Ingemar Unge intervjuar Peter Englund

Sju år efter ”Ofredsår” kommer nu Peter Englund med fortsättningen, ”Den oövervinnerlige”, som bland annat avhandlar en av de förnämsta grobianerna på Sveriges tron. Karl X Gustav, det är den kung som egentligen borde vara idol för skinnskallar och patriotiska knasbollar i stället för Karl XII som i stort sett bara förde försvarskrig och dessutom gjorde slut på stormakten Sverige.

Karl X däremot, det var en kraftfull buse med häpnadsväckande expansionsplaner. Under hans korta tid vid makten, 1654-60, blev Sverige större än det någonsin varit. Karl Gustavs härjningar i Polen innebar början till detta arma lands undergång och gjorde att samtida politiska storheter, som till exempel Cromwell, funderade på om inte Kaspiska havet borde utgöra en naturlig, sydostlig gräns för Sverige(!).

Karl X Gustavs framfart i Polen var ända fram till andra världskriget allom bekant bland polackerna som ”den svenska syndafloden”. Karl Gustav hade dessutom bestämt sig för att utplåna Danmark. Han började med att sno åt sig Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län vid freden 1658 men var inte nöjd med detta utan gick till anfall på nytt, mindre framgångsrik denna gång. – Det spekulerades om huruvida Köpenhamn skulle utraderas eller om Sverige skulle göra den till sin huvudstad för att definitivt markera att Danmark upphört, säger Peter Englund.

1660 avled emellertid kungen efterlämnandes en stormakt och en sannolikt lättad befolkning. Denne lynnige man har underligt nog inte beståtts någon riklig biografi varför Peter Englund i sin nya bok ägnat stort utrymme åt ett fylligt porträtt av riksbusen.

-Det är svårt att se något försonande drag hos Karl X Gustav, säger Peter Englund. Han var ett destruktivt snille, högt begåvad administratör; sina arméers försörjning utomlands skötte han genom en avancerad byråkratisk apparat, som inte bara brände, stal och förödde utan med stor framsynthet lade beslag på alla tänkbara inkomstkällor, tullar, gruvor och dylikt i erövrade områden.

Englunds nya bok är på nästan 800 sidor och huvudperson nummer 2 är Erik Dahlbergh, vars teckningar på plats förvandlades till detaljrika kopparstick. Ett av dem, det från belägringen av Krakow, finns med i boken som utviksblad. Där finns allehanda scener från armélivet utanför slagfältet, bestraffningar, avrättningar, matlagning, tvätt, slakt, gudstjänst, sophantering, vapenvård med mera, utgångspunkt för en bred skildring av soldaternas och deras anhörigas vardagsliv.

Peter Englund arbetar med höga litterära ambitioner att gestalta och levandegöra. Kommer författaren i konflikt med historikern? – Nä, möjligen kompositionsmässigt, ibland tvingas man till utvikningar och bakgrundsteckningar som utgör ett slags tempoförluster, men de är ju nödvändiga. Då och då kan författaren kuta före historikern, skrivklådan tar över, men det är bara bra, för det är först när något hamnat på papper som den källkritiske historikern kan se huruvida det håller eller inte. Skrivandet och forskandet går hand i hand, inte det ena först och det andra sedan.

– Vad skiljer dig från till exempel en sådan författare som Herman Lindqvist? – Jag är ju akademiskt skolad historiker vilket betyder att jag studerar primärkällor i betydligt större omfattning än han, dessutom anlägger jag inte bara ett svenskt perspektiv. Dagen efter denna intervju for Peter Englund till Pamplona i Spanien för att tillsammans med Kristian Petri skriva filmmanus, beställt av SvT Drama, med pengar från Filminstitutet. De skulle bo på samma hotell som Hemingway. Så klart. Ämnet är svenska truppers öden i Polen under tidigt 1700-tal.

Någon ny historisk bok är inte planerad ännu, Peter Englund säger som så många andra mastodontförfattare: -Nästa bok ska bli en tunn jävel.

Ingemar Unge

(Publicerad i ”Vi”, september 2000)