning är det upp till läsaren att avgöra detta. Jag kan tänka mig att Erik Dahlberg gärna hade velat framstå som oövervinnelig. Men det var han naturligtvis inte.

Bilden av Erik Dahlberg som triumfatorn, mannen som enligt egen utsago ledde den svenska hären över isen på Stora Bält, krackelerar i den kommande boken. På dess sidor får han ”fira sina största triumfer men begår också sina fulaste gärningar”, råskrattar Englund djupt och mörkt för att sedan mildra omdömet. – Det unika med Dahlberg är att han är så centralt placerad i tiden. Han är med om fältslagen i Polen och Danmark, efter kungens död blir han adlad, befordras till överstelöjtnant. Han blir den han så länge velat vara och som han låtsats vara. Namnet Dahlberg använder han redan några år innan han adlas.

Samtidigt går det att hitta skuggsidorna tydligare hos den vuxne Dahlberg än när han var yngre. – Han ljuger om sin roll i ett flertal sammanhang och han överdriver sin betydelse. Dahlberg är en karriärist som, om inte beredd att gå över lik, i alla fall fuskar, ändrar och överdriver för att nå dit han vill.

Det finns fler aspekter på vem som kan vara den oövervinnelige. En är att titeln kan anspela på Sverige som det oövervinneliga riket, vars arméer sprider skräck bara namnet nämns. Men denna förklaring är inte nog. – I första hand är det nog Karl X Gustav som är den oövervinnelige och han lyckas också skaffa sig ett rykte åt det hållet. Han är uppfödd på en diet av historier från antiken och det är så uppenbart att det är att upprepa dessa han strävar efter. Han vill bli ännu en av dessa erövrare som historierna är så fyllda av. – I teknisk mening kan man säga att Karl X Gustav var oövervinnelig. Han blev aldrig slagen i fält men föll sedan offer för något så banalt som en förkylning.

Solen försvinner bakom de allt kraftigare molnen som nu skiftar i alla nyanser från grålila till blåsvart. Det rasslar i träden runt husen och frukten skakas ned med små nätta dunsar i det knähöga gräset. – Ytterst är det så att det endast är döden som är oövervinnelig. Bänken knakar och börjar så sakta dela sig. Den blå färgen lyser skarpt mot grönskan och är den enda avvikande färgklicken. – I korta drag bygger detta på Karls sista ord på dödsbädden. De är hämtade från Vergilius och handlar om att det är lätt att stiga ned i dödsriket men endast få, av Gud utvalda, kan vända upp därifrån.

Hela processen med att arbeta fram boken har lett till rannsakningar längs vägen. Nu när utgivningen närmar sig är det naturligt att Peter Englund resonerar kring den förändring som skett med honom under skrivandets gång. Visavi materialet handlar det om att ha kommit lite längre, att ha borrat sig ner i tiden djupare. Men resultatet är kanske inte så givet. – Jag har svårt att hitta människor utan skuld. Det är nästan bara skurkar, om man säger så.

Det är ett mera mörkt drag i denna bok. Jag märker själv när jag läser att det är en mer komplicerad värld än i ”Ofredsår”. Samtidigt känns bilden mer trovärdig, men mer komplex. – Det handlar om att vara tillfreds med tiden. Jag kan förstå var ur den lycka kommer som man ändå möter. Kontrasterna blir skarpare. Mörkret är större, ju starkare och värre tiden är desto lättare blir det för människorna att uppskatta andra saker, de mindre, enklare glädjeämnena som den varma brasan, det goda ölet.

Peter Englund fullkomligen bubblar över av engagemang, ögonen glittrar och gestikulerandet går i samma takt som trädgrenarna blåsten försöker riva ned. Och den blå soffan är ännu ett ögonblick närmre katastrofen. – Den skulle egentligen eldats upp men jag tog vara på den. Säger han och försöker sätta fast ett handtag han just fått i handen. – Jag tror att alla människor som arbetar med orden kan känna av den där glädjen, berusningen. Jag tycker själv att jag ändrats från de första böckerna och framöver. Det är väl en mognad och en fördjupad kunskap om redskapet som ligger bakom. Metaforerna och adjektiven sitter där men ”Den oövervinnelige” känns rakare och klarare än de tidigare. – En del av språkglädjen kommer sig av att 1600-talsmänniskorna använder ett yppigt språk. Deras glädje blir min när jag arbetar med texterna från den tiden. Men jämför man med den tidiga Förflutenhetens landskap så är det säkert så att man kan se en utveckling mot det mera avskalade, lite mindre spretigt.

Och här smyger sig Magnus Gabriel de la Gardies ande in i trädgården. Vi talar om 1600-talspsalmen ”Jag kommer av ett brusand hav” och den gamle adelsmannens närvaro är påtaglig. – Jag har ansträngt mig för att göra personporträtten balanserade. De får inte bli för enkla. – Min läromästare Gibbons, han med romarrikets fall, gör så fantastiska personporträtt och hemligheten med dem är att han alltid hittar något försonande hos skurkarna och något svart hos hjältarna. Men som alltid finns det alltid någon pajas som slinker igenom och i min bok är det just Magnus Gabriel, som får på skallen av bara tusan.

Att de la Gardie får på skallen kan läsarna säkerligen bära. I mångt och mycket handlar ju den slutliga bilden av en person om valet av infallsvinkel. Men hur är det med historien och sanningskravet? – Det är bara den sanna bilden som kan leda oss rätt på samma sätt, fast motsatt, som att en kompass som visar fel också leder oss fel. Historien måste skildras så rätt som möjligt är. Därför kan man inte säga att det är bra med historia oavsett vilken historia det är.

Han drar upp ena benet i soffan och lutar handen mot knät. Han ser så nöjd ut, nu när boken är klar och det stundar en tid som inte måste delas mellan nutid och dåtid. Det finns naturligtvis idéer om nästa bok, som garanterat inte blir en fortsättning på ”Den oövervinnerlige”. – Jag skulle vilja skriva en bok om Sven Hedin. Säger han och smakar av ämnet som om det bjöds honom med sked. – Och en om Jussi Björling…

Belåtenhetens landskap börjar vid ögonen och slutar vid den skogsklädda horisonten i väster mellan husen. Njutningen går inte att ta miste på. Ett gott skratt som hörs över vetefälten. Och dottern som ska hämtas dyker upp i minnet utan att pliktens äggklocka ringer i det undermedvetna. Än finns det lite sommar kvar i trädgården som är ”stadd i romantiskt förfall”. Den blå bänken överlevde slaget.

Mikael Hermansson

(Publicerad i Borås Tidning 26 augusti 2000)