Så infinner sig något som öknämns sommar och jag läser min första bok av Stephen King, därtill tubbad av mer höglitterara vänner som njuter honom i smyg. Det är skönt att för omväxlings skull inte anteckna och stryka för, över och under hela tiden, och något annat skulle inte vara möjligt då jag mer av princip än bekvämlighet ligger bland de inande myggen i den ljusblå hängmattan.
Boken heter ”Geralds Game”. Uppslaget den bygger är gott. En man tycker om att koppla fast sin fru med handklovar innan han bestiger henne. Men så en dag något går snett. Han får en hjärtattack och kolar vippen, medan hon ligger naken, utfläkt, ordentligt fastkedjad vid sängen. Och sängen står i deras sommarstuga, som ligger mycket avsides i en skog, utan grannar. Och bakdörren står och slår i vinden. Och en vildhund springer runt i närheten. Och i fjärran hörs ljudet av en motorsåg.
Jag måste säga att jag först var imponerad av den här boken. Förutom grundberättelsen som handlar om hennes kamp att överleva och försök att ta sig lös rymmer den också ett annat tema. Fastlåst vid sängen, utan möjlighet att fly, hinns kvinnan ikapp av ett grundligt förträngt minne, som plågsamt, varv efter varv, skruvar sig upp genom hennes medvetande för att slutligen bryta ytan med stor kraft. Så kommer de åter, bilderna från det tillfälle när hennes far utsatte henne för incest.
Tyvärr havererar boken. Den har nämligen försetts med ett slut som är lika påbultat som det är konstruerat – jag anar ett klåfingrigt förlag. Dunklet förjagas ur hörnen. Allt det bisarra, besynnerliga, tvetydiga som har inträffat under kvinnans fruktansvärda tid i sängen rätas ut, förklaras och läggs noga till rätta. Facit ges. En smula snopen gäspar jag mig ur hängmattan. Ett antal nya myggbett bulnar på vrister och underarmar.
Varför misslyckas den här texten? Kanske därför att en av den skönlitteräre författarens stora förmåner är rätten att löpa fritt, att vara obunden, mångtydig, ologiskt. Jag har aldrig förstått de som skriver s.k. historiska romaner där allt noga, punkt för punkt, följer verkligheten. (Om jag skrev en sådan om trettioåriga kriget skulle Gustav Adolf givetvis överleva Lützen för att sedan bli omvänd till papismen.) Att ta ut svängarna syns mig både vara en rättighet OCH en skyldighet. Det är nog därför som socialrealism och skitnödig diskbänksrealism för det mesta havererar som litteratur. Den ”speglar” bara. Allt rätas ut, förklaras och läggs noga till rätta. Facit ges.
Inget fel i det. Frågan är bara om det där noggranna avbildandet inte snarare är uppgift för sakprosan. Detta är nog en av drivkrafterna bak den märkbara uppgången för essäskrivandet. Och det borde vara en drivkraft för att återuppliva den nu avdöda rapportboksgenren. I den typen av texter är det faktiskt ens förbannade skyldighet att räta ut, förklara och lägga till rätta. Att ge facit.
En författares lyte kan vara en annan författares dygd.
– Boken är: Stephen King: ”Geralds Game”.
(Expressen, sommaren 93)
Peter Englund 