Hjältar i det tysta

När man läser om inbördeskriget på Balkan är det lätt att börja misströsta om den mänskliga naturen. Vad skall man dra för slutsats av att folk visar upp en sådan beredvillighet att plåga dräpa och stympa andra som fördomar och ideologier och en omild slump transmogrifierat till ”fiender”? Att människan är en gång för alla ond, och att hon tar vart tillfälle som ges till att kasta av alla civilisatoriska bojor och råka i sken? Må det.

En mörk stund som denna kan det dock vara bra att påminnas om ett litet säreget problem som Förintelsens administratörer gång på gång stötte på i sitt s.k. arbete. De fann det nämligen tämligen svårt att styra de här mörka sidorna i människans karaktär. Visst gick det ofta, alltför ofta, att tubba folk att begå svinaktigheter, men även människor med uttalat antisemitiska åsikter drog sig inte sällan för att gå från ord till direkta handgripligheter. I Tyskland hade nazisterna besvär med att vanligt folk inte sällan sade sig visst vara judehatare av princip liksom, javisst, men att de trots detta hörde av sig till myndigheterna med böner om att undantag skulle ges för just DERAS judar – de som var så skötsamma grannar eller goda affärskompanjoner eller respekterade yrkeskollegor. När sedan förintelsemaskineriet snurrade igång med full kraft med massarkebuseringar, etc, fick de styrande i början klara problem med den enorma avsky som många visade upp när de såg treåringar skjutas i bitar med kulspruta; ett flertal av de inblandade tyskarna vägrade blankt av att vara med och psykfallen var många. Det var inte bara rena effektivitetsskäl som låg bakom den industrialisering av Förintelsen som ägde rum under 1942. Gasningen i väl slutna rum var också en del i en process som syftade till att avskärma bödlarna från offrens smärtor och få det här spontana medlidandet att stumna. Det fungerade som tänkt.

Frågan om medlidandets möjligheter och gränser tas upp i en liten bok skriven av den brittiske journalisten Eric Silver. I den har han samlat en rad sanna historier om olika människor som valde att inte titta bort, utan istället med fara för eget liv ryckte judar ut ur det nazistiska tröskverkets roterande knivar. Många av berättelserna är kända sedan förr, som t.ex. den om den tyske industriidkaren och vivören Oskar Schindler, som gjorde om sin fabrik till en asyl för judar mitt i det ockuperade Polen – Steven Spielberg håller som bekant på med att filma den här otroliga historien. Eller den om den engelske krigsfången Charles Coward i Auschwitz, som köpte in lik av korrupta lägertjänstemän, som han sedan vid tillfälle bytte ut dem mot levande judar, som på så vis fick möjlighet att fly – bara antalet kroppar stämde var de byråkratiskt lagda lägervakterna nöjda. Andra historier är inte fullt lika dramatiska men inte mindre märkliga för det. Bland annat berättar Silver om Le Chambon-fallet, där det efter kriget visade sig att folket i ett antal byar i nordöstra Frankrike räddat undan mellan 2 500 och 5 000 judar, spontant och utan någon som helst organisation. Praktiskt taget alla i de här byarna gömde judar, men ingen hade något begrepp om omfattningen förrän freden kom, folk öppnade sina dörrar mot solen, kikade ut och fann att både grannen till höger och den till vänster också dolt främlingar i sitt hus! Mest troligt var det inte trots, utan just tack vare frånvaron av all organisation som räddningsarbetet i Le Chambon blev så framgångsrik. På så vis kom verksamheten att förbli genomskinlig och nästan omöjlig att nå.

Ofta skedde beslutet att gripa in och rädda någon utan någon större betänketid, en stundens ingivelse som sprang ur någgot som ser ut som ett rent instinktivt medlidande. Det hade rätt lite att göra med politiska, ideologiska eller religiösa preferenser – i Silvers bok finns räddare som var fascister medan andra var muslimer; biskopar och etablissemangstrogna poliser visade sig lika benägna att hjälpa judar som olika ickekonformistiska avvikare. Han citerar en forskare som säger att det i sista hand var ”barnuppfostran, inte sociala omständigheter” som var mest avgörande. Räddarna var människor som från barnaåren fått lära sig tolerans och att visa respekt och medkänsla för andra.

”Hjältar i det tysta” är inget märkvärdigt opus och lider också en smula av författarens journalistiska bakgrund: han har ett sätt att skriva som är effektiv i en dagstidning men som är en smula tröttande i bokform. Det är ändå en viktig bok som skänker ljus åt ett ämne som annars brukar karaktäriseras av ett så kompakt och ogenomträngligt mörker. Den visar också på ett förtjänstfullt vis på dubbelheten i den mänskliga naturen, att vi varken är onda eller goda utan faktiskt både och, varelser kapabla både till den mest outsägliga grymhet OCH till ett medlidande och en ömkan som ibland går bortom allt förnuft: varelser med ett val.

Boken är: Eric Silver: Hjältar i det tysta – En bok om medmänsklighet under Hitlertiden. Övers. Hans Nygren. Raben & Sjögren.

(Expressen, april 93)