Fem skott i november

Medan de blodiga och modfällda skuggorna av vad som en gång varit Europas mest segerrika armé i bitar och stycken slank iväg mot söder, kunde Gustav Adolf och hans närmaste män skåda ut över ett nästan totalt förändrat politiskt landskap. De svenska krigsmålen var uppnådda: allt som kunde tolkas som ett kejserligt hot mot Sverige och dess besittningar var undanröjt, och den tyska Östersjökusten befann sig i ett fast svensk grepp. Gustav Adolf verkar i förstone inte ha tänkt längre än så och var av allt att döma inte riktigt redo för en seger av den här omfattningen. Den svenska armén hade inte ens tillgång till riktiga kartor över det södra och västra Tyskland som helt plötsligt låg öppnat inför dem.

Detta var kanske krigets mest avgörande ögonblick.

Här hade konflikten kunnat stanna av. Här kunde en kompromissfred ha slutits mellan en skakad kejsare och en nöjd kung som uppnått allt det han sagt sig vilja uppnå. Kriget, Fenrisulven, Leviathan, skulle ha fjättrats och motats tillbaka till sin skumma håla. De svenska knektarna hade kunnat resa hem igen för att gråna bak plog och årder allt medan de berättade historier för barn och barnbarn om det vidunderliga äventyr de tagit del av. Och framtida historiker hade kunnat skriva bukiga monografier om freden och föra snirkliga men upphetsade resonemang om det stora tillfälle som Gustav Adolf försatt, för vad hade inte kunnat ske om han bara, ja om han bara … Här hade allt kunnat ta slut.

Men icke. Istället kom utvecklingen att löpa i en rakt motsatt riktning. Och krukan bars istället på nytt till vattnet och skulle snart brista. Och knektarna skulle aldrig komma hem igen utan skulle sluta med ögonen brustna, håret i lorten och inälvorna ute i det fria. Och barnen och barnbarnen skulle aldrig födas och den vidunderliga äventyrsberättelsen skulle mörkna till en skräcksaga. För Gustav Adolf fattade nu ett beslut som skulle få ohyggliga konsekvenser både för tyskarna och svenskarna, både för det Tyska riket och för Sverige.

Uppenbarligen så hade Gustav Adolfs aptit växt i takt med ätandet. Både de politiska och de militära målen ändrades långsamt. Istället för att bemanna sig och njuta det vunna bestämde kungen sig för att gå vidare, för att utvidga kriget. Under halvåret som följde efter Breitenfeld lekte han ivrigt med en rad olika diplomatiska trådar som drogs samman i mönster och knytningar som tycktes växa hela tiden. Att Sverige skulle ha ersättning, satisfaktion, för sitt omak i kriget var ju en självklarhet; och den tyska Östersjökusten låg ju så lämpligt till. Men varför inte också upprätta ett Corpus Evangelicorum , ett förbund av alla protestantiska furstar i tyska riket, med en stark stående armé och, givetvis, under svensk ledning?

Även de militära ambitionerna svällde i takt med framgångarna. Efter slaget marscherade den svenska hären först västerut, mot Erfurt, där man tänkt att i stillhet inta vinterkvarter. Men åsynen av den rika och orörda Maindalen med alla dess kloster, vackra riddarborgar och välmående städer blev en alltför svår frestelse. Så hären drog ut på vad som först var tänkt som en mindre utflykt för att dryga ut krigskassan en smula, men man lockades snart att gå ännu ett stycke bort och så ett stycke till, etcetera; för hela tiden vinkade nya, klent försvarade städer med borgare som stod där med hängade spetskragar, embonpoint och goda förtjänster och liksom bara väntade på att få erlägga den tvångsskatt som kallades för kontribution. Så rullade det svenska krigståget iväg mot sydväst, buret av det goda rus som snabba framgångar kan ge samt en icke försumbar hänryckning bland de tyska protestanterna. För de svenska generalerna blev marschen till en lycklig dröm av stadsportar uppslängda på vid gavel, rädda slottsherrar som dagtingade utan ett skott, välkomnande banderoller på husväggarna, respektfulla borgarfröknar som ögnade de framtrampande kolonnerna av dammiga män från sina fönster, en och annan bullrig men ej alltför kostsam stormning, små och snabbt uppiskade kejserliga avdelningar som utglesnade tonade bort vid synranden, samt givetvis byte, en myckenhet med byte. För första gången sedan krigets början lyckades man med att förverkliga den princip som Gustav Adolf uppställt redan 1628: Belle se ipsum alet – låt kriget föda sig självt. Bördan på det svenska rikets människor kunde lätta, samtidigt som den bara blev tyngre och tyngre för dem som levde i Tyskland.

Även de luggslitna soldaterna i den svenska hären hade en sällsynt god kampanj. För första gången sedan landstigningen sommaren året innan fick de ordentligt betalt. En av svenskarna i Tyskland skrev att tidigare hade knektarna fått nöja sig med vatten, möglat grovt bröd och ölsoppa, men nu gjorde de ”kallskål i stormhatten med vin och semla”. Höstfälttåget 1631 hade onekligen något drömskt över sig: folk led och dog som vanligt, men den värsta fanatismen och krigsförvildningen hade ännu att infinna sig. Munkar och nunnor gav sig ut på vägarna i sin flykt undan svenskarna och många skräckslagna katoliker gjorde dem följe. Men Gustav Adolf tvingade ingen att omvända sig, och hans soldater var jämförelsevis disciplinerade, så härens liesnitt ned mot sydväst urartade aldrig till ett härjningståg. Slutet av år 1631 fann den svenska armén mätt och nöjd nere vid Mainz invid Rhen.

*

1632 var det välsignade år då de svenska framgångarna skulle nå sin vackra fullbordan. Redan styrde svenskarna och deras raskt svällande skara av bundsförvanter halva tyska riket. Gustav Adolfs plan var att gå vidare, mot öster och in i de habsburgska arvländerna, för att i en stor, apokalyptisk slutoffensiv tvinga kejsaren ned på knä. Fram till denna epok hade krigen varit små i skala och begränsade i systematik. Arméerna hade varit rätt oansenliga och dessutom få, och hade bedrivit något som mest liknade rövartåg i stor skala: var sida höll sig då med en enda här som räknade på sin höjd ett par tiotusen man som slogs på en enda liten front som flyttades med trupperna. I dessa de små arméernas tidsålder hade det varken funnits behov eller möjlighet att samordna styrkor som opererade på stort avstånd från varandra. Detta hade börjat att ändras redan under 1500-talet, då det hade blivit vanligt att krig utkämpades på två olika fronter. Gustav Adolf stod i begrepp att vidga den här strategiska horisonten än mer och på ett direkt revolutionerande vis. Han närde en vision av en fem, sex arméer som nära samordnade skulle svepa fram längs en enorm kedja av fronter som löpte från Oder ända ned till alperna.

De svenska och protestantiska stridskrafterna gjordes under våren redo för den stora uppgiften. Det innebar i första hand att deras antal blev radikalt utökat. Värvingspatent delades ut varsomhelst, hursomhelst och till vemsomhelst. De hål som uppstått i leden under de föregående kampanjerna skulle fyllas och dessutom skulle en rad nya förband sättas upp. Allt som allt skulle styrkan pumpas upp till runt 150 000 man, en för den tiden rent ofantlig härsmakt. Kriget hade med ens blivit stort, mycket stort. De stora värvningarna betydde också att hären alltmer blev svensk bara till namnet. Snart var bara runt var tolfte man svensk i ordets egentliga mening – från det svenska riket eller någon av dess besittningar -; de flesta andra var tyskar, men där fanns också en mängd skottar, engelsmän, irländare, fransmän, holländare, polacker och böhmare.

I mars tågade denna polyglotta samling mot sydost, passerade Donau och bröt in i det katolska Bayern, den tyska motreformationens burgna hjärtland. Tryggt förskansade i en skog bak floden Lech försökte Tilly och hans hjälpligt ihoplappade här hjälpa bajrarna att hindra den svenska framfarten. Men Gustav Adolfs trupper, med 300 utvalda finnar i spetsen, slog sig över. Dolda i skyddande moln från brinnande högar av våt halm som antänts särskilt för ändamålet, hjälpta av en hänsynslös stormeld från inte mindre än 72 kanoner – den artilleristiskt lagde kungen skall ha avfyrat ett sextiotal skott själv – som översköljde de bajerska soldaterna med brummande kulor och virvlande skyar av splitter från avsprängda träd. Gamle Tilly kördes sårad av en falkonettkula bort från slagfältet i den bajerske kurfursten Maximilians egen vagn, men ”munken i rustning” dog en tid senare i händerna på en klumpig fältskär. Hans här skingrades och Bayern låg öppet – och Wien sades ligga bara tre veckor bort.

Paniken spred sig i det rika furstendömet. Även städer som låg miltals bort från den inmarscherande svenska armén skyndade sig att dagtinga. Invasionens syfte var enkelt, det gällde att föra Bayern in i den protestantiska maktsfären eller att se till att landet, med Gustav Adolfs egna ord, ”åtminstone fördärvas”. De städer som kunde friköpte sig från plundring – så fick till exempel Landshut, Bayerns näst största stad, betala en brandskatt på 100 000 riksdaler -, allt medan den svenska hären i slutet av april brände ett milsbrett sår av eld och rov genom det bördiga landskapet. Desperata bönder gjorde i vanlig ordning vad de kunde för att med högafflar och klubbor hindra härjningarna, men de blev i vanlig ordning kastade över ända. Framgång hade de bara mot avskilda små avdelningar med knektar som fångades i bakhåll. Så togs en trupp på 50 svenskar med överraskning av en stor hop schwabiska bönder invid Schrobenhausen, norr om München. I ett utbrott av kallt raseri skar bönderna av soldaterna deras öron och näsor, högg av deras händer och fötter samt stack till sist ut deras ögon, varefter de lämnade dem, levande, åt sitt öde. Svaret från den svenska hären kom omedelbart: på en enda dag skall 200 byar ha bränts som hämnd.

Den 7 maj höll Gustav Adolf och Fredrik V, den böhmiske Vinterkonungen i egen hög person, sitt triumfartade intåg i Bayerns huvudstad, det vackra München. (Brandskatten var rekordstor: 300 000 riksdaler.) De erhöll stadens nycklar från en på knä stående delegation av Münchens äldste, såg de svenska trupperna paradera, spelade en smula boll på den flyktade kurfurst Maximilians egen plan, tog kurfurstens fina konstsamling i ögnasikte, varefter de, som en historiker skriver, ”plundrade den lika grundligt som bajrarna hade plundrat Heidelberg tio år tidigare”.

Gustav Adolf och hans trupper stod nu på samma breddgrad som Wien – och som Paris för den delen, så långt söderut hade de nått. Egentligen skulle de ha fortsatt vidare mot habsburgarnas stora stad, men armén blev stående i München för att avvakta utvecklingen i nordost. En gammal fiende hade i april åter äntrat scenen, den långe och magre Wallenstein, mer skräckinjagande och besynnerlig än någonsin. Han var överspänd och nervös, kunde inte längre tåla några ljud, varför han förbjudit folk att i hans närvaro bära stövlar och sporrar, och när han drog in i en stad berättades det att han alltid beordrade sina män att döda alla hundar och katter; han var lynnig, skiftade kvicksilversnabbt mellan vänlighet och hot; i sitt följe hade han också en egen bödel som hade till uppgift att på stående fot exekvera olika domar – bland annat hade han låtit avrätta en tjänare för att denna råkat väcka honom. Men den gamla misstron och de nya historierna till trots så hade den djupt skakade kejsaren ändå sett sig piskad att ta den avpolletterade men resursstarke fältherren till nåder igen. Nu var han tillbaka, och han hade de enorma resurser som krävdes för att ställa upp en ny och stor armé att möta svenskarna med. Sachsiska trupper, tätt följda av grupper med glatt återvändande exulanter, hade under hösten gått in i Böhmen. Wallensteins här återtog dock snart Prag och började pressa de slappt ledda sachsarna ut ur furstendömet igen. Med detta nya hot i ryggen tvingades den svenska hären vid München att bryta upp för att åter traska mot norr. Nürnberg hade anslutit sig till det Corpus Evangelicorum som Gustav Adolf fram till dags dato hade talat så varmt för, och det var till denna stora stad som den svenska hären drog.

Här invid Nürnberg utspelades sedan under ett par varma sommarmånader ett märkligt och förödande utnötningskrig. Hotade av annalkande kejserliga och bajerska stridskrafter grävde svenskarna ned sig i nära anslutning till staden. Wallenstein, som var en högst försiktig general, ville undvika att möta den svenska hären på fältet med sina gröna och inte i alla stycken välbeväpnade trupper. Istället grep han efter 1600-talsfältherrens allra vanligaste vapen: hungern. Norr, söder och öster om Nürnberg hade katolska styrkor intagit några av de viktigaste fasta platserna, vilket betydde att den svenska armén bara hade öppna förbindelser mot väst. Men Wallensteins här svepte ned mot Nürnberg och satte sig fast invid den skogklädda Burgstallåsen strax väst om staden, med en liten flod mellan sig och svenskarna. Ett ofantligt befäst läger växte snabbt upp ur jorden – även trossens folk och den katolska härens många medföljande kvinnor deltog i det jäktade arbetet. Svenskarna var inneslutna och stod utan underhåll.

Det som först tog slut var furaget, och hästarna stupade i hundratal. Sedan blev det snart brist på salt, vilket givetvis var en mindre katastrof då det var het sommar och salt behövdes för att bevara många av de livsmedel man trots allt hade. I det svenska lägrets smuts och trängsel började snart sjukdomarna grassera. Lika illa var det inne i Nürnberg, som var fullpackat med flyktingar från den omgivande landsbygden. (Hygienen blev inte bättre av att flyktingarna hade med sig mängder av boskap som vandrade runt och träckade överallt.) Efter en tid sågs döende och döda människor ligga ute på gatorna. Det blev till en tävling om vem som skulle hålla ut längst, en tämligen orättvis tillställning, för även om sjukdomar också härjade bland Wallensteins trupper hade de trots allt förbindelser med sina basområden.

I ett försök att bryta dödläget gick svenskt fotfolk vid niotiden på morgonen den 24 augusti till anfall mot motståndarlägrets norra front, den skogklädda och starkt befästa Burgstallåsen. Pikenerarna var snart tvungna att stanna upp i den branta och snåriga terrängen. När avdelningarna med musketerarna ensamma pressade vidare bland stenblocken och klyftorna möttes de av ett regn av projektiler ur skyttevärn och skansar, och studsade. Flera gånger strömmade linjerna av svettiga män upp mellan de solvarma träden och genom buskarna, förbi de sönderskjutna liken av sina stupade kamrater men bara för att på nytt kastas tillbaka i den skarpa elden från sina väl skyddade motståndare innan de ens nått dem. När dagen började svalna hade de ställt till med några få små inbrytningar, allt till priset av runt 2.400 dödade eller sårade knektar. (Hur grymt ensidig striden varit visas av att på samma gång så dödades bara strax över 100 fientliga fotsoldater.) Tanken var att fortsätta tugga sig igenom befästningarna på åsen: artilleri kallades fram, men när det skulle baxas uppför sluttningarna hade det börjat skymma och till råga på allt kom ett störtregn som varade hela natten. Den redan svårframkomliga marken blev hal och slipprig och hela företaget tonade bort i mörker och mattighet.

I och med att detta försök att öppna förbindelsevägarna gick i stöpet hade svenskarna inget annat val än att ge sig av. Wallenstein hade vunnit hungerkriget. Den 8 september drog Gustav Adolfs uttunnade och nedslagna här bort från den ödelagda trakten runt Nürnberg. ”I tre månader blev vi belägrade av våra fiender”, klagade en av stadens äldste senare, ”och i fyra månader åt våra vänner oss ur huset.” När svenskarna försvunnit bort i fjärran bröt också Wallensteins här upp. Avmarschen gick raskt. Man tog sig inte tid att transportera bort de stora förråd av mjöl och kött som samlats där. Många sårade och sjuka lämnades också kvar i lägret, utan vård eller tillsyn. Folk som ett par tre veckor senare besökte den tomma och tysta lägerplatsen kunde de till sin förskräckelse se uthungrade människovrak som krälade runt på alla fyra bland de ruttnande kropparna efter döda människor och kreperade djur.

Lockad av rykten om uppror och oro i Österrike och Transsylvanien sökte Gustav Adolf en tid att fortsätta offensiven längs Donau mot Wien. Tanken var fortfarande att flytta kriget till fiendens hjärtland. Tyvärr opererade Wallenstein efter exakt samma princip. De kejserliga gick i nordlig riktning och bröt under ett friskt brandskattande och brännande in i Sachsen. Att bara lämna Sachsen åt sitt öde var ogörligt, så den svenska hären skyndade till hjälp. Wallensteins här hade satt sig på de svenska kommunikationerna till Östersjökusten. Under en tid då härarna levde på plundring, brandskatter och kontributioner var det nästan omöjligt att ”skära av” en armés förbindelselinjer av det enkla skälet att den inte hade någon. Det som dock var hotat nu var den svenska arméns samband med hemlandet och dess tillgång till de viktiga rekryteringsområdena i norr. Det räckte för att tvinga svenskarna mot norr. Dessutom var det fullt möjligt att en attack från Wallensteins här skulle kunna få den ständigt vacklande Johann Georg att dra sig ur kriget.

Soldaterna hastade i ilmarscher mot norr, förbi Donauwörth, Nördlingen, Rothenburg, Windsheim. De viftade liksom i förbifarten bort en skur bajerska förband som de stötte på under marschen och fortsatte sedan vidare, hetsade framåt av nyheten att Leipzig den 22 oktober gett sig på ackord till de kejserliga. Det går att se dem framför sig: skäggiga karlar i oändligt långa kedjor, som trampar fram på vindlande och spårmjuka vägband, genom blöta och frostgula höstskogar, förbi svartplöjda åkrar, med hattbrättena slokande i det kalla, strilande regnet, böjda och vaggande under sina vapen går de med korta, stumnade kliv, tar ibland ett snedsteg för att undvika en ångande hög med hästlort, och deras tomma blickar är riktade ned på vägens täcke av blöta löv.

På sjutton dagar marscherade de 63 mil, alltså nära fyra mil om dagen. Det var givetvis något av en bragd, för normalt förflyttade sig en armé inte mer än fem eller sex kilometer på ett dygn. Men det var också en bragd som kostat på, särskilt som höstvädret visat sig från sin sämsta sida och föret ofta varit uselt: eftersläntrarnas tal hade gått i höjden allteftersom kolonnerna töjdes ut längs de sliriga vägarna. (Dessutom hade runt 4 000 hästar stupat.) Den gamla sanningen att en riktigt hård marsch kunde ge minst lika stora förluster som ett stort slag hade än en gång blivit bekräftad. När regementena väl nådde fram till Sachsen var den samlade styrkan för liten – ännu saknades flera stora avdelningar – så Gustav Adolf lät hären töva vid Naumburg, dryga fem mil sydväst om Leipzig. På lite mer än ett år hade de svenska soldaterna beskrivit en oliksidig triangel genom det tyska riket. Med början vid Breitenfeld hade de först dragit sig åt sydväst, till Mainz, sedan marscherat sydöst ända till München. Nu var de tillbaka i Sachsen igen.

Efter att ha väntat på ett svenskt anfall i nästan fjorton dagar beslöt Wallenstein att något sådant icke var att vänta. Det var ju trots allt redan i början av november och hög tid att avbryta krigföringen för säsongen. Därför gav han order om att börja skingra armén och låta förbanden söka sig kvarter för vintern. Det var sannolikt det största misstag han gjorde under hela sin militära karriär.

Den 5 november signalerade tre kanonskott från en kejserlig postering i söder att den svenska armén var i anmarsch. Den överrumplade Wallenstein ville först inte tro att det var sant. Strax tvingades han dock att inse att Gustav Adolfs trupper inte alls gått i vinterkvarter, utan att de just stod i begrepp att slänga sig över den kejserliga hären som nu var splittrad. Den kejserlige fältmarskalken Pappenheims kår stod vid Halle och Wallenstein skickade ilbud till honom att låta ”allting stå och ligga” och hals över huvud förpassa sig ”med allt folk och alla kanoner” till den stad drygt tre mil sydväst om Leipzig där huvuddelen av den kejserliga armén nu stod. Platsen hette Lützen.

Till all lycka för de kejserliga blev det ingen strid den dagen. Den svenska armén, nu ordentligt förstärkt, blev såpass sinkad i sin anmarsch att mörkret hann börja falla innan de nådde Lützen. De utmattade soldaterna fick därför tillbringa den mörka och kalla novembernatten sovande under bar himmel på några fält strax sydost om staden. Under tiden, en dryg halvmil bort, samlades de kejserliga regementena och ställde upp i skenet av facklor.

Redan i den grå skymningen kom de svenska kolonnerna ringlande och svängde upp på de platta fälten utanför staden. De svenska generalerna var otåliga att gå till anfall så fort som möjligt, innan de kejserliga hann dra till sig ytterligare förstärkningar. Från Wallensteins sida hördes också ljudet från marschtrummor, vilket visade att fler soldater var på väg. Men höstdimman visade sig vara en god katolik, som vägrade att låta sig skingras av morgongryningen utan blev istället mot all klokskap bara allt tätare. Ryttare och knektar i den svenska hären, som tidigare kunnat ana stadsmurarnas avlånga form till vänster och de väntande fiendestyrkornas mörka konturer framför sig en dryg kilometer bort, sveptes in i det vältrande vita töcknet och såg nu inte en prick. Anfallet fick skjutas upp. Väntan på bättre sikt fördrevs med morgonbön och psalmsång.

Först vid pass klockan elva skingrade vinden den vita dimman. Fotfolkets trummor slog ”marsch” och på en gång svarade rytteriets trumpetare utifrån kanterna med stänk av silverklingande signaler. Armén gick fram till anfall över de leriga fälten. Det visade sig snart att de kejserliga lärt sig mycket sedan nederlaget vid Breitenfeld. Deras här var omstöpt efter svenska förebild, med infanteriet i tunnare, mer lättrörliga förband, tränade i svensk eldteknik och rustade med egna regementspjäser. Tre skickligt utplacerade artilleribatterier skickade sina dånande projektiler kors och tvärs genom de frammarscherande leden och när de svenska styrkorna till slut nådde fram till den landsväg som Wallensteins trupper stod uppställda bakom visade det sig att de kejserliga förvandlat dess djupa diken till ett primitivt skyttegravssystem, som befanns vara fullspäckat med musketerare. Attacken blev på flera punkter hejdad av den knattrande elden från dessa diken. Bara den högra delen av den svenska centern, där huvuddelen av de pålitliga rikssvenska och finska förbanden fanns, nådde en snabb framgång. Svenska brigadens östgötar, västgötar, dalkarlar, upplänningar och finnar, och Gula brigadens tyska och svenska livgardister rensade raskt dikena framför sig från fientliga musketerare och gick över vägen. Bak vägen stod på denna punkt ett av de kejserligas tre batterier. Men inför de raskt framklivande rektanglarna med män, fanor och gungande pikar – gardisterna lätt igenkännliga i sina gula rockar med svarta guldprydda revärer och med fanor av svart siden med riksvapnet i guld – övergav servisen sina pjäser och sprang bort.

Medan resten av fronten blev mer eller mindre låst i långa skottväxlingar avlöste på den högra flygeln en rad förvirrade och vilt stångande anfall och motanfall varandra: tätt packade kedjor av män och hästar slog fram och tillbaka över vägen, höljda i ett svallande töcken. Sikten var alltid klen på slagfälten, men här vid Lützen var det något alldeles makalöst. Där blandades de tid efter annan på nytt frambrytande dimslöjorna med krutrök och brandrök från staden till en grumlig soppa av ovanlig täthet, där man ”knappt kunde se varandra på fyra stegs avstånd”, som det står i den svenska fältdagboken.

Ut ur det här töcknet kom någon gång efter klockan ett en sårad häst. Dess vackert stickade bomsadel var tom. En pojke på den svenska sidan fångade upp det vrenskande djuret. Det var Streiff, Gustav Adolfs nötbruna hingst. De två pistolerna satt kvar i sina hölster på ömse sidor av sadeln och den ena var täckt av blod.

Ett tag såg det ut som om de kejserliga skulle vinna enviget ute till höger. Orsaken var Pappenheim och hans kår. Trots att han inte var något vidare fantasifull eller ens tänkande befäl gjorde hans energi, gåpåaranda och våghalsighet honom till en av de kejserligas främsta generaler. Med ett visst besvär hade Pappenheim samlat sina rövande soldater runt Halle och anlände efter en ilmarsch till slut fram till slagfältet, påpassligt nog på den hotade kanten. Där vändes de kejserligas underlägsenhet med ens i stor numerär överlägsenhet. De kunde nu gå till motanfall under den grå himlen. Striden blev ohygglig. Gång på gång tornade sig vågor med pikar och med rasslande kyrassiärer upp mot trasiga svenska fotfolksrektanglar krönta av fladdrande, sönderskjutna fanor. Chefen för ett av de kejserliga rytteriförbanden, den runde florentinaren Ottavio Piccolomini, fick fem hästar skjutna under sig och blev själv sårad fem gånger, och hans regemente blev nästan förintat. Och i Svenska brigaden blev sju av tio pikenerare och fyra av tio musketerare antingen dödade eller sårade. De svenska fotfolksbrigaderna fick till slut vika bakåt. Det erövrade batteriet fick överges. De släpade i många fall sina sårade med sig ur den vältrande röran, men de stupade fick de lämna därhän, liggande i täta, raka led i höstvätan på den plats där de hållit stånd – in i döden fångade av drillens fasta geometriska former. Det rikssvenska rytteriet i första linjen hade också lidit svårt och bestod nu bara av sprängda hopar på båda sidor av landsvägen. Ansatser till panik uppstod bland en del av de svenska trupperna när de strömmade tillbaka över vägen. Hovpredikanten Jakob Fabricius samlade då några officerare runt sig och började att tillsammans med dem sjunga en psalm. Detta nogsamt uppvisade lugn stillade sinnena hos de skakade knektarna och de stannade upp i hundratal. Utvilat rytteri från den svenska slagordningens andra träffen fördes fram till motanfall. För att undgå att överflyglas fick de kejserliga dra sig bakåt.

När de svenska trupperna ryckte fram genom krutdunklet gjorde de ett fynd: kroppen efter Gustav Adolf liggande med ansiktet nedåt i den kalla leran, utplundrad och naken, så när som tre bloddränkta vita skjortor och några strumpor av linne.

I ett försök att hjälpa det hårt pressade svenska fotfolket på den bortre sidan av vägen, hade kungen tidigare tagit befälet över Smålands ryttare, när deras chef, Fredrik Stenbock, hade blivit sårad i foten av en muskötkula, och fört dem till attack. I dimman kolliderade regementet strax samman med Götz kyrassiärer, och i sammanstötningen blandades vän och fiende upp med varandra.

Nu gick allt snabbt. Ett skott. En kula snett bakifrån träffade kungen i hans vänstra arm. Projektilen krossade armbågsleden: benpipan stack ut ur ärmen på hans gula älghudskyller (på grund av gamla krigsskador kunde kungen inte bära kyrass). Med vänster arm obrukbar blev Gustav Adolf tvungen att släppa sin värja och istället tygla Streiff med höger hand. Kungen försökte finna sig en väg bort ur stridsvimlet, och han och hans sällskap kom att skiljas från de småländska ryttarna. Men de kom vilse i töcknet och red rakt in i en grupp kejserliga kyrassiärer. Nu vidtog ett förvirrat vimmel av upphetsade ansikten, viftande armar och höjda vapen. Ännu ett skott. En kejserlig officer, Moritz von Falkenberg, avlossade från bara någon meters håll sin pistol mot Gustav Adolfs rygg. Kulan slog in under det högra skulderbladet, trängde in i lungan och ledde till svåra blödningar. Sekunderna efteråt föll Falkenberg själv av hästen, träffad av en värjstöt från en av männen i kungens sällskap. En av dem, Frans Albrekt av Sachsen-Lauenberg, försökte nu hålla fast den vacklande Gustav Adolf i hans sadel. Ännu ett skott. En kula träffade Streiff i manken. Hästen stegrade sig. Ännu ett skott. En pistol trycktes mot Sachsen-Lauenbergs huvud. Han lyckades slå undan vapnet med handen men tvingades då släppa taget om kungen. Mynningsflamman brände Sachsen-Lauenberg i ansiktet. Han flydde. Kungen gled ned ur sadeln på den vrenskande hästen, fastnade med ena fotens sporre i den vänstra stigbygeln, släpade ett kort stycke efter den oroliga hästen men blev till slut liggande på rygg. Han levde fortfarande.

Tre kejserliga ryttare dök nu upp. De satt av. En av dem körde en pansarstickare i kungens bröst. En annan genomborrade hans vänstra arm med sin värja. De tre ryttarna satt sedan upp och försvann bort.

En stund senare uppenbarade sig Ottavio Piccolomini på platsen, ditlockad av ryktena att den svenske kungen blivit dödad. Men Gustav Adolf levde då fortfarande. Piccolomini såg på den blodiga gestalten som ännu andades. Några ryttare plundrade kungen. En av dem gav Piccolomini hans kyller, en krigare från Götz regemente tog kungens ring, halskedja och klocka. Sedan gav de den liggande mannen med den stora magen och bockskägget ännu några stick. Ett sista skott. Det femte. Någon satte sin pistol mot mannens högra tinning och tryckte av. Gustav Adolf var död. En död bland dagens runt 7 000.

Han var en erövrare och han fick en erövrares slut. Han levde trogen sin natur och dog trogen sin form.

Slaget gick vidare. Färskt folk från den svenska arméns andra träffen och de trasiga förbanden vid fronten förenade sig i nya anfall. De fientliga rytteriflyglarna tvingades att svänga inåt och mitten drog sig också bakåt ett stycke så att den kejserliga slaglinjen fick formen av en valvbåge. Men sedan strandade anfallen inför den nya fronten. De två linjerna blev på nytt stående inför varandra, låsta i eldstrid som sakta mattades av. Nu riktades den svenska ledningens hela uppmärksamhet mot en enda punkt i den kejserliga linjen: väderkvarnshöjden. På den lilla kullen, invid fyra väderkvarnar, fanns de kejserligas sista artilleri: tretton tunga pjäser, delvis nedgrävda. Själva höjden utgjorde den punkt där den starkt tillbakasvängda högra kejserliga kavalleriflygeln i en nästan rät vinkel mötte mittens linje med fotfolk. Om man lyckades erövra detta blottade knä i motståndarens slagordning skulle man inte bara beröva honom hans återstående artilleri, utan man skulle också därifrån kunna ta hans center från sidan och rytteriet på hans högra flygel i ryggen. Mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen inleddes anfallet. Efter en våldsam kanonad från framsläpat tungt artilleri blev de kejserliga pjäserna tystade. De svenska brigader som sedan rusade uppför höjden och intog de sönderskjutna bröstvärnen fyllda med döda, blev dock kort därefter tvingade att dra sig tillbaka inför en ilsken motattack. Det svenska fotfolket sändes då fram i ett nytt anfall. Så böljade striden fram och åter, på samma utdragna vis som några timmar tidigare uppe vid landsvägen där Gustav Adolf stupat. När höstmörkret började falla vid femtiden befann sig väderkvarnshöjden i svensk hand. Skottlossningen klingade sakta ut. Slaget var över.

Vem hade vunnit? Det var ingen som visste det. Båda sidor var utmattade och försatta i chock efter dagens utdragna blodbad. Befälet över den svenska hären hade övergått till den tyske hertigen Bernhard av Weimar, en ung men erfaren och kylig legoknekt, som maskerade sig som lutheran och patriot men som var mest intresserad av sitt eget bästa. Även han var skakad. Trupperna var svårt medtagna och hertigen började förbereda en reträtt.

En kejserlig officer som sändes fram till väderkvarnshöjden för att spana såg på avstånd en stor mängd ljuspunkter i mörkret. Han trodde först att det var de väntande fiendetruppernas brinnande luntor som han såg, men när han smög sig närmre upptäckte han att det bara var skenet från facklor som bars av plundrare som sökte genom liken. Till sin stora överraskning kunde han se att ställningen annars var tom och att de tagna kanonerna hade lämnats kvar av svenskarna.

Det var svenskarnas smala lycka att deras motståndare var än mer skakad än de själva. Wallenstein – på grund av sin gikt buren runt i bärstol – hade blivit av med allt sitt artilleri, och en förfärande stor del av hans högre officerare var antingen döda eller skadade. Wallenstein själv hade fått en kontusion i vänstra höften av en muskötkula, och till de sårade räknades bland annat hans kammarherre, hans egen son, Bertold, som fört befälet över ett infanteriregemente, Piccolomini samt åtta överstelöjtnanter. Till de döda hörde, förutom runt femton överstar och överstelöjtnanter, också furstabboten av Fulda – som fick betala dyrt för sin åstundan att bese ett fältslag; döende välsignade han de kejserliga trupperna – och Pappenheim, som sin vana trogen slängt sig rakt in i de våldsammaste striderna och då nästan på en gång träffats av svenskt druvhagel. Det sista man såg av den honom var när han lyftes upp i en karet, som rullade bort medan han desperat bölade efter någon som kunde stoppa blodflödet. Han dog två timmar senare på landsvägen till Leipzig.)

Dessutom fruktade Wallenstein att den svenska hären snart hade förstärkningar att vänta – vilket senare visade sig vara fel. Till yttermera visso hade de kejserliga trupperna börjat visa klara tecken på upplösning. Några av deras mest prövade regementen hade i panik lämnat fältet, trossen hade plundrats av flyende kroatiskt rytteri och många av de kvinnor som befann sig där hade häktat lös trosshästarna och försvunnit bort på dem. Oron och förvirringen bland de kejserliga hade också ökats när ett antal ammunitionsvagnar som stod uppställda bak härens rygg lite senare gått i luften i ett regn av eld och gnistor. Förutom att de hade lidit höga förluster och att de saknade proviant var soldaterna dessutom mycket trötta: nästan ingen hade ju fått sova den föregående natten. Beslutet blev därför att slå till reträtt. I god ordning och bärande ett fyrtiotal tagna svenska fälttecken drog hären bort i skydd av mörkret. Längs marschvägen gick det att se kejserliga krigare som i sin utmattning lämnat leden och somnat i den våta vägrenen.

Nyheten om den kejserliga härens återtåg nådde dock Bernhard innan den svenska armén hunnit marschera bort. Knektarna fick order att stanna kvar på den blötkalla valplatsen – utan att få någon mat och i full slagordning bivackerade de bland de sårade och döda. Så kom det sig att slaget vid Lützen blev benämnt en svensk triumf: svenskarna var helt enkelt långsammare i sin reträtt än de kejserliga.

Ändå måste slaget vid Lützen betraktas som ett svenskt nederlag, trots att man behållit fältet och tagit motståndarens alla kanonerna, och trots att den svenska hären inte längre var hotad att bli avskuren från sina basområden vid Östersjökusten. Ännu en stor svensk seger, lik den vid Breitenfeld, hade den kejserliga saken troligtvis icke kunnat rida ut. Men så blev det inte, och den berusande våg av framgång som svenskarna seglat på sedan året innan ebbade ut. Hoppet om en snar och total protestantisk slutseger, med Wien intaget och kejsaren kuvad, var förbi. Nu var de båda sidorna mer eller mindre jämnstarka igen. Så ändade 1632, året som börjat med sådana högt spända förväntningar för de svenske men som slutade så bittert. Kriget gick in i en ny fas. Korstågens tid var förbi.

One thought on “Fem skott i november

Kommentarer inaktiverade.