Livet i den Röde tsarens hov

Det finns vissa böcker man aldrig tror skall bli skrivna. Kanske för att vissa inte VILL att de skall bli skrivna. Kanske för att vissa objekt av någon anledning undandrar sig blick och bedömning. Då finns alltid konsten att ty sig till. En av dess många fördelar är just att den ger oss tillträde till annars stängda fält, som, säg, döden, kärleken på neanderthalarnas tid eller själen hos en annan människa.

Länge var Stalintidens Sovjetunion ett sådant där stängt fält. Och av båda nämnda skäl. Det var många, även här i väst, som inte ville att sanningen skulle skrivas. Och det var också en regim för vilken tigande, hemlighetsfullhet och lögn var något reflexmässigt, en andra natur liksom, vilket gjorde ledde till att allt, även väderleksrapporter och telefonnummer, kunde upphöjas till statshemligheter. Inte så att sanningen går att dölja. Nej, om det är något som det svarta 1900-talet har lämnat efter sig – alla kommande diktatorer och envåldshärskare till skräck och varnagel – så är det detta, att fakta alltid kommer fram. Förr eller senare. För det mesta förr, faktiskt. Vi nåddes mycket tidigt av sanningen om slavlägren i Sovjetunionen, och knappt hade nazisterna påbörjat sin utrotning av judarna, så nådde nyheten Sverige – att vi sedan av olika skäl inte ville eller vågade se vad som skedde, det är en annan sak.

De stora brotten går aldrig att dölja, oavsett hur stora lögner man tar till.

Dock lämnar förfalskningarna, förnekandena och förvridningarna efter sig ett slags grått moln av osäkerhet. Och i det molnet går detaljer och ansikten lätt förlorade. Vi vet ATT, men aldrig riktigt HUR, exakt VAD och precis VEM. Och osäkerheten gör att vi istället griper efter abstraktioner och adjektiv. Eller, som sagt, vänder oss till konsten.

Länge tänkte jag själv att en sådan helt avgörande individ som Stalin – på alla vis avgörande – nog egentligen var på sätt och vis omöjlig att lära känna, på grund av att personkulten och hemlighetsmakeriet å den ena sidan, motpropagandan och den monumentala skalan på hans brott å den andra, mellan sig byggt upp ett kraftfält ogenomträngligt för rationell analys. Och jag trodde därför att den bästa bilden av Stalin nog stod att finna hos romanförfattare som Anatolij Rybakov, vilka i sin fantasi kunde bryta genom detta kraftfält, in i det ovetbara.

Nu vet jag att det inte är så. Jag har nämligen läst Simon Sebag Montefiores nya biografi över den sovjetiske diktatorn. Och den är lysande.

Till dels beror det på Montefiore kunnat nyttja det flöde av information som brutit fram efter Murens fall och Sovjetunionens kollaps. Han har inte bara tagit sig in i tidigare topphemliga arkiv – där han till exempel kunnat läsa mängder med privata brev och meddelanden, utväxlade mellan Stalin och hans närmaste män – utan även intervjuat stora mängder med ögonvittnen, överlevare och deras familjer, folk som tidigare tigit som muren, på grund av rädsla eller lojalitet eller både och. Sensationerna är många, samtidigt som skildringen i sig aldrig förfaller till sensationalism. Men även om hans forskningsinsats är på flera vis imponerande, så är den inte hela förklaringen till varför hans bok blivit så högintressant.

Det finns också något nytt i själva greppet.

Riktigt bra biografier är också bra historia. Nästan undantagslöst. Det beror på att en människa bara är begriplig i sitt sammanhang, mot bakgrund av sin tid. Detta är dock lika lätt att säga som svårt att göra. Ofta uppstår nämligen en störande kontrast mellan den minutiöst finpenslade skildringen av den enskilde, och de breda drag varmed det historiska sammanhanget målas upp.

Montefiores bok råkar inte i den fällan, av det skälet att den strängt taget inte är en biografi, i alla fall inte i meningen att den bara skildrar ett enskilt liv. Stalin är tveklöst verkets nav. Men in mot detta nav löper som ekrar i ett hjul mängder med porträtt av människorna runt honom: underlydande, beundrare, släktingar, vänner, livvakter, barn, författare, älskarinnor, torterare, offer, medarbetare, medhjälpare, medlöpare, medbrottslingar.

Det som fullbordar den här boken, och frestar mig att kalla den ett mästerverk, är dock det sätt varpå han bygger upp dessa porträtt. För det mesta har vi att göra med synnerligen obehaglig krets människor, som inte bara låter mörda tiotals miljoner utan nämnvärd ruelse, utan också är villiga att mörda varandra i sitt ständiga kattrakande om makt och positioner. Det handlar om ett intrigspel så principlöst att man som läsare förbluffas, gång på gång. Ändå förvandlas den här samlingen av skurkar och massmördare aldrig till ett bestiarium, och diskussionen av dem aldrig till demonologi. Därtill är de här porträtten alltför sammansatta. Hos alla finner han högst mänskliga drag, och egenskaper som skulle kunna kallas försonande. Och det förvandlar dem från de karikatyrer vi tyvärr är vana att möta i historieböckerna till verkliga, tredimensionella gestalter, fullt begripliga. Det finns inget ursäktande inlagt i detta – jag tvivlar om någon vid sina sinnens fulla bruk skulle kalla sig ”kommunist” efter att ha läst denna bok, partiledare eller ej. Dock förstår man så mycket bättre varför det gick som det gick. Stalins grymhet, cynism, förljugenhet och paranoia känner vi alltför väl; utan vetskap om hans märkliga känslighet, skarpa intelligens och personliga charm blir dock hans uppåtstigande till total makt något tämligen oförståeligt.

Sammantaget så minner det här bjärta, komplexa och omtumlande myllret av små och stora aktörer om äldre rysk romankonst, och bygger i sin rikedom upp en helhet där den katastrof vi kallade Sovjetunionen blir begriplig, inte bara i sin skräck och storslagna brutalitet, utan även i sina lockelser och fixa idéer.

– Peter Englund

( Simon Sebag Montefiore: ”Stalin – The Court of the Red Czar”. Weidenfeld & Nicolson. )