Ett sekel av motsatser

Att universitetshumanister så ofta saknas i debatten och på kultursidorna, beror inte bara på att Academia blivit ett slutet system, självförsörjande vad gäller både karriärer och idéer. Det kommer nog också av att de drabbats av samma välsignade förbannelse som alla andra vetenskapare: den detonerande informationssmängden. Bland annat sägs det ha skrivits fler avhandlingar under de 50 åren efter 1945 än under de föregående 5.000 åren. Och var och en som genomfört en något slarvig sökning på Nätet vet vilken underbar känsla av svindel detta ger; ensam i bräcklig farkost på ett världshav av fakta. Tyvärr är inte information detsamma som kunskap. Emellan dem ligger bearbetning, förädling. Tid. Informationen står nämligen till kunskapen som ett stycke järnmalm står till en bil.

Och i den akademiska världen har man hanterat den detonerande kunskapsmassan på precis samma sätt som man gjort i resten av samhället, med specialisering: allt fler vet allt mer om allt mindre. Det är begripligt, men är det bra? En datatekniker gör säkerligen ett bättre jobb på det viset, men gäller det samma för, säg, en historiker? Jag tror inte det.

Det är nog därför som åsynen av Eric Hobsbawms nya bok fyller en med både glädje och beundran. Glädje, för att han faktiskt vågat sig ut på syndafloden av monografier, för att sammanfatta och förklara 1900-talet. Beundran, för med den här bukiga volymen på nära 700 sidor har han avslutat ett i högsta grad imponerande projekt, som förtjänar att nämnas i samma andetag som Benjamins Passageverk, Carlyles trilogi om den Franska revolutionen eller varför inte Gibbons ”Det romerska rikets nedgång och fall”. Frågan är bara om Hobsbawms fyra böcker liksom dem kommer att läsas i framtiden.

Jag är inte alldeles säker på det. De föregående tre volymerna, ”Revolutionens tidsålder”, ”Kapitalets tidsålder” samt ”Imperiernas tidsålder”, kommer nog stå sig. För den som vill förstå det långa 1800-tal som började 1789 och slutade 1914 finns det få som kan tävla med honom vad gäller överblick, analys och bredd. Politiken och ekonomin är givetvis det bärande hos marxisten Hobsbawm, men hans historiematerialism tillhör det där stillsamt bondförnuftiga slaget. Därför blir konsten, vetenskapen och vardagslivet aldrig kuriös ornamentik eller ”speglingar”, utan de tillåts vara delar av helheten.

Även i ”Ytterligheternas tidsålder” är bredden beundransvärd. I registret följs Léon Blum, av Humphrey Bogart och Niels Bohr, och här försummas varken urbaniseringen eller utbildningsexplosionen, kvinnofrigörelsen eller ozonhålen. Och hans försök till periodisering är enkel och rimlig. Åren från 1914 till 1945 betecknar han – med all rätt – som ”katastrofernas tidsålder”. Denna följdes av en guldålder, ”runt 25 eller 30 år av förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling”, som dock i början av 70-talet avlöstes av en period med ”sammanbrott, osäkerhet och kriser”. Som så många andra historiker inklusive undertecknad anser han att 1900-talet fick sitt faktiska slut 1991, med Sovjetunionens fall.

Orsaken att historiker ibland kan framstå som smarta är skäligen enkel: deras yrke är att kika i facit. De studerar sådant som är förbi, fullbordat. Att det ändå blir dumt många gånger kommer av att historia är en i högsta grad politisk vetenskap, fjättrad av sin egen tids begrepp, fördomar och fixa idéer. Problemet med samtiden är dock att den pågår. Vi har ännu inte 1900-talets facit, och alla vi som genomlevt seklet, eller snarare vi som VAR seklet – för det är inget annat än summan av oss alla – är nog alltför mycket del av det för att kunna förstå det helt och hållet. Först om, säg, 300 år kommer vårt sekel, detta groteska, förfärliga, underbara, av ytterligheter uppfyllda sekel stå riktigt förklarat. Vi vet allt om hur det var, litet om vad det var; det är vår tragedi. Framtidens människor kommer att veta det mesta om vad det var, men inget om hur det var; det är deras begränsning.

Det är givetvis detta som gör Hobsbawms bok på samma gång stimulerande och problematisk. Han är före detta kommunist och jag tycker att han ofta hanterar sin besvikelse över realsocialismens fiasko på ett föredömligt vis. Men inte sällan glider han in i sådant som jag inte kan se som annat än självrättfärdiganden. Fredsrörelsen hade rätt på 80-talet, Sovjetunionen var aldrig något hot och följaktligen måste invasionen av Afghanistan bagatelliseras på ett tämligen lättsinnigt vis. Planekonomin förblir ett slags alternativ, och dess misslyckande blir hos Hobsbawm en följd, inte så mycket inre motsägelser, som av något slags yttre, kapitalistisk besmittelse – som om exemplet Nordkorea inte visat att isolering knappast gör saken bättre. Han påpekar, apropå det andra världskriget, att oktoberrevolutionens mest bestående resultat, ironiskt nog, blev räddandet av den västkapitalism som man egentligen var ute efter att krossa. Direkt underligt blir det dock om man, som Hobsbawm antyder, ser besegrandet av nazismen som sovjetkommunismens historiska uppgift. Och man undrar också i vilken mån hans bild av det sena 1900-talet som en sönderfallets epok är präglad av det sönderfall som hans egen, marxistiska världsbild drabbats av. Med mera.

Ändå fylls man av stilla tacksamhet över att någon gett sig i kast med denna omöjliga uppgift. Vi behöver den här boken, trots alla dess lyten och fläckar. Det finns alldeles för mycket behagsjukt joller nu som går ut på att vi nu måste acceptera fragmentiseringen, att vi inte längre kan nå överblick. Hobsbawm visar, igen, att detta faktiskt inte är sant. Tillochmed när han misslyckas är han strålande. Karln borde få Nobelpriset.

– Boken är: Eric Hobsbawm: Ytterligheternas tidsålder – Det korta 1900-talet: 1914-1991.Övers. Lena Lundgren. Fackgranskning av Göran Andolf och Alf W Johansson.