Förflutenhetens landskap – Förord

För en tid sedan besökte jag National Gallery i London. Fastän jag föresatt mig att endast bese de avdelningar som rymde fransk och nederländsk barock fylldes jag snart av mattighet inför det flöde av bilder som omgav mig. Ymniga stilleben, myllrande genremålningar och pompösa scener ur mytologien blev inför mina ögon till en storslagen och orolig helhet. Satyrer, små knubbiga amoriner och allvarliga män med högmodiga ögon och plymagerade hattar virvlade förbi i ett tempo som ökade i takt med mina allt snabbare steg genom de tysta salarna. Men så såg jag en målning som fick mig att stanna upp. Och inför den blev jag stående.

Det som slog mig var tomheten.

Tavlan var målad år 1655 av den nederländske konstnären Philips de Koninck och föreställde ett landskap. Det är en typisk de Koninck. Från en hög utsiktspunkt blickar man ut över ett platt landskap i vilket en flod söker sig i långa bågar bort mot synranden. Kanske är det en av de allra första dagarna i september då sensommaren just står redo att förbytas i tidig höst. En frodig grönska klär ännu träden som dignar av frukt och avmejade åkrar lyser gula i fjärran. I den höga, klara skyn förnimms en svag känning av höstlig kyla. Bak en kulle i förgrunden göms några byggnader och en ruin. Hus skymtar också längre bort, bak de ridåer av träd som strimlar upp de platta fält och sanka ängar som omsluter flodens vattenspegel. I fjärran en stad, krönt av kyrkspirornas fint mejslade siluetter. Därefter börjar havet som en strimma av silver och bortom det, kan vi tänka oss, en ny värld.

Landskapet är nästan helt tomt. I förgrunden sitter en ensam man invid en av de sandiga niporna ned mot floden, uppflugen på en sten i den väl avbetade marken; det går att ana doften av jäst fallfrukt och fårspillning. En spårig hålväg löper fram ur sänkan bakom mannen. Vägen är också tom, så när som på några vandrare. ”Så här måste det ha sett ut”, tänkte jag, ”detta är förflutenhetens landskap”.

Jag blev så stående och undrade vad det var för något som dolde sig nere i svackan, vem det var som just stod i begrepp att stiga in i bilden via hålvägens stigning. Den ensamme mannen väntar på något som strax skall ta denna till landskap omklädda scen i besittning, så mycket var klart. Problemet var bara att jag inte kunde bestämma mig för vad. Det skulle kunna vara några kvinnor i kapott och grå klänningar uppflugna i en grönsakslastad oxkärra på långsam färd till marknaden. Det skulle också kunna vara ett kompani soldater tungt klivande i kragstövlar och blanksvettiga remtyg, med vitt damm i hår och ansikte och hakebössor gungande över axlarna, på väg att belägra stadens kastell.

Båda dessa grupper av människor är lika sannolika och lika värdiga besittningstagare av detta förflutenhetens landskap. De står för två olika poler i historien som gärna ställs mot varandra, trots att ingen av dem går att stryka bort med mindre än att vårt förflutna blir obegripligt. Soldaterna representerar det vi skulle kunna kalla för Den Stora Historien: krig, kungar och storpolitik, de brakande jordskreden och stora upptäckterna. Kvinnorna får här representera Den Lilla Historien: vardagslivets tysta gång med dess lugna rytmer och nästan omärkliga skiften som ofta ändrar våra liv mer genomgripande än månget sedan länge glömt fredsfördrag.

I denna bok återfinnes ett knippe essäer som behandlar både den ena och den andra delen av historien. De sträcker från slagens och revolternas spänningsfyllda dramatik ända till de allra mest undanskymda delarna i vår gemensamma förflutenhet. Alla tidevarv är berörda, men jag tror att det skrivna i någon mån avslöjar min svaghet för den så kallade tidigmoderna epoken, det vill säga de dryga trehundra åren mellan medeltidens ände i slutet av 1400-talet och den franska revolutionen år 1789. Jag tänker inte ge sken av att denna samling är resultat av någon större planmässighet. Essäerna är tillkomna under en längre tid och berör helt enkelt sådana motiv och frågeställningar som intresserar mig. (Publiken uppmuntras också att låta sin läsning av dessa stycken styras av samma stjärna: samlingen behöver alls icke läsas i ett sträck utan man kan gärna plocka i den efter eget skön.) Somt är nyskrivet men huvuddelen bygger på artiklar som publicerats på annat håll – då framför allt i Expressen, på vars kultursida jag har förmånen att skriva, men även i tidskriften Moderna Tider och i Månadsjournalen – eller på hållna föreläsningar. Jag skriver ”bygger på” för allt är bearbetat på nytt, genomgånget och omskrivet. (Ett tack för hjälp och uppmuntran i detta arbete riktas härmed till Ola Larsmo, Moa Matthis och Anders Florén.)

Detta är essäer i ordets ursprungliga betydelse, alltså ”försök”. Med många av dessa punktvisa nedslag hoppas jag att glänta något på dörren till ett antal nya forskningsfält inom dagens historieforskningen och kan någon på det viset tubbas till att läsa mer skulle det glädja mig. Många är skrivna helt för min egen skull, för historien handlar ju, som Sten Lindroth en gång skrev, ytterst om mig själv och min egen gåta. För ställd inför tavlan av de Koninck dyker frågorna upp. Vem är mannen på stenen? Var han jag? Och i så fall: när gick han förlorad i mig?

Gåvsta, en varm natt i slutet av juli 1991

Peter Englund

One thought on “Förflutenhetens landskap – Förord

Kommentarer inaktiverade.