Karl Gustav fäller masken

Stormningen pågick i en och en halv timme. Sedan var Fredriksodde erövrat. Det hade varit enkelt att säga att knektarna löpt amok i röran och upphetsningen, eller som Erik Dahlbergh skriver i sin dagbok, att många fiender blev »i första furie nederhuggne«. Säkert spelade upphetsningen en roll, men samtidigt gick det att se ett tydligt mönster i dödandet, som visar att det hela var antingen inspirerat eller styrt uppifrån. De dödade var nämligen nästan uteslutande danskar, medan tyskar nästan alltid skonades: de förstnämnda var ytterligt svåra att återanvända i de egna leden, medan de sistnämnda utan vidare grubbel kunde stoppas in i första bästa förband. Under de här morgontimmarna dödades kanske så många som 2300 danskar, varav ett okänt antal civila. (Till de sistnämnda hörde bland annat några män som just varit med om att skeppa livsmedel till fästningen och som bara råkade komma i vägen. De blev »bägge ynkeligen tagna av daga, efterlämnande hustrur och många små barn«. Ett par tusen uppbådade danska bönder skonades dock, för att skickas hem mot löfte att »hålla sig stilla«.) Att det verkligen handlar om massakrer, förstår vi av förlusttalen: det gick drygt 30 dödade danskar på varje stupad svensk. Den svenske befälhavaren Wrangel kallade det hela för en »härlig viktorie«.

De segrande svenska soldaterna gavs två timmars fri plundring i den lilla staden. Innevånarna fördrevs. Snart gick det att se berusade knektar som dansade runt bland de döda.

Krigsbytet var rikt och antyder både Fredriksoddes styrka och svenskarnas stora lycka; deras förluster hade lätt kunnat bli de tiodubbla. Bland annat hittade man inte mindre än 76 artilleripjäser, flerän det fanns i hela den svenska huvudarmén i de mest skiftande storlekar, typer och kalibrar, från grova mörsare till lätta kanoner. Där i stora skramlande högar fanns också 4000 pikar, 1520 musköter och karbiner, 1200 hjälmar, 1100 värjor och 200 morgonstjärnor. Den svenska härenfick även en välkommen förstärkning av sitt ammunitionslager, för fälttygmästarna kunde räkna in runt 7700 kulor avsedda för artilleripjäser, 28000 avsedda för musköter, 550 handgranater samt över ett och ett halvt ton krut. Till de mer udda vinsterna hörde 500 skottkärror samt Griben, en åttakanoners bojert som råkat bli kvar i fästningens lilla hamn.

De materiella vinningarna var dock små jämfört med de strategiska. Nu var det blott geografiska fakta och inte militär makt som stod mellan svenskarna och Fyn.

Det är idag svårt att föreställa sig vilken chock nyheten om Fredriksoddes fall framkallade i Danmark. Enorma mängder pengar och förhoppningar hade lagts ned på denna fästning, och plötsligt var allt blå rök. Kriget hade aldrig varit populärt bland danskarna på den här sidan av Öresund, och folkets gamla motvilja mot adeln i allmänhet och det aristokratiska rådet i synnerhet detonerade nu i hat. Luften fylldes av anklagelser för oduglighet, feghet, ja förräderi. Runtom i Köpenhamn slogs det upp plakat, där råden kallades för »hjerneløse, æreforglemmende, letfærdige, menederiske, rigsstyve, rigsforrædere, rigsødelæggere«. Människor begav sig i panik från Fyn till Köpenhamn, och det gick rykten om att kung Fredrik var på väg atttill Norge. Det blev svårare och svårare att få folk att släppa hästar och andra nödvändigheter till armén, på Själland vägrade allmogen att hålla strandvakt, och det förekom också skottväxling mellan bönder och soldater.

Glädjen var desto större på den svenska sidan. Nyheten om stormningen meddelades i alla svenska kyrkor, där segern ocksåfirades med en tacksägelse.

Sedan var det detta med Karl Gustavs egen reaktion.

Kungen kände givetvis det strategiska läget och förstod väl betydelsen av denna triumf. Karl Gustavs första, spontana reaktion var dock inte den väntade. Detta noterades av en fransk diplomat som befann sig i Wismar med den svenske kungen då segerbudet anlände. »Fastän denna nyhet gav kungen av Sverige underrättelse om en för honom så ytterligt viktig stads erövring«, skriver fransmannen,

så förorsakade dock samma långt ifrån någon glädje hos honom, men tvärtom ett slags missnöje; ty han hade tänkt, att detta stora företag icke kunde låta sig göras utan hans egen närvaro, och att admiral Wrangel skulle ha väntat med att sätta det i verket, intill han själv var kommen därtill, och som han var mån [ jaloux ] om sin ära och berömmelse, så syntes han ej kunde glädja sig över en seger, som han ingen del hade uti, då det innerligt förtröt honom, att han icke hade bidragit något till en gärning som var så djärv och kraftfull.

Dock fann sig Karl Gustav strax, och komponerade ett gratulationsbrev till Wrangel, där han meddelade att han var »ogement nöjd och belåten«. (Något liknande verkar också ha skett precis i början av invasionen av Polen. Vid den tidpunkten var det Wittenberg som njutit oväntat stora och oväntat snabba framgångar. Då hade Karl Gustav varit märkligt kritisk, förbjudit fältmarskalken att gå vidare och gett honom stränga order att invänta kungen och hans kår.)

Men för en kort stund fäller Karl Gustav sin mask, för några korta sekunder blottar han sitt innersta, detta innersta som han ständigt passar på och som han aldrig blottar för någon i sina brev, inte ens för hustrun, inte heller brodern. Och vad skådar vi i detta så väl vaktade skrymsle? Ingenting. Ett tomrum bara. Samt något vi i brist på bättre ord kan kalla för ärelystnad.

Vallar bestigs, fästningar faller, städer brinner, hus plundras, hästar störtar, skepp sjunker, åkrar härjas, förhoppningar grusas, kyrkklockor smälts ned, amiraler befordras, heta kanonrör ångar i höstregnet och allt sker av ett skäl. Och här finns förvisso det Aristoteles kallade för formella och materiella orsaker. Alls inget hade kunnat ske förutan jordhungern och spannmålshandeln och tullarna och nationalstaten och dominium maris Baltici och »bättre-binda-våra-hästar-vid-deras-gärdsgårdar-än-att-de-binder-sina-vid-våra« och allt det andra. Men inte heller går dramat att förstå utan insikten att en dess viktigaste aktörer, ja, kanske den viktigaste av dem alla, gjorde som han gjorde, förde de krig han förde, inte så mycket för att han måste, som för att han ville. Och att fanns där ett måste, så låg det i den bestämning han skänkts eller påtvingats eller tagit och som sade att hans liv var berömmelse och berömmelse hans liv. Och inte heller vilken berömmelse som helst, utan det slag furstesöner läste om i kalvskinnsbundna böcker skrivna på döda språk av sedan länge döda författare (och vars efternamn för det mesta slutade på -us), en berömmelse vars lyskraft alltid stod i direkt proportion till fälttågens längd, erövringarnas skala eller fallets höjd: Alexander! Hannibal! Caesar! Augustus! Aurelianus! Teoderik! De som börjar ett krig är alltid de tappraste! Gallia est omnia divisa in partes tres! Dulce et decorum est pro patria mori ! Och det var givetvis förutsägbart och fullkomligt symmetriskt att de latinska fraserna om några årtionden skulle börja staplas i ett liknande litterärt monument rest över Karl Gustav själv, nämligen Samuel von Pufendorfs De rebus a Carolo Gustavo Sveciae Regis gestis .

Förvisso fanns där alla de rationella kalkylerna, och de är viktiga, men det går inte att komma ifrån att för honom verkar kriget inte bara ha varit ett medel utan också ett mål. (Och det är just den spänningen som går i dagen när han nås av budet att en besvärlig fästning nu var intagen.) Det är som om han, likt de arméer han kommenderade, på något vis inte kunde uthärda stillaståendet, som om hans existens inte bara uttrycktes genom handling, utan att den var handling, rörelse, energi.