Jan Guillou i medeltiden

På håll kan det se ut som om de håller på med samma sak, historieforskaren och författaren av historiska romaner. De undersöker både det förgångna. Det finns dock en avgörande skillnad. Och den har inget med formen, språket att göra. Historikerns domän är det vetbara. Han eller hon måste alltid göra halt när källornas luckor växer till hål. Detta är dock ögonblicket som romanförfattaren väntar på. För det är dennes rättighet – jag höll på att skriva plikt – att fabulera, att sträcka sig in i, in genom, in över dessa vita fläckar och svarta hål. Denna lek med det ovetbara är givetvis en av de saker som gör den historiska romanen berättigad.

När nu Jan Guillou gett sig i kast med historien så har han sannerligen valt en period som på flera sätt passar hans syften. Det svenska 1100-talet var på många sätt en dynamisk tid, då nytt och gammalt bröts mot varandra: mycket av det vikingatida ättesamhället dröjde ännu kvar, samtidigt som stadsväsendet sakta vaknade upp, kungamakten blev allt starkare och kristendomen på allvar började påverka livet och kulturen. Det är också en tid där källornas luckor är många och stora, och gränserna mellan saga och verklighet vaga. Så kan det till exempel sägas om kung Erik den helige, en av seklets allra viktigaste gestalter, grundaren av den Erikska ätten och Sveriges nationalhelgon, att vi säkert bara vet två, säger två, saker om honom: att han år 1158 hyllats som kung i Västergötland, och att han en tid efter detta gått en våldsam död till mötes. Resten är legender, myter, spekulationer, propaganda.

Jan Guillous roman utspelar sig till stor del i detta Västergötland, och mot bakgrund av den utdragna och förvirrade maktkamp som utkämpades mellan de Erikska och Sverkerska ätterna. Hans huvudperson är stormanssonen Arn, som tidigt sätts i cistercienserkloster och som där inte bara skolas i teologi, filosofi och diverse hushållsligheter, utan också trimmas i vapnens bruk. Det sistnämnda kommer väl till pass när han senare lämnar klostret och motvilligt sugs in i dragkampen mellan kungarivalerna – så till exempel låter Guillou honom vara med när Erik den heliges son Knut år 1167 dödar kung Karl Sverkersson på Visingsö. Arns håg är dock ställd mot ett stillsamt, fromt och välmående liv på stormansgården, men ödet, eller rättare sagt författaren, vill annat. Unge Arn har samlag med en ung kvinna och en tid senare även med hennes syster, utan att veta att detta likställs med incest i västgötalagen. Hans bot blir att i 20 års tid göra tjänst som korsriddare i det Heliga landet. Och där slutar boken. Fortsättning följer.

Månne tror nu någon att detta bara är Coq Rogue i ringbrynja. Riktigt så enkelt är det inte, även om Arn visst har hamiltonska drag, framför allt då i sin fulländade behärskning av våldets olika tekniker. Bara den som läst Hamilton-sviten slarvigt kan känneteckna dem som ”action”. De består till större delen av beskrivningar, berättelser, förklaringar, diskussioner, etc. I den nya boken har Guillou gått vidare på den vägen.

Här förekommer visst ett antal våldsscener, men det är långt mellan dem. Och de är oftast tämligen lapidariska – det märks att författaren läst sina isländska sagor: så till exempel klaras mordet på Karl Sverkersson av på ett par, tre meningar. Det som mest upptar författarens intresse och läsarens tid är istället just de här beskrivningarna och diskussionerna. Men här handlar det inte om ubåtar och säkerhetspolitik, utan istället om klosterliv, teologi, jordbruksteknik och medeltida kokkonst. Guillous skriver med sinnlighet om mat, musik, hästar och, givetvis, jakt. Det är nytt, det är oväntat och det är faktiskt riktigt bra. (Han har dock ännu vissa problem med sina kärleksscener.)

Allra bäst i mina ögon är hans behandling av det religiösa. På denna punkt skänker han oss faktiskt en bättre förståelse än den som ges av vissa historiker, som omöjligt kan göra sig fria från sin modernt-sekulära världsbild och som därför bara kan se forna tiders gudstro som kod för något annat: opium för folket etc. Här finns det religiösa med hela tiden, i allt. Det är en sällsam värld fylld av tecken, signerier och underverk, och den är skildrad med en inlevelse, ja värme.

Guillou utnyttjar väl det här religiösa ramverket till en fortsatt diskussion av den fråga som var central för honom i Hamilton-sviten, nämligen det organiserade våldet och dess moraliska problem – något som den medeltida teologin med sin komplicerade och väl utarbetade etiska logik visar sig vara högst lämpad för. Fram mot slutet av boken är det inte bara huvudpersonens näsa som riktas mot Outremer , landet bortom havet, Palestina; också de svar Arn fått på sina frågor, och de märkliga motsägelserna som gått till ytan i resonemangen pekar fram mot de katastrofer som väntar där.

Detta är en roman och skall läsas som en sådan. Att prata småfel är meningslöst, att diskutera omtolkningar överflödigt. I boken bygger Guillou upp sin berättelse på en blandning av kända fakta, fria spekulationer och direkta omskrivningar. Ett exempel. Arns mor och grundaren av Varnhems kloster, fru Sigrid, har funnits i verkligheten. Men där 1100-talets Sigrid enligt en dansk klosterkrönika ångrade sin donation, försökte fördriva munkarna och därför slogs av spetälska, låter författaren kvinnan drabbas av sin straffdom av helt andra skäl. Bara för att det bättre passar hans historia. Och det är hans rätt.

Frågan är: känns den här bilden av 1100-talet och dess människor trovärdig? Svaret är ja. Följdfrågan blir: är den intressant? Svaret blir igen ja, definitivt. Men då svarar jag inte längre som historiker utan som en människa uppväxt i det 20:e seklet. Det som gör historiska romaner angelägna är till syvende och sist inte den bild de målar upp av det förflutna. För den bilden måste, av nödvändighet, mest vara dunster. Det som gör att vi läser dem är istället den bild de ger av oss själva. För precis som Science Fiction är historiska romaner ytterst fabler om det samtida, en fjärran spegel. Den här boken är, framför allt i skildringen av det främmande klosterväsendet och dess inbrytningar i en misstänksam omgivning, ett argument mot alla de som talar eller tänker i termer av nationell ”renhet” eller ”ursprunglighet”; här är intet ursprungligt förutom mörkret. Och vilket sekel skulle väl kunna spegla sig i korsriddartidens idealitet och barbari så väl som det av barbari och idealitet plågade 1900-talet?

– Boken är: Jan Guillou: Vägen till Jerusalem. Norstedts