Kavalleri fram i Jesu namn

Lewenhaupts bataljoner ute på den högra flanken fortsatte sin marsch fram mot den bakre reduttlinjen. Bakom den glimtade det mesta av det ryska kavalleriet, alla formerade för strid: 9.000 ryttare delade upp på 85 skvadroner, förstärkta med lätt artilleri draget av hästar. De stod under befäl av generalen av kavalleriet furst Alexander Mensjikov, en av tsar Peters gunstlingar. Hittills hade ryssarna nöjt sig med att ösa en jämn ström av kulor och skrot över de frammarscherande svenskarna. Nu gjorde de sitt första motdrag. Delar av deras rytteri bröt fram genom mellanrummen i den bakre linjen av redutter.

Situationen var med ens farlig; ryssarna hotade att falla Lewenhaupts styrka i flanken. Dessutom hade de svenska bataljoner som kommit från vänster ej hunnit sluta upp med de övriga och linjen var därför med all sannolikhet ej i vidare god ordning. Sammanstötningar mellan infanteri och kavalleri var alltid rätt chansartade episoder. Regeln var att för infanteriet skulle kunna avslå kavalleriets chock måste det vara väl formerat: om rytteriet gavs tillfälle att slå mot oordnade bataljoner var detta folk mer eller mindre prisgivet. Det kunde sluta i rena blodbadet. Bästa sättet att möta fientligt kavalleri var genom att sätta in eget kavalleri mot dem. Bara en mycket liten del av det svenska rytteriet hade dock ännu satts in i striden. Några förband med rytteri red i kolonn på höger sida om infanteriet. Åsynen av de ryska skvadronerna väckte oro i fotfolkets led. En begäran om hjälp från eget kavalleri sändes bakåt genom repetering. Ropet fortplantades bakåt och vreds till ett skrik. När ordern nådde skvadronerna till höger hade den förvrängts till ett rop i nöd: ”kavalleri fram, kavalleri fram i Jesu namn”. Skvadronerna satte av framåt: svår villervalla och trängsel uppstod i hetsen. Massan av människor och hästar rörde sig mot sina ryska motståndare. I täten red elitförbandet nummer ett, kungens drabanter, tätt följda av Smålands kavalleriregemente, Livregementet och de andra, allteftersom de stått och väntat i långa kolonner. Det går att se scenen framför sig. Det svenska rytteriet strömmar fram över slätten i det mjölkiga morgonljuset; de fransiga standaren som fläckar av färg ovan den mörka floden av tigande ryttare, den låga solen som sliter loss sting av glimtande reflexer ur dragna värjor. Rytmen i de arbetande hästarnas kroppar. Ett dånande vattenfall av hovar som sveper förbi de svenska bataljonerna och viker av västerut, mot ryssarna.

Kavalleriet var i regel beväpnade med värja, pistoler samt musköt eller karbin. En svensk skvadron på 250 man var för strid alltid formerad på en linje med två eller tre mans djup. Ryttarna slöt upp tätt invid varandra, helst knä bakom knä, och bildade på så vis en kil eller plog. Så red man an i högsta möjliga tempo, om möjligt galopp eller fyrsprång. Denna tätt sammanhållna klump av människor och djur riktades in mot ett fientligt förband och sprängde iväg. På samma vis som utdragen strid med bajonett var en sällsynthet för infanteriet, var det mycket sällan som två fientliga enheter med väl slutet och formerat kavalleri red rakt in i varandra. Antingen bröt ena skvadronen igenom efter ett kort svärdsrassel, eller, vanligare, därför att fienden vek undan utan strid inför åsynen av denna framrusande vägg av hovar och värjor. Angriparna kunde också studsa efter ett par förvirrade värjslag. Både ryttarnas och hästarnas nerver var faktorer av den största betydelse. Den sida som var minst beslutsam var för det mesta den som tappade. De slagna flydde och de segrande ordnade sina led för en ny pårusning. Oftast räckte det inte med en enda sammanstötning för att avgöra saken. Kampen mellan olika rytteriförband tog sig i regel formen av en lång kedja chocker med åtföljande korta handgemäng. En besegrad skvadron återsamlades i allmänhet, men kastades den över ända upprepade gånger blev den förr eller senare helt uppriven. Det som avgjorde kavallerichockens kraft var dels truppens fart, dels dess täthet och sammanhållning. Den trupp som kunde klämma in det största antalet ryttare på den minsta fronten fick ett naturligt numerärt övertag. Det svenska rytteriet var mycket väl slutet. Ryttarna red som nämnts knä bakom knä och var kapabla till snabba frontförändringar och manövrar.

De två sidornas skvadroner möttes. Det fanns ej utrymme för en sammanhängande svensk linje. De svenska förbanden kom därför att sättas in skvadron efter skvadron, droppvis, utan att understödja varandra. De främsta svenska skvadronerna kom att studsa. Livregementet till häst bar till en början det mesta av stridens börda, men till slut tvingades de alla att vika och dra sig bakåt. Svenskarna ordnade sina led och red till ett nytt anfall. Även detta studsade. Rytteriet ryggade och red bort för att strax åter rangera sig ute på fotfolkets flyglar.

Den ryska ledningen följde striden framför reduttlinjen och ansåg att det nu var dags att dra tillbaka sitt rytteri. Det var mindre troligt att de i längden skulle kunna stå emot trycket från hela den svenska hären, det kunde lätt sluta med att kavalleriet blev slaget. De behövdes i fler strider än dessa inledande fäktningar; det var nämligen enbart när det kom till kavalleri som ryssarna ej besatt en självklar numerär överlägsenhet. Tsarens rytteri hade lidit mycket svårt under vintern och var ännu ej helt återuppsatt; detta vapenslag var en av ryssarnas få svaga punkter. I det här skedet av drabbningen gick den ryska planen uppenbarligen ut på att inte våga en strid på öppna fältet, utan att möta det svenska anfallet bakom det befästa lägrets trygga vallar. De visste dessutom inte om anfallet mot skansarna kanske bara var en avledningsmanöver. Den ryska ledningen var rädd för att det riktiga anfallet istället skulle komma längs höjden invid floden (just därför hade de också satt ut en stor postering därstädes). Det blev dock alltmer uppenbart att svenskarna menade allvar med sitt angrepp mot reduttsystemet. En order sändes till Mensjikov: han skulle genast dra bort sitt kavalleri från skansarna och istället gå tillbaka med dem mot lägret. Yr av framgången mot den svenska kavalleriet ville Mensjikov ej gå med på detta. Generaladjutanten som kommit med ordern sändes tillbaka till tsaren med meddelandet att striden gick bra; man stod dessutom så nära svenskarna att en helomvändning och reträtt kunde få direkt farliga följder. Mensjikov ville istället ha förstärkning, ett par regementen infanteri skulle göra det möjligt för honom att helt hejda svenskarna. Tsar Peter ville dock inte höra på det örat: han ville inte låta striden om redutterna växa till en huvuddrabbning. Mensjikov fick därför inga förstärkningar utan endast förnyade och vid det här laget sannolikt också rätt vredgade order om återtåg. Under tiden hade man som ovan nämnts åter lyckats avvisa det svenska kavalleriet. Mensjikov vädrade ännu seger och ville inte veta av någon reträtt. Istället sände han några erövrade svenska standar till tsaren som bevis på sin framgång; generaladjutanten fick med med sig en hovsam rapport från Mensjikov där denne envist hävdade att redutterna skulle falla om hans rytteri drogs bort.

Gyllenkrok hade under det första svenska kavallerianfallet ridit upp till Lewenhaupt och föreslagit att man skulle göra halt. En viss desorganisation kunde förnimmas bland de svenska förbanden och han ville få tid att ställa upp dem på rätt vis. Generalen replikerade att han redan talat om det med Rehnsköld men att han ej fått svar. Lewenhaupt menade surmulet att fältmarskalken ”mig i dag hanterat som jag var hans lakej” men tillade att Gyllenkrok gärna fick göra ett försök. ”Mycket gärna” svarade generalkvartermästaren, ”som Herr Generalen befaller mig” och red iväg för att finna den ilskne Rehnsköld. Ute på fältet passerade han Livgardets grenadjärbataljon som irrade kring. Dess chef, den 29-årige kaptenen Libert Rosenstierna (en man med förflutet som student i Uppsala och som tjänat sig upp från pikenerare) frågade vart de skulle ta vägen. Gyllenkrok svarade att de skulle följa efter de andra bataljonerna, och fick i samma stund syn på Rehnsköld. Denne kom ridande över fältet och ropade till sig generalkvartermästaren. Lydigt red han fram till Rehnsköld, som pekade på en skans framför dem och frågade om Gyllenkrok tyckte att man skulle gå till attack mot den. Generalkvartermästaren ansåg att man istället skulle gå på de fientliga styrkor som stod framför dem på fältet. Fältmarskalken instämde i detta och drev på sin häst för att rida bort. Gyllenkrok hakade på och ställde sin fråga: kunde man få göra halt och ställa upp de oordnade styrkorna ? Med ett kort ”det går bra” biföll fältmarskalken Gyllenkroks begäran och red bort mot kavalleriet, som stod i begrepp att på nytt gå till anfall. Med detta besked red Gyllenkrok tillbaka till det väntande fotfolket.

Kavalleriattackerna hade gett det svenska infanteriet rådrum att ordna leden. De långa linjerna av män rörde sig framåt. Man avancerade ånyo. Det ryska rytteriet backade sakta undan. Ur deras linjer sändes i samma veva fram skarpskyttar som med skott in i de frammarscherande bataljonerna fällde folk till marken. Svenskarna svarade med samma mynt: de skickade fram folk med studsare, prickskyttegevär som framför allt sågs som vapen för officerare. Med sin träffsäkra eld fick de det ryska rytteriet att dra sig bakåt ännu ett stycke. Det svenska kavalleriet slöt upp i rörelsen och gick än en gång till anfall. Inför den samlade tyngden från både fotfolk och hästar pressades de ryska skvadronerna bakåt. I god ordning drog de sig tillbaka, genom intervallerna mellan de olika försvarsverken.

Moln av krutrök och en genomtränglig sky av damm uppriven av de tiotusentals människorna och hästarna växte fram ur den sandiga marken. Dammet virvlade och steg i skyar, sikten var stundtals lika med noll: man slogs nästan i blindo. Förutom att dimmorna från krutet och dammet gjorde det svårt att se, lade det sig dessutom över soldaterna och täckte dem från topp till tå: uniformsfärgerna försvann under tjocka smolklager av krutstänk och stoft. I den förvirrade fäktningen blev det tid efter annan svårt att skilja på vän och fiende. Ett trupp Livdragoner hade flera gånger drabbat samman med ryssarna. När man igen ordnade sina led gjorde man en baxnande upptäckt. Sex RYSKA ryttare hade prydligt och helt enligt reglementet rättat in sig i den svenska skvadronen: två i det främsta ledet och fyra i det bakre. De fyra i det bakre ledet upptäcktes först och blev omedelbart dräpta. Detta fick de två i det främre ledet att inse sitt misstag. De sökte fly. Den ene bröt sig lös ur linjen och red iväg, rakt mot skvadronens chef, den 26 år gamle kaptenen Robert Muhl – en veteran med en rad slag bakom sig, som börjat sin bana som 15-årig volontär vid Livgardet. Muhl hade ryggen mot sin trupp. Han såg därför inte hur ryssen sprängde fram mot honom med sin stora värja dragen, redo till hugg. Rop från soldaterna varnade honom. Han snodde runt, duckade undan ett svepande hugg riktat mot hans huvud och körde sin värja genom ryssen. Ryttaren störtade av sin häst och dunsade i marken med ett blodigt skår över magen. Hans kamrat kom framsvepande sekunderna efteråt. Ett skott och en kula från en pistol kraschade in hans huvud.

I denna dimma av krutskyar och vitt damm följde det svenska kavalleriet hack i häl på det ryska. För sent såg svenskarna att de nått alldeles inpå de eldsprutande skansarna. Men, som en av krigarna som red i Livregementets led, den 24-årige Thure Gabriel Bielke, senare uttryckte det, steget var taget och måste följas helt ut. (Bielke var en rätt typisk representant för sin klass: högadlig; greve; riddare av den Preussiska orden de la générosité; i sin barndom hade han FÅTT ett helt kompani soldater ur sin faders regemente, då i holländsk tjänst; sina studier hade han bedrivit vid Leyden, Oxford och Angers.) Intervallerna mellan redutterna var smala, de mätte endast 150-170 meter. Varje intervall beströks med en tung korseld som kom från de omgivande skansarna. Alla förband som ville tränga sig där igenom kom att utsättas för häftig eld på nära håll i front, flank och rygg. Huller om buller med de retirerande ryssarna red man genom en tjutande storm av kulor och skrot. Luften revs i bitar: i den tjocka röken träffades både människor och djur av de stingande projektilerna. I samma regemente som Bielke (fast i ett annat kompani, Norra Upplands) red sekundkvartermästaren Lorentz Gustaf Lillienwald. Han var 27 år gammal, född i Kälinge by i Tibble socken i Uppland. Som 15-åring hade han skrivit på som trumpetare; han hade fått ta emot mycket stryk under sin första tid som pojke i armén. Han hade bevistat de flesta större aktionerna ända från landstigningen i Danmark och också blivit sårad flera gånger; vid Holowczyn för drygt ett år sedan hade Lorentz hållit ”envigeskamp med en oförskräckt rysk officerare”, som han uttryckte det, och dessutom fått ett skott genom vänstra benet. En annan kula hade slagit av stocken på hans gevär och träffat honom i bröstet, han räddades av sitt harnesk. När han nu red fram vid skansarna kunde han känna hur ett skott träffade honom i ryggen, på vänstra skulderbladet. Kulan rickoschetterade uppåt och studsade i hatten. Praktiskt taget oskadd kunde han rida vidare. Igen hade han haft tur.

Under kraften från den ivriga förföljningen, samt när deras högra flank dessutom kom att hotas av ytterligare svenska styrkor, bröt den ordnade ryska reträtten samman och blev till en flykt. Den första riktiga svenska framgången var med detta nådd, det fientliga rytteriet eschapperade. Det väckte dock inte bara jubelrop om victoria och seger i de svenska leden. Med detta började det hela att likna alla de andra strider man sett så mycket av de senaste åren, där ryssarna bara dragit sig ur hela tiden. Sårade ryttare hördes svära, inte heller denna dag skulle det bli något större slag, ryssarna skulle tydligen igen vägra dem ett avgörande, ett avgörande som med lite tur skulle innebära ett snabbt slut på alla de umbäranden den svenska hären tynade under.

Det svenska fotfolket gick fram bakom sitt rytteri. En del bataljoner tog sig förbi befästningarna genom att gå runt dem. Terrängen var dock för knapp för att tillåta alla enheter att göra det. Två av Gardesbataljonerna, Erik Gyllenstiernas och Hans Mannersvärds, tvingades att gå mellan redutterna och förlorade där en del folk. De bataljoner som anslutit från vänstra flygeln sprängde sig också genom den bakre linjen av skansar. Också Upplänningarna och Östgöta infanteriregemente gick till storms och intog redutter. Det blev blodiga affärer, i synnerhet för upplänningarna som var ett svagt regemente. De hade inlett slaget räknande bara en 690 man i ledet. Till de som blev sårade vid dessa stormningar hörde en kapten vid östgötarna, den 28-årige Carl Fredrik Toll från Uppland. Sex år tidigare hade han sårats svårt under belägringen av Thorn och var sedan dess tvingad att ständigt gå förbunden. Nu sårades han igen, denna gång i vänstra benet, men han lämnade ej förbandet utan linkade med vidare ut i striden. Även dessa tagna redutter blev lämnade helt obesatta. När de svenska trupperna avancerat ett stycke från befästningarna fick man ögonkontakt med den vänstra flygeln.

Ljudet från den brakande eldgivningen rullade i den ljusa morgonvinden ända ned till trossen. Där hade man registrerat de första salvorna när slaget börjat, för att sedan höra hur stridsljuden blev mer och mer avlägsna, mer och mer stillade av avståndet. De som väntade vid trossen såg det som ett gott tecken.

Medan den högra kavalleriflygeln haft det trögt i portgången hade deras kollegor ute på den vänstra flanken, förda av generalmajor Hamilton, lyckats bättre. Det fanns bara ett enda infanteriförband ute på denna flygel och det var Västmanlands regemente. Resten av fotfolket var antingen upptagna med strid i den utskjutande reduttlinjen eller hade gått till höger och slutit an till Lewenhaupts grupp. Rytteriet på denna kant var dock mangrant; det bestod av allt som allt 56 skvadroner, organiserade på 7 kavalleri- och dragonregementen. De red raskt an mot den bakre reduttlinjen. En del förband, troligtvis de flesta, gick kring redutterna till vänster och kom då att passera genom Budisjtjenskijskogens grönska och den lilla byn Maloje Budisjtje. Framryckningen blev svår: inne i skogen hade ryssarna ställt till med stora förhuggningar, fällda träd hindrade svenskarna vart de än vände sig. När man drog genom den raserade byn med alla de skövlade husen blev det etter värre. Djupa gropar, dolda jordkulor och källare som rasat samman blev till rena dödsfällor för ryttarna. Både människor och djur störtade ned i hålen. Skvadronerna bröts upp men de trasiga leden fortsatte ändå envist framåt.

Det kavalleri som inte pressade sig fram genom skogen sprängde genom reduttlinjen. De fick rida gatlopp genom den ryska elden och led rätt stora förluster både i folk och springare. När de väl kommit igenom den kokande projektilstormen fann de sig stå inför det ryska kavalleriet på denna flank, redo för strid. De svenska ryttarna sporrade sina hästar och red till anfall. Efter en kort fäktning retirerade ryssarna och drog sig förföljda norrut, bort från redutterna. De svenska soldaternas ute på den högra flygeln kunde på håll se hur det svenska rytteriet drabbade samman med sina ryska kollegor och hur de sedan drev dem framför sig genom en liten skogsdunge. Förföljelsen gick dock sakta då ryssarna ingalunda var brutna. Hela tiden avbröt de sitt återtåg och rangerade sig för strid, de fortsatte sin reträtt bara när svenskarna gick direkt på. De ryska skvadronerna pressades visserligen bakåt hela tiden men det tog tid.

Genom den av damm och rök fördunklade luften följde västmanlänningarnas två bataljoner. Regementet var starkt, det räknade drygt 1.100 man, och man gick rakt på och stormade en av redutterna. Framryckningen gick vidare. En del av de egna svårast sårade hade man inte tid att ta med sig, utan de blev liggande kvar när bataljonerna drog vidare. En av dessa olyckliga var Niklas Norin, kaptenlöjtnant vid Livkompaniet. Han var en 25-årig örebroare, son till en brukspatron. Norin hade brutit loss från en redan utstakad bana i Bergskollegium, istället hade han studerat fortfikation och artilleri varefter han sökt sig till armén som blott och bart 17-årig volontär år 1701. Denne ljushylte unge man med sina vemodiga ögon hade sedan dess upplevat åtskilligt, bland annat hade han deltagit i flera slag och hade också sårats många gånger. Vid stormningen av redutten hade han drabbats igen, denna gång svårt. Niklas Norin hade fått sju sår, i båda armarna, i låret och i magen. När regementet marscherade bort blev han lämnad, ögonskenligen för att dö, sårad, sargad, tömd på blod och krafter.

Attacken ute på den vänstra flygeln såg ut att lyckas. Striderna var häftiga: värjklingor skar genom luften, skott knallade och människor föll till marken. En av de som slogs ute på denna kant, rytterilöjtnanten Joakim Lyth, sade att det var ”ett mordiskt och blodigt fäktande, jämte ett häftigt skjutande”. Ryssarna led stora förluster. Rester av sprängda ryska förband sökte i desperation att ge upp. Svenskarnas hårda linje fortsatte dock att gälla: man ansåg sig icke kunna ta fångar mitt under pågående strid. De som ändock försökte ge sig mejades ned. Under trycket från det till synes oemotståndliga anfallet började panik sprida sig bland ryssarnas irreguljära förband. Skånska dragonregementet fick motta en not från chefen för en stor grupp kossacker, som erbjöd sig att gå över till svenskarna med allt sitt folk, 2.000 man, om han bara fick kungens nåd. Denna begäran sändes vidare till den svenske regementschefen, prins Maximilian Emanuel av Württemberg, av den nyss nämnde Lyth. Prinsen menade sig i sann byråkratisk anda icke kunna bevilja något sådant utan sanktion från högsta ort, ”emedan vår nådige konung under aktionen blivit från oss separerad och nu intet tillstädes var, att man hans nådige vilja häröver kunde inhämta”. Kossackparlamentären fick vända åter med det svaret.

Klockan var runt fem på morgonen och ute på den vänstra flygeln såg allt ut att gå enligt plan för svenskarna.

Från sin plats ute på den högra flygeln kunde Gyllenkrok se hur det svenska rytteriet på den vänstra kanten förföljde sina ryska motståndare, Västmanlänningarnas långa kedjor av män var dem hack i häl. Han red ditåt. Vägen gick längs linjen av infanteribataljoner som nu passerat den bakre linjen av redutter. När han passerade Upplandsregementet fick han en kort pratstund med regementschefen Stiernhöök. Förbandet hade nyss avslutat en stormning av en redutt. Stiernhöök beklagade sig över att det hade gått skarpt till och att han ”förlorat sitt bästa folk”. Gyllenkrok replikerade ”det hjälper ej, Gud stå oss vidare bi” och efter att tröstande ha uttryckt sin glädje över att Stiernhöök själv överlevt red han vidare. Härnäst stötte han på Närke-Värmlands regementes andra bataljon och deras chef, den 52-årige översten Georg Johan Wrangel, som gick framför sina bussar. Wrangel var en riktig gammal krigshund; född i Reval 1657 som son till ett lantråd hade han redan som 17-åring blivit fänrik, för att sedan 1677 bli adjutant hos den i fransk sold tjänande hertigen av Birkenfeld. Han hade gått i holländsk tjänst vid prinsens av Oranien garde 1678 varefter han tagit svensk tjänst 1680. Egentligen var Wrangel chef för ett finsk tremänningsregemente, men det hade upplösts efter stora förluster året innan. Generalkvartermästaren mötte honom med en hälsning. Wrangel, som liksom många av sina soldater bara hade ett par få timmar kvar att leva, var orolig över förvirringen på den svenska sidan och sade på tyska ”Gud vare prisad, allt går bra, Gud give bara att vi var rätt ordnade”. Gyllenkrok svarade helt kort ”Jag önskar detsamma” och red vidare över fältet, förbi de svenska bataljonernas långa kedjor av män och fanor.

Förföljningen av det ryska kavalleriet ute på den högra kanten löpte, liksom på vänstra flygeln, i riktning mot norr. Befälet över de retirerande ryska kavalleriet hade gått över från Mensjikov till general Bauer. Några av de ryska skvadronerna lyckades kasta sig in i det befästa lägret men de flesta dånade bara förbi invärvda i stora skyar av damm. När de efterföljande svenskarna red förbi lägret möttes de av en hetsig kanonad från det rikhaltiga artilleriet bakom vallarna. Kulor och kartescher slog sina liehugg genom leden; granater detonerade bland människor och hästar; kilar av eld slog ut från lägrets vallar och inne i dammet och dunsten tumlade trasiga gestalter ned till den torra marken.

Förföljningen gick vidare, den tunga beskjutningen till trots, längre och längre norrut. Situationen började nu bli högst kritisk för de ryggande ryssarna. Oavsett om de efter att ha passerat lägret ämnade göra en tvär gir och samla sig till höger om det, eller om de fortsatte vidare norrut, hotades de av en stor fara. Framför sig hade de den djupa sumpiga regndal som kallades den stora ouvragen och till höger fanns de höga ravinerna som ledde ned mot Vorsklas stränder. Ville det sig illa skulle de tvingas in i en sådan position att vidare reträtt var omöjlig. Då skulle de ryska skvadronerna stå med ryggen mot väggen och bli upprivna i strid eller tvingas ned i regndalen eller utför de höga strandniporna. Visserligen var det bara var en del av det ryska rytteriet som var hotat på detta vis – en del hade som nyss nämnts flytt in i lägret och de på vänstra flanken retirerade under rätt kontrollerade former – men dessa befann sig i svår knipa.

De ryska skvadronerna skenade vidare norrut, mot ouvragen. Avståndet till regndalen krympte allt mer. Till slut återstod bara drygt 1.000 meter. Fällan höll på att slå igen runt dem. Då skedde det: svenskarna avbröt sin förföljning. De grönklädda skvadronerna fick ett gudagivet rådrum att ordna sig. Större delen av deras samlade massa krånglade sig över den sanka regndalen och rangerade sig på andra sidan. Några enstaka svenska skvadroner var så hett engagerade i den dammiga jakten att de ej nåddes av ordern att hålla upp. Ryttarna följde de ryska skvadronerna över ouvragen men fick strax vända om. (Vad som nu inträffade ger en fingervisning om vad som möjligen kunnat ske om ryssarna under strid tvingats till flykt över detta terränghinder.) Under det brådstörtade återtåget över den sumpiga regndalen gick många hästar ned sig och blev stående. Ryssarna var inte sena att utnyttja detta och slog ut en snabb motstöt; svenskarna var tvingade att lämna hästar och dyra monteringar bakom sig och fly. En del kom inte undan utan gjordes ned.

Ordern att avbryta förföljningen hade gått ut till båda flankernas kavalleri. Befallningen kom från Rehnsköld själv; han måste ha varit högst ovillig att förlora greppet över sitt kavalleri, något som alltid hotade då skvadroner gav sig iväg på yviga förföljelseritter som man visste kunde räcka i flera mil. Att hålla rytteriet fast i sin hand var ett måste då infanteriets läge för stunden var högst förvirrat. Dessutom måste man ha kavalleriet för att utföra stridsplanen, de hade ju uppgiften att rida spärr mot ett möjligt ryskt återtåg norrut från lägret. Rehnskölds order ledde till att en stor del av det ryska rytteriet räddades ur en svår knipa och kunde dra sig undan för reorganisering. Detta är dock något som kan konstateras av eftervärld som har en klar och fullständig bild av läget. Utifrån vad fältmarskalken visste för tillfället måste dock sägas att hans beslut kanske inte var storartat men dock formellt korrekt.

Vid det här laget hade fotfolket ute på högra kanten, sammanlagt tio bataljoner, helt passerat den bakre reduttlinjen. Lewenhaupt var fast bestämd att pressa vidare mot det ryska lägret och slå ut ett anfall. Han hade ju skyndats på av Rehnsköld och planen förutsatte ett direkt anfall: lägret var huvudanfallsmålet. Från hans plats steg marken svagt uppåt och han kunde se lägrets närmaste kant, den vänstra. Den skymtade mindre än 1.000 meter bort: generalen tyckte att den såg inbjudande glest besatt ut. Det såg också ut som om ryssarna börjat spänna hästarna för trossen och för delar av artilleriet. (Det finns uppgifter om att några förband redan dragits över Vorskla. Möjligen hade dessa uppdraget att säkra vägen över floden.) Ryssarnas nerver hade tydligen råkat i dallring och det var inte utan orsak: den skyddande linjen av redutter var passerad och det egna rytteriet var till största delen slaget på flykten. Det man kunde se var nog ingen direkt reträtt. Sannolikt var det ryska beredskapsåtgärder inför en MÖJLIG reträtt från slagfältet. Slaget hade trots allt börjat allt annat än bra för de ryska vapnen.

Längorna av blåklätt fotfolk rörde sig mot lägret. När de kom fram till några körsbärslundar drygt 100 meter från lägrets vallar blev det stopp. Vägen framåt blockerades av en tvärbrant regndal som skar likt ett sår genom landskapet: den var endast cirka 5 meter bred men mycket djup. Man tvingades att gå runt för att komma i läge för anfall. De utsattes för tung beskjutning från lägret.

Bataljonerna var inte helt samlade. Några gardesbataljoner hade täten. En del av de förband som tvingats slå sig igenom skanslinjen släpade efter. Chefen för grenadjärbataljonen, Rosenstierna, som tidigare frågat Gyllenkrok vart han skulle ta vägen med sitt folk, fick antingen klena direktiv eller missförstod dem rakt av. Rosenstierna hade kommenderat iväg sitt folk rakt mot lägret och de stod ett tag helt allena framför det, med projektiler fräsande genom leden, och väntade villrådigt på vidare order. Grenadjärbataljonen tappade en hel del folk både i döda och sårade innan de kunde sluta an till de andra gardesbataljonerna.

Kungen tillsammans med hela sin svit av drabanter, gardeskarlar, hovfolk och uppvaktare befann sig i närheten av Lewenhaupts tio bataljoner. Under genombrytningen av skanssystemet hade man hållit sig en bit bakom stridslinjen men hade då blivit ansatta av kossacker som svärmat kring dem på alla sidor. Dessa utgjorde inget större hot då de sin vana trogen nöjt sig med att på avstånd under rop och skrän kasta skott mot sällskapet. Man ville ändock stärka monarkens vakt och en drabantkorpral, Bror Rålamb, sändes iväg för att finna friskt folk. Rålamb var 40 år, en bildad karl som en gång varit askultant i Svea hovrätt men som istället blivit krigare och författare av nödrimmad rojalistisk lyrik. Det förband som han gav ordern att ansluta till kungens grupp var Robert Muhls livdragonskvadron – de som nyss haft ryska soldater inne i sina led. När dragonerna kom galopperande vek kossackerna undan och försvann bort. Efter denna lilla incident passerade kungen och hans sällskap under stor fara genom reduttlinjen. Följande samma väg som kavalleriet råkade man i korseld från redutterna. Den främre hästen av de två som bar kungens bår sköts ihjäl. Karls livvakt hade redan börjat fungera som ett levande kulfång. Tre drabanter och en del gardeskarlar dödades. Den av drabanterna som dog först var den 54-årige Jacob Ridderborg. (Han var född i Stockholm och var sedan 1679 gift med en prostdotter, Anna Laurin.) Det brokiga sällskapet fortsatte framåt och nådde området invid lägret. Igen hamnade man under tung eld. En kanonkula krossade den högra skalmen på båren och gjorde ekipaget obrukbart. En soldat skickades iväg till en av de gärdsgårdar man kunde se överallt, där han rev loss en stör som man reparerade den trasiga båren med. Allt medan man lappade ihop skalmen tvingades man att stå stilla ute på det öppna fältet och uthärda en häftig rysk eld. Innan man åter kunde sätta sig i rörelse hade än fler människor och hästar runt Karl skjutits till döds eller stympats. Taffeltäckaren Hultman fick sin häst, som var tungt lastad av olika ägodelar och en diger kappsäck, dräpt. Kungen och hans decimerade sällskap anslöt till de tio bataljonerna, som man precis fått i ordning.

Lewenhaupts bataljoner var nu redo. Anloppet mot lägret började på nytt, ackompanjerat av de dova knallarna från lägrets pjäser. Man hade dock inte hunnit långt mot de eldsprutande vallarna innan generalen nåddes av kontraorder. Anfallet skulle genast avbrytas. Man skulle istället dra sig bort från lägret och marschera mot väst. Ordern åtlyddes.

Möjligen gick här ännu ett tillfälle svenskarna ur händerna. Lewenhaupt själv var mycket optimistisk vad det gällde den möjliga effekten av det i förtid avbrutna anfallet. Efteråt påstod han att de ryska soldaterna börjat dra sig bort från vallarna när man gick på. Han trodde att ryssarnas stridsvilja skulle ha gett vika inför en kraftfull attack och att de skulle ha flytt fältet, något man tyckt sig se klara tecken på. Om detta är sant är givetvis omöjligt att veta. Vad Lewenhaupts attack möjligen hade för sig var att det skulle ha slagits ut i ett mycket fördelaktigt psykologiskt ögonblick. Man bör emellertid hålla i minnet att det också kunnat sluta i ett blodigt misslyckande. Även denna order från den högsta ledningen hade viss logik i sig; man kan anta att ett anfall av det samlade svenska infanteriet, understött av rytteriet, skulle ha större chans att lyckas än Lewenhaupts kaxiga men helt isolerade stormanlöpning. I väntan på resten av styrkorna var det onödigt att exponera Lewenhaupts folk för den ryska elden; det var ett väl genomtänkt beslut att dra dem bort från lägret.

Infanteribataljonerna marscherade bort från lägret, över den stora slätten, i riktning nordväst, mot Budisjtjenskijskogen. Lewenhaupt begrep inte varför han och hans tio bataljoner tvingats avbryta anfallet men han hade sina onda aningar. De blev snart bekräftade. Det visade sig att ledningen hade helt förlorat kontakten med en del av det svenska infanteriet, hela sex bataljoner. Generalmajor Roos, överste Siegroth och en tredjedel av det samlade fotfolket var som uppslukade av jorden. Det var oförklarligt. Var hade de blivit av?

One thought on “Kavalleri fram i Jesu namn

Kommentarer inaktiverade.