Kort utdrag ur Silvermasken

37. Torsdagen den 20 juli 1656 lät Kristina skeppa in sig på La Padrona. Knappt hade man lättat från ankringsplatsen, så blåste det upp till storm. En mast på galären San Pietro bröts av i vindarna och föll ned, varvid minst sex mänskor dödades. Efter att ha trotsat smittfaran och lagt sig utanför Civita Vecchia fortsatte den lilla eskadern mot norr, hela tiden nära kusten. Rädslan för pest gjorde dock att de inte någonstans tilläts att gå i land, så i Genua fick Kristina motta republikens hyllning på håll: stadens ceremonimästare ropade fram sitt svassande tal från aktern i en annan båt, allt medan han klamrade sig fast vid en stång. Innan dess hade Genuas hälsokommissarie under betryggande former skeppat över stadens gåvor till drottningens galär, bland annat sex ostar, hundra duvor, femtio kapuner, femtio kalkoner, arton korgar med frukt, tjugofyra facklor och tvåhundra vaxljus. Värmen var pressande.

Den 29 juli, vid pass klockan tolv på dagen nådde den lilla eskadern inloppet till hamnen i Marseille. Protokollet följdes även i en sådan detalj som saluterna. I vanliga fall skulle galärerna skjutit hälsningsskotten, men nu när det var en monark ombord, kom de istället från land: femton smällar hördes, snart kontrade av två från galärerna – svensk lösen. Sjöresan var över, och Kristina själv ansåg att den varit ”mycket lycklig”.

Entusiasmen i Marseille var dock måttlig. Dels visste man att drottningen och hennes sällskap kom från pestdrabbat område, och misstänksamheten blev på inget vis minskad när det läckte ut att elva besättningsmedlemmar dött av feber under överresan – av dessa sju just på hennes skepp: tre soldater och fyra galärslavar. En hotfull skock med folk, mest sjömän, armbågade sig in i rådhussalen, och krävde ilsket att Kristinas ilandstigning skulle stoppas. Dels hade stadens konsuler, provinsguvernören och franske kungens ombud – som dessutom krånglade sinsemellan om vem som hade ansvar för vad och varför – inte hunnit göra alla nödiga förberedelser, varför de också ville fördröja debarkeringen. Så medan man frenetiskt snickrade på landstigningsbrygga, bärstol, baldakin, äreportar och välkomsttal, hölls en alltmer otålig Kristina på avstånd med hjälp av olika ursäkter. Det var först sedan hon hotat med att istället landa på något annat ställe, som hon och hennes galär fick klartecken att gå in i hamnen.

Själva landstigningen blev en sådan där dröm av invecklade ceremonier som barockens mänskor älskade att hänge sig åt. Salutskotten dånade från stadsmurar och skepp, kyrkklockor ringde och ringde, fanor, vimplar och baner slog i sommarvinden, husen lyste av uthängda prydnadstyger och mattor, människomassor fyllde kajerna och en liten båt med nyfikna välte. Den förste välkomsttalaren liknade Kristinas framkomst till Marseille vid Æsculapius besök i Rom, liknade hennes gudsfruktan vid Clothildas, hennes prakt med Semiramis, hennes mod med Pentesileas, hennes dygd med Zenobias, hennes yttre med de nordiska amasonernas och hennes lärdom med de nio musernas etc. Vad den andre välkomsttalaren sade hördes inte riktigt på grund av allt oväsen och skrän. För överallt trängde mänskor på, allt för att få en glimt av den omtalade drottningen, som, skrev en av ögonvittnena, ”är en märkvärdighet inom sitt kön”. I tre dagar pågick festligheterna.

En av de som såg henne stiga iland, en notarie vid namn Garnier, var hänförd: ”Låtom oss i enlighet med sanningen säga, att hennes maner äro beundransvärda, hennes blickar tjusande, hen­nes tal hänförande, hennes dräkt, hennes hårklädsel, hennes gång fullständigt krigiska. Hon är inte fåfäng, inte äregirig och inte räddhågad, varom de av henne levererade bataljerna bära vittne, likaväl som hennes peruk och hennes hatt, i förening med hennes enkla vita jacka och hennes föga dyrbara, grå klänningskjol, som vi sett henne bära”.

Det var alltså inte en from nunna eller ens en imposant kunglighet som notarien och de andra såg landa på kajen i Marseille. Det var en monark, redo för strid.

38. Så fortsatte det hela tiden under Cristinas fortsatta resa mot norr. I var stad hon nådde, i var liten ort hon passerade, väntade välkomstkommittéer, hyllningar och brusande folkhopar. Till del var det helt avsiktligt. Ryktet hade spritt sig att Kristina ”tycker mycket om prakt och ceremonier”, och de styrande i Paris ville också visa upp rikets välstånd och styrka – samtidigt som städerna gärna tävlade sinsemellan vad gällde ståt. (Dessutom behövdes tid att förbereda hennes ankomst till huvudstaden, så alla förseningar togs tacksamt emot av Mazarin.) Till råga på allt var flera av floderna ej segelbara på grund av den svåra sommartorkan, så man tvingades att göra en stor del av färden på det långsammaste och mest obekväma viset: till lands. Kristina bar under resan mansperuk och var alltid starkt pudrad i ansiktet. Någon liknar henne vid en vacker yngling. Någon kommenterar hennes längd: hon var kort, även med tidens mått mätt – bara strax över 150 centimeter. Alla talar om hennes stora, uttrycksfulla ögon.

Först på kvällen fredagen den 8 september 1656 nådde Kristina ett hett Paris. Och detta efter fem timmars långsam ritt på en vacker grå skimmel vid namn Unicorne, innesluten av ett gigantiskt dammoln och en oöverskådlig, påträngande folkmassa, som förvandlade både processionen och den elaborerade mottagningsceremonien till ett storslaget kaos. Så efter en vecka sprängfylld av ceremonier, tal, orationer, tal, audienser, tal, fyrverkerier, tal, konserter, baletter, banketter, komedier, visiter och än mer magnifik och förvirrad ståt, och tal, och där Kristina flera gånger visade tecken på att vara grundligt uttråkad, fortsatte hon vidare till det som var resans egentliga mål: Compiègne och kardinalen Mazarin.

På förmiddagen den 18 september möttes Mazarin och Kristina för första gången, i det vackert gobelängprydda rum på slottet hon fick låna under sin tid i Compiègne. De synnerligen hemliga underhandlingarna kunde börja. Bara dryga två år hade gått sedan den där dagen i Uppsala, då Kristina lämnat sin svenska krona bak ryggen. Nu konspirerade de två, Kristina och Mazarin, för att laga henne en ny. Hon skulle göras till härskare över Neapel.