Ingen kula träffar människan

I det här läget hade den svenska ledningen alltså beslutat, den femfaldiga underlägsenheten till trots, att man skulle släppa lös sitt folk i ett anfall. Det hela var ett desperat försök att återta initiativet. Och det var i stort sett det enda man kunde göra.

Beslutet var inte fullt så dumt som det kan verka. Som tidigare nämnts var det svenska infanteriets stridssätt extremt offensivt: man strävade regelmässigt efter att nå ett avgörande genom ett anfall, genom att gå fienden i bröstet och tvinga honom vika inför spelande pikar och bajonetter. Eldstriden spelade en rätt liten roll vid sidan av det direkta hurra-och-gå-på-anfallet med blanka vapen. Det hade varit helt emot det innötta taktiska tänkandet och till och med reglementsvidrigt att möta det ryska anfallet stående stilla. Att ta emot det fientliga stormanloppet med ett statiskt försvar hade varit mycket dumt: ryssarna skulle då kunna nyttja sin enorma eldmässiga överlägsenhet och på kort håll skjuta de stillastående svenska bataljonerna, bokstavligen talat, i bitar. I eld kunde svenskarna med sitt dåliga krut och sina fattiga, futtiga fyra pjäser inte tävla; svenskarnas enda chans låg i ett anfall, ett anfall med blanka vapen.

Inte för att ett anfall med blanka vapen var speciellt tekniskt effektivt, tvärtom. Bajonetter, värjor och pikar orsakade mycket få sår under strid. Största majoriteten av alla de skador som orsakades på ett slagfält var sår av skott; elden dödade det absoluta flertalet. Det var också mycket sällan som bajonetter korsades, det hände för det mesta då ingen av de inblandade parterna lätt kunde undfly, som till exempel under strid i bebyggelse, i befästningar eller vid överrumpling i mörker. Det finns en hel del romantiska föreställningar om långa handgemäng med blanka vapen och kolvar som något vanligt förekommande. Inget kunde vara mer fel. De blanka vapnen kom rätt sällan till bruk under slagen. Det kanske främsta användningsområdet för bajonetten var för att avliva redan sårade motståndare. Ett annat tillfälle när de blanka vapnen gärna togs till var under förföljning av flyende. När strid med bajonett man mot man någon gång verkligen förekom, var det för det mesta av liten omfattning och varade bara några korta förvirrade sekunder. (När det dock kom till något kort handgemäng hade svenskarna dock ett visst övertag genom sin utrustning; den värja som alla de svenska soldaterna bar var kanske det bästa blanka sidovapen som nånsin funnits, den var lika lämpad för stöt som för hugg; den svenska bajonetten hade en stadigare fastsättning än som annars var brukligt, de var därigenom betydligt bättre stötvapen än många andra arméers, som lätt föll av eller blev kvar när skinn, muskler och ben slöt sig om klingan.)

Hur gick då en strid egentligen till ? En populär föreställning som här gör sig gällande manar fram bilden av två stora massor av folk som brakar rakt in i varandra, likt två skenande hjordar med djur, under vild strid man mot man. Så gick det dock mycket sällan till. Striden var för det mesta avgjord innan det över huvud taget fanns chans till något handgemäng. Vanligtvis gick strid till så att endera sidan, trögt och sakta och ofta under oordning, närmade sig den andra. När man kommit inom räckhåll inleddes en eldstrid. Blev angriparen ej stoppad av försvararens salvor tog försvararen i nio fall av tio då till flykten. Innan man kommit till den kritiska stund då bajonetterna skulle korsas vek alltså endera sidan och försvann bort. Att man vek berodde icke på att man besegrats rent fysiskt, det vill säga knäckts genom en intensiv eld, för även om så skedde ibland så var inte heller eldstriden en speciellt effektiv metod. Skottväxling kunde istället vara en metod som var både kostsam och långvarig, och hade ofta ingen direkt avgörande effekt. När man vek berodde det istället för det mesta på att truppens mod och stridsvilja börjat svikta inför den beslutsamma framryckningen, man besegrades så att säga psykiskt. Det samma kunde också hända angriparna, som helt enkelt kunde stanna upp inför en stadig obruten försvarande front och bli fast i en av dessa långa eldstrider som fältherrarna så gärna ville undvika.

Strid har alltid haft en mycket viktig psykologisk dimension, stridsmoralens betydelse för en drabbnings utgång kan inte överskattas. De enskilda soldaternas vilja att slåss, deras beredvillighet att gå till angrepp mot sina motståndare, deras förmåga att härda ut, har alltid haft och kommer alltid att ha en avgörande betydelse för vem som segrar i en strid. Om man betänker detta förstår man att den svenska taktikens främsta fördel inte var teknisk utan stridsmoralisk. Man förlitade sig på den egna höga stridsviljan och på att motståndarens nerver skulle ge vika först. Den sida som anföll hade alltid ett visst övertag stridsmoraliskt. Det är ett axiom inom krigsvetenskapen att offensiv stimulerar medan defensiv deprimerar. Viktigare än detta är dock att anfallet med blanka vapen genom sin form ökade soldaternas vilja att slåss och närma sig sin motståndare. Fenomenet brukar kallas för ”flykten till fronten”. Det innebär att om man närmar sig en fiende som försvarar sig med häftig eld och man själv är hindrad att svara med samma mynt, finns det bara ett sätt för soldaterna att få slut på faran och det är att pressa anfallet vidare, att angripa. De svenska soldaterna var fångar i olika taktiska strukturer, som tvingade dem att gå till attack. I den svenska armén sökte man också hela tiden att begränsa elden för att tvinga knektarna att ta till inbrytningen med blanka vapen för att freda sig.

Den svenska taktiken med dess ilskna bajonettchocker fungerade mycket bra, åtminstone så länge den man slogs med var sämre disciplinerad och hade en lägre stridsvilja än det egna folket. Det var sådana motståndare man stått inför under hela kriget och mycket riktigt hade man också vunnit den ena striden efter den andra. Ett problem var bara detta stridssätts rätt låga tekniska effektivitet. Ställd inför en fiende med hög stridsmoral, stark disciplin och framför allt en stor eldvolym kunde man råka i trångmål. Om denne motståndare inte vek, utan istället stod fast under häftig eldgivning kunde stormanloppet bli till ett blodbad.

Men skulle man slå ryssarna så var det i ett anfall. Dessutom skulle en attack ge det nästan hopplöst ihopgyttrade kavalleriet bakom fotfolket en chans att komma i ordning; de skulle då få tid och framför allt utrymme att rangera sina förvirrade led.

Linjen med infanteri hade inte riktigt kommit i ordning innan ordern om anfall kommit. Framför sig hade man den dammiga och solstekta slätten. De hade ungefär 700-800 meter att tillryggalägga innan de skulle kunna nå de kompakta ryska leden med sina bajonetter. De första 600 metrarna torde man ta med normal hastighet, 100 steg = 75 meter i minuten, vilket innebar en tid på cirka åtta minuter. De sista 200 metrarna torde avverkas i betydligt högre tempo, vilket var standardförfarandet vid attack mot en ivrigt skjutande fiende. Det torde ta runt en minut. Allt som allt borde stormanlöpningen ta nio minuter, nio mycket långa minuter.

Redan nu låg linjen inom det tunga ryska artilleriets skottvidd. Tunga projektiler flög i långa dånande bågar bort mot svenskarna. Här, i början av anloppet, kunde de dock inte göra någon större skada. Den ryska eldens mängd och träffsäkerhet skulle dock öka ju närmre man kom. Det verkliga helvetet skulle braka löst när de svenska bataljonerna bara hade cirka 200 meter kvar. Då kunde de ryska kanonerna börja skjuta kartescher och skrot. Ännu något närmre skulle man även komma innanför musköternas räckvidd.

Den tunna blå linjen hade inte hunnit långt förrän det gick att se att rättningen inte var den bästa. Det var illa.

Efter det att Rehnsköld gett ordern om anfall till Lewenhaupt red han bort till Creutz. Han sade till generalmajoren, med hänvisning till den nyss igångsatta attacken ute på fältet, ”se I att fiendens infanteri mycket överflyglar vårt” och frågade ”vad är till att göra ?”. Creutz svarade att ”ingen annan råd vore, än när vårt infanteri begynna spela med bajonetterna, så vill jag se till att gå in på högra sidan”. Rehnsköld nöjde sig med Creutz förslag till aktion och red i full karriär bort mot den vänstra rytteriflygeln. Förvirring och oreda härskade ännu i rytteriet: förband irrade planlöst hit och dit. Creutz lyckades dock gripa tag i ett par skvadroner och rangerade dem på det begränsade utrymmet. Han tvingades dock att ställa upp dem i en rad efter varandra. Den ursprungliga indelningen av rytteriet hade brutit samman och det kavalleri Creutz nu ordnade kom från tre olika kolonner.

Täten utgjordes av några skvadroner från Livregementet, anförda av ryttmästaren Johan Blum, en livländare. Bakom dessa ställde sig Norra skånska kavalleriregementet på plats. De räknade 8 skvadroner med en sammanlagd numerär av 600 man. Ett av kompanierna som rättade in sig var Landskrona kompani. Det bestod av 2 ryttmästare, varav den ene var chefen, Jonas Ehrenklo, 1 löjtnant, 2 kornetter, 4 korpraler, 1 trumpetare och 49 ryttare. Kvarlämnade vid trossen var 1 korpral, profossen, 4 ryttare, 9 trossdrängar samt 4 sjuka: 1 löjtnant och 3 ryttare. Kompaniet skulle egentligen räkna 125 man men sjukdomar och förfrysning hade rivit stora hål i leden. Man hade även haft ett fall av självmord, den sjuke ryttaren Johan Hägg hade skjutit sig själv. Bakom skåningarna stod en del av dragonregementet Hielm uppställt. Befälet över dessa fördes av Carl Lewenhaupt, en överstelöjtnant född i Stockholm, 32 år gammal. Han förde befälet över regementet i chefens, överste Nils Hielm, frånvaro. Planen var att alla dessa förband i tät följd skulle hugga in i det ryska infanteriet och på så vis stödja det egna fotfolkets anfall.

I sin snabba ritt mot vänstra flygeln passerade Rehnsköld kungen och hans uppvaktning. Fältmarskalken höll in hästen och rapporterade jäktad till Karl att ”nu går infanteriet fort på fienden” och virvlade bort. Gyllenkrok var häpen. Det kunde inte ha gått många minuter sedan infanteriet gått förbi och han utbrast ”huru är det möjligt att bataljen skall redan begynnas ?” Kungen replikerade lugnt ”nu marschera de”. Gyllenkrok fann sig, bugade djupt och uttryckte förhoppningen att ”Guds änglar ville bevara Hans Majestät”. Änglarna skulle dock få hjälp av drabanterna, en del livdragoner samt den del av Norra skånska kavalleriregementet som inte var upptagna med Creutz ute på högra kanten. De slöt nämligen upp kring kungen när han lyftes upp i båren och fördes upp på en liten kulle med utsikt över slätten. Gyllenkrok själv steg till häst och red iväg ut på fältet, mot det svenska infanteriets bortmarscherande ryggtavlor.

Tjocke Piper fick inte sova länge under sitt träd. Hermelin, som för en stund sedan meddelat honom att kungen marscherat iväg, men då blivit ivägviftad av en sömnig Piper som tyckte att det ännu inte brådskade, kom ridande igen. Han rapporterade att ”fienden vore i full anmarsch att gripa oss an, och vore allenast några muskötskott från oss”. Nyvaken klängde sig Piper upp på sin gångare. Han kunde från sin sadel se den långa ryska slagordningen utspänd över slätten. Hans blick föll sedan på villervallan bakom det egna fotfolket. Skrämd vände han sig till Hermelin och sade ”Gud måste göra underverk med oss, om denna gången väl för oss skall avlöpa”. Han kastade om hästen och red mot den högra flygeln. Piper ville få tag på Karl.

På andra sidan slätten reagerade den gröna muren på den svenska anmarschen. Den stannade upp. Tsaren, som fram tills dess ridit framför linjen, i täten för hela den samlade kåren av generaler, generallöjtnanter, generalmajorer, brigadörer och överstar, gjorde nu halt. Han gjorde en gest med värjan, en välsignelse av trupperna, och gav där efter över befälet till fältmarskalk Sjeremetjev. Sin vana trogen skulle Peter inte heller denna gång befatta sig med den högsta ledningen. Istället styrde han Lizette bort mot en division i mitten av linjen som han beslutat sig för att kommendera. Fältmarskalken beordrade alla de höga officerarna att ta befälet över sina förband. Artilleripjäserna kom på plats i de små öppningarna mellan bataljonerna och öppnade eld.

Avståndet var ännu rätt stort, runt 500 meter. Bombarderingen tog därför sin början med kulskott. Kanonskotten föll i en jämn takt som dova hammarslag. De massiva kloten av järn med en diameter på 7.7 centimeter slungades iväg med en fart av 220 meter i sekunden. Runt 2 sekunder efter avfyrningen träffade kulorna sina mål, gång på gång på gång.

Detta skydrag av järn blåste stympande och död rakt in i den blå linjen. Kulorna högg upp blodsolkade gator rakt genom de städse frammarscherande bataljonerna, men hejdade dem inte. Människor fläktes upp, smulades sönder, stympades, slogs i bitar. En av dem som träffades var Sven Kling. Han var fänrik vid Skaraborgs regemente. Troligtvis från en position strax bakom Sven – i ett förband ordnat för strid gick nämligen spelet strax bakom fänriken där han bar på fanan – såg trumslagaren Anders Persson från Ärteberg i Härja socken hur en kanonkula prickade officeren. Kulan träffade Sven i skrevet och klippte praktiskt taget av honom på mitten. Den sönderslitne fänriken föll till marken och dog nästan på en gång, utan att få fram ett ord.

Men si Mars, se Martis glödige dundrande slangor
vad göre de ? Eldspyende drakar, slanger och ormar,
viktig’kanon’, vidgapande gruvlige möser och andre
sådane mer, med gift och skrot uppfyllte granater,
dolske petard och gräslige jordgrundsskyttlande miner,
vad göra de ? När desse begynna på brumma, på fräsa
vissl’och väsa, så ser man huvud och armar i luften
springa som hagl, man ser huru karlar och hästar i hopvis
fall’ och tumla var en över ann’

Den milda sommarbrisen låg de svenska soldaterna i ansiktet och svepte med sig ett krutstinkande töcken – lukten från avfyrat svartkrut påminner om doften från ruttna ägg – in i deras led. Sikten blev alltmer begränsad.

Steg lades till steg, meter till meter. Det heta fältet mellan de två linjerna av män åts upp av stampande fötter. Man kan kanske föreställa sig litet av det fruktansvärda skådespelet. Solen; den långa gröna stillastående muren av ryskt infanteri, krönt av fanornas fladdrande fläckar av färg; en aldrig sinande ström av dånande rykande eldkilar som slår ut från de små kanonerna; de stora vaggande vältrande molnen av rök som växer sig allt större och allt tätare framför den av flammor taggade ryska fronten; de små svarta kloten som ristar sina snabba skåror genom den dammiga luften, fullt synliga. Och på den andra sidan slätten den snabbt frammarscherande tunna blå linjen: de piskande fanorna, klappret av vapen och utrustning, det klirrande ljudet när högt flygande kulor och splitter studsar på bajonetter och pikuddar, det dova rasslet från trummorna, glastunna toner från pipare och blåsare; de höga ropen: ilskna order, rosslingar och omänskliga dödsskrän som får den mullrande solsplittrade skyn att brista än mer; männen som faller, segnar, snubblar, rasar, vacklar, dunsar, halkar, sjunker, slungas ned till den solvarma marken; fontäner av blod och avslitna lemmar; på jorden dammiga förvridna bylten svepta i röda slöjor, svåridentifierbara kladdiga bitar av människor, krälande tarmar och stora pölar av svartnande blod; och den tunna blå linjen som fortsätter framåt, framåt, in i den tjocka virvlande röken och sväljs upp.

Långt ute på höger flank, inne i Livgardets grenadjärbataljon, Oxenstiernas kompani, gick pikenerarkorpralen Erik Larsson Smepust, han var 28 år och född i Oxbergs by i östra Dalarna. Under sig hade han 14 meniga pikenerare: Eric Järnberg, Swarthufwudh, Drabitius, Erick Berg, Thomas Swan, Mattz Graan, Oluf Ellg, Johan Hiellmar, Mattz Stockenström och Lars Bergwijk. Korpral Smepust tyckte att den ryska trumelden lät som ”ett jämt åskedunder”.

När det återstod runt 200 meter övergick det ryska artilleriet från rundskott till kartescher. Järnvinden blev till orkan. Laddning på laddning spyddes fram ur regementspjäsernas eldgap; den ena tjocka svärmen efter den andra av blykulor, flintskärv och kantiga järnbitar pumpades in i den tunna blå linjen. De fortsatte envist framåt, marscherande upprätt genom de tjutande splitterskurarna, kanske i sin dödsskräck ältande tanken att det verkligen var som reglementet påstod, att ”ingen kula träffar människan”, oavsett om hon går rak genom blystormen eller försöker söka skydd, utan att det är Guds vilja.

Om det verkligen var sant så ville Gud uppenbarligen att en hel massa fattiga svenska knektar skulle dö just nu, under dessa fruktansvärda minuter. Salvorna slog stora hål i de glesnande leden. Rotar, kompanier och bataljoner smulades sönder. Den svenska infanterilinjen var likt ett stor vagn som kraschar i stor fart och som bryts sönder och slås i bitar men som ändå, på grund av den egna stora tröga tyngden och den vrålande tumlande farten fortsätter framåt, framåt, framåt. Det var sannerligen något maskinmässigt över detta vansinniga stormanlopp. Troligtvis var det under dessa få minuter, då de ryska pjäserna vräkte ut kartescher, som artillerielden hade sin största och mest fruktansvärda effekt. På de som överlevde eldstormen gjorde den ett outplånligt intryck. I dagböcker och minnesanteckningar möter oss kantiga formuleringar som låter en ana den fasansfulla verkligheten. Drabantskrivaren Norsbergh talar om de ”svåra bombers kastande jämte flygande granater lika som det då hade neder från himlen starkt haglat”. Skvadronspastorn vid Smålands kavalleriregemente Johannes Siöman säger att elden från det ryska artilleriet var helt förskräcklig och ”ohörlig” och att ”håret reste sig upp för dunder av kanoner och kartescher tillika med salvor”. En av åskådarna på slagfältet, David Natanael Siltmann, en preussisk överstelöjtnant och geheimeråd som följde med den svenska armén som observatör, skrev märkbart tagen hem och berättade om den ryska elden som var så stark så det nästan inte gick att beskriva, och liknade den, även han, vid en hagelstorm.

Den malande elden var gruvligt häftig och förlusterna var mycket höga. Och detta innan man alls besvarat det ryska metallregnet. Kalmarbataljonen led speciellt svårt; regementschefen Gustaf Ranck sköts ned tillsammans med en stor del av sina karlar, en deltagare påstår att man ”uti en styckesalva så gott som förlorade halva regementet”. En annan av de som överlevde, infanterilöjtnanten Friderich Christoph von Weihe, berömde det svenska fotfolket, ”de sprang framåt med döden för ögonen och blev mestadels nedskjutna av de dånande ryska kanonerna före de kunnat bruka musköterna”.

Den tunna blå linjen pressade sig fram genom krutröken; soldaterna och officerarna stapplade vidare genom ett kraschande kokande kreverande kaos av krutgnistor och kulor, utan att få skjuta ett enda skott tillbaka. Helt enligt det indrillade stridssättet väntade man in i det sista med att skjuta. Ju närmre man kom desto större effekt skulle salvan få. Detta gällde i synnerhet i denna stund då krutets kvalité var högst tvivelaktigt. Man räknade bara med en enda salva: därefter var det dags att rusa på med bajonett, pik och värja. Så man kämpade sig framåt med tigande vapen, lämnande ett snäckspår av döda och sårade efter sig.

En rörelse kunde förnimmas i den gröna muren framför svenskarna. De främsta ryska leden gick ned på knä. Musköterna for upp i skjutläge. De svenska soldaterna sträckte ut stegen i den illaluktande krutdimman. Sista sträckan sprang de, sprang rätt in i evigheten.

One thought on “Ingen kula träffar människan

Kommentarer inaktiverade.