I morgon visar TV4 det sista avsnittet i en stor serie om Adolf Hitler. Den som är alls intresserad av denna materia bör inte missa det. Serien stora styrka har visat sig ligga i bilderna. Mycket av materialet är nytt eller sällan använt. Just vad gäller det andra världskriget har en stressad MTV-estetik länge varit förhärskande: alltså 3 sekunder Stuka, klipp; 3 sekunder gormande Hitler, klipp; 3 sekunder brinnande hus, klipp etc. Allt beroende på att 40-talet också var journalfilmens gyllene era, och dess veckobullentiner är barnmat för lata dokumentärfilmare, som gärna använder hela sjok från Pathé eller UFA. Och det låter sig göras på grund av att montaget i dessa journalfilmer ofta är förstklassigt. Problemet är bara att denna hetsiga redigering nu har blivit till en kliché. Snart tror vi att det andra världskriget faktiskt utspelades i sekundsekvenser.
Skräcken för longörer skymtar även i den här serien, men filmmakarna har uppenbarligen försökt ta sig ur journalfilmernas tvångströja. Därför har de också använt oklippt material. Ta till exempel de berömda sista rörliga bilderna på Hitler, då han under slutstriden i Berlin delar ut järnkors till gossar i Hitlerjugend. Den har här visats i sin helhet, inklusive de metrar som klipptes bort av den nazistiska censuren, därför att führerns hand darrar på tok för mycket.
Inte bara materialet känns många gånger nytt. Det används också ibland på ett sätt som är mindre vanligt. I regel brukar de rörliga bilderna få göra tjänst som ett slags muzak, som rullar och rullar, klipp-klipp-klipp, medan den betydelsefulla informationen bärs av speakertexten. Mellan dem finns ofta ett iögonenfallande glapp. I den här serien har det i alla fall gått att se försök att verkligen använda bilderna. (Här knyter filmmakarna an till föregångaren Werner Rieb, och hans omdebatterade och i mina ögon smått geniala ”Hitler – En karriär” från 1977.) Ibland har bilderna förklarats, noga: vad, när, hur. Ibland har olika sekvenser förstorats i dator, frysts, körts i slow motion eller upprepats, bara för att få fram en poäng.
På så vis har Guido Knopp och de andra som skapat serien också kunnat presentera åtminstone en riktig sensation. Det finns nämligen en vit fläck i Hitlers biografi, perioden mellan demobiliseringen 1918 och maj 1919, då han började att arbeta för en av de undersökningskomissioner, som höll på att städa upp efter den inre oron i Bayern. Hur nära stod Hitler egentligen den revolutionära rörelse, som han senare kom att skylla för allt ont? På våren 1919 anslöt han ju till sitt gamla förband i München, och då detta faktiskt var kontrollerat av soldatråden, torde han i alla fall i en formell mening då ha stått på vänsterns sida. Senare ljög han friskt om just denna del i sitt liv, och det går att anta att många spår sopades igen efter 1933.
I serien har visats filmer just från München i februari 1919, och begravningen av Kurt Eisner, den bayerske regeringschefen, som blivit mördad i ett högerattentat. Och när en grupp soldater går förbi kameran, dras hastigheten ned och en del av bilden förstoras, och där, DÄR, med röd armbindel, går Adolf Hitler, och följer socialisten, pacifisten och juden Eisner till den sista vilan!
Bildarbetet är alltså förstklassigt. Tyvärr har manuset inte varit lika bra. För där Rieb hade den skarpsinnige Joachim Fest och hans skalpell, arbetar den nya serien med motorsåg.
Inte med det sagt att resultatet är dåligt. Programmen har varit både lärorika och ambitiösa. En svårfrånkomlig komplikation finns dock i upptagenheten med Hitlers person. Den ÄR viktig, men här upphöjs han ibland till ett slags överhistorisk kategori, en unmoved mover svävande strax ovanför samhället självt, när sanningen istället är att det inte fanns någonting i Hitler som inte fanns i tiden. Energierna var allmänna. Det unika, det avgörande med personen Hitler var istället att han lyckades att fånga upp dessa energier och ge dem en riktning. Men visst, detta är ytterst en tolkningsfråga.
Värre är nog att man tid efter annan förfallit till ett slags Per Ahlmark-pedagogik; med det menar jag att man är så upptagen med att fördöma att ingen energi blir över till att förklara. Det är som om de varit rädda för att varje försök till nyansering av Hitlerbilden ofelbart skulle betraktas som nazistiskt medlöperi. Onödiga markörer läggs in då och då, ofta med hjälp av den överdramatiska och skärande musiken, ibland i form av förstorade sekvenser där både ljud och bild dragits ned i hastighet, och där Hitler transmogrifierats till ett dataspelsodjur, som rör sig underligt och ger ifrån sig ett groteskt läte. Problemet är att detta liknar just den ihåliga demagogi som filmmakarna med stor framgång försöker att avslöja.
Det riktigt bekymmersamma med detta är nog att det dessutom kan ge intrycket att de som utför monstruösa gärningar också måste bära monsters drag. Som om Hitler i sin nästa inkarnation kommer att se ut, tänka och bära sig åt som Hitler av år 1933. När ett av särdragen för fascismen är just dess förmåga att suga upp och utnyttja en tids stämningar och fobier. Och bländverket som det tyska folket så villigt föll offer för, det framstår nästan som obegripligt. Det blir mest bara pliktskyldigheter om arbetslösheten och behovet av syndabockar.
Samtidigt så har serien skänkt oss ett överflöd med pusselbitar. I två avsnitt har det spelats upp delar från en hemlig bandupptagning som finska statspolisen gjorde under ett besök av Hitler, och där führern begår en av sina berömda monologer. Här är inget av det ögonrullande gorm- och apspel, som blivit stapelvara närhelst führern skall imiteras eller parodieras. Rösten är istället lågmäld, tonen skenbart resonabel. Plötsligt står vi inför en ny Hitler, inte domptören, inte illusionisten, utan hypnotisören. Och man anar för en gång skull varför även anständiga människor lät sig förföras.
(Expressen, november 1997)
Det fortsatta tapp för fiktionen, som går att iaktta i skönlitteraturens dragning mot självbiografier, samhällsspeglande deckarhistorier eller historiska romaner, har uppenbarligen en motsvarighet i TV. Alltfler underhållningsprogram hämtar antingen styrka eller intresse från det faktum att de på något vis är ”på riktigt”: jag tänker på sådant som ”Expedition Robinson” och ”Blåsningen”. Även såporna tar på ett omärkligt sätt del i denna rörelse: deras popularitet bygger nog till stor del på att de faktiskt SER UT som svensk verklighet.
Möjligen gör jag för mycket av en högst egen upplevelse, men det som har stannat i mitt huvud det senaste året, ja, det har nästan bara varit olika typer av dokumentärer. Den om Björn Borg, givetvis; den om Isbarnen i Peru; den om storsvindeln på Barings bank; den märkvärdiga ”Jag skall bli utlänning”.
Sedan den BBC-serien om nazismen, som gått på TV2, och som avslutas ikväll. (BBC-serien förresten; som alla i branschen vet, gör BBC själva tämligen få egna dokumentärserier nuförtiden; det mesta som saluförs av dem är bara inköpt från fristående produktionsbolag, och sedan försett med deras varumärke.) Bra, bra, bra. Tillochmed de inledande kommentarerna har varit ovanligt aktuella och ovanligt spetsiga.
Till seriens många fördelar måste räknas den goda rytmen. På ett skickligt sätt har filmmakarna varvat översikter och närbilder: breda linjerna har hela tiden parats med detaljrika nedslag i den historiska verkligheten. Intervjupersonerna har uppenbarligen valts med stor noggrannhet, och har ofta levererat bekännelser eller horrörer som verkligen hjälpt en att förstå. Serien har dessutom legat långt fram i den så kallade forskningsfronten. Detta är annars ett problem vad gäller historiska dokumentärserier. Ofta handlar det om ett skickligt bildsättande av sedan länge knäsatta kunskaper och insikter. Här har man dock verkligen ansträngt sig för att lyfta fram ny forskning.
Och den förbluffade tittaren har fått se att Hitlers förtrycksstat inte byggde på snutar och avlyssning, utan helt enkelt på vanligt folks beredvillighet att ange och övervaka varandra. Eller fått skåda det besluts- och kompetenskaos som rådde i det skenbart så ordningssamma Nazityskland. Eller fått följa den invecklade, motsägelsefulla och brutala politik som nazisterna bedrev i Polen, det land som led den värsta ockupationen av alla. Med mera.
Det som jag tror gör att denna serie verkligen kan fylla sitt varnande syfte, är att den faktiskt undvikit all enkel demonisering. Vi har fått möta gärningsmännen, inte bara som blonda dundergudar i oklanderligt pressade svarta uniformer, utan också som åldringar, urholkade av åren och de egna lögnerna. Och nazismen själv har fått träda fram, inte bara med sitt stålblänkande barbari och sin hypnotiska aura av estetiserat övervåld, utan också med alla sina fixa idéer, självmotsägelser, missförstånd och ideologiska prilligheter. Jag hoppas att serien kommer att visas med jämna mellanrum. Den håller för det rent formmässigt, och den förtjänar det rent innehållsligt.
Ja, det är nästan så att man börjat få hopp om TV:s framtid.
(Expressen februari 1998)
Peter Englund 