Ett av problemen med samtiden är att den saknar skala. Vi kan inte vara annat än uppsvalda, uppfyllda, bortsvepta av den, men det innebär också att det blir svårt för oss att skilja det umbärliga från det avgörande. Utan måttstock vill allt se lika stort ut. Först när något är fört till sin fullbordan låter det sig mätas.
Detta är ingen järnhård lag. När muren föll för snart tio år sedan begrep alla att detta var En Världshistorisk Händelse. Frågan om dess fulla betydelse dröjer givetvis tills dess att muren fallit färdigt, vilket den inte gjort på långa vägar när. Men fallet var inte bara en början utan också ett slut. Kalla kriget tog då sin plötsliga ände, inte med det pang alla fruktat utan med det pip ingen anat. Och det var helt visst fler än jag som förvånade kunde räta på ryggen och plötsligt andas ut, utstigna som vi var ur den nukleära dödsskuggans dal. Mitt åttiotal var de inställda katastrofernas tid, och jag har redan svårt att förklara dem för mina barn, den lilla överlevnadslådan med plastinslagna tändstickor och vattenreningstekniketter, de där regnbuckliga skisserna på skyttevärn och eldbälten uppe vid Luleälven, och jag ser medan jag skriver det hur märkligt det ser ut och hur länge sedan det var.
Avståndet börjar alltså infinna sig, och med det skalan. Det börjar bli dags för summeringar. Nu och först nu kan det Kalla krigets historia skrivas.
Björn Kumm har gjort ett lovvärt försök. Det märks att det är en journalist med stor erfarenhet som fört pennan. Kapitlen är korta. Framåtrörelsen tydlig. Då och då avbryts de breda svepen och snabba dragen med en liten, skarpt tecknad tablå. Läsaren förs sedan kvickt vidare till nästa punkt. Alla de stora händelserna finns här. Bara innehållsförteckningen är i sig ett litet kompendium över det Kalla kriget: ”Pachangarevolutionen”, ”Muren”, ”Kubakrisen”, ”Vietnam” osv.
Ändå har jag invändningar.
Den allvarligaste är att boken i så stora stycken bygger på gammal forskning. (Av de 59 verk som nämns i litteraturförteckningen är 43 utgivna före 1989.) Den som går till Kumms bok för att få ta del av alla de lösta gåtor och nya insikter som på senare år sprungit ur de nyöppnade arkiven, den blir för det mesta besviken. Istället möts han eller hon av ett verk som till del är fast i det Kalla krig som det skall skildra.
Dels märks detta i att Kumm dröjer vid vissa revisionistiska älsklingar, som sedan länge sprungits förbi av forskningen; exempelvis har jag svårt att förstå hur någon ännu, snart 50 år efter Koreakrigets utbrott, fortfarande vill antyda att Nord-Korea ”provocerades” till sitt överfall i juni 1950.
Dels i att han talar om frågetecken där inga längre finns. Några exempel. Kumm beskriver ej utan indignation domen mot makarna Julius och Ethel Rosenberg, avrättade i USA för ha varit med om att förråda atombombens hemlighet till Stalin, och om den häxjakt på kommunistspioner som bedrevs där. Han är uppenbarligen inte medveten om den rätt omfattande forskning som bedrivits på senare år om det så kallade Venona-projektet, som var en strängt bevarad hemlighet ända fram till 1995. I slutet av 1940-talet lyckades nämligen amerikanska krypto-specialister lösa KGB:s ”oknäckbara” koder, och med hjälp av det materialet så kunde man identifiera en rad solklara fall av spioneri. Och vi vet därför att makarna Rosenberg faktiskt VAR skyldiga. Kumm framställer Kubakrisens upplösning som något av ett mysterium, men det är nu bekant att Kennedy köpte det ryska tillbakadragandet med löften om att ta hem de amerikanska Jupiter-missilerna från Turkiet. Hans beskrivning av hur det gick till när östblocket sade nej till Marshallplanen bygger på deras officiella förklaringar, trots att vi nu vet hur man egentligen resonerade i Kreml. (Exakt samma sak kan också sägas om en del diplomatiska skärmytslingar som tas upp av Kumm, skärmytslingar som man tidigare spekulerat mycket kring och frågat sig om ryssarna då blev förolämpade eller kanske rädda eller måhända förbannade i största allmänhet etc.)
Andra kan möjligen kritisera Kumms bok för att den i så hög grad befinner sig i kabinettpolitikens förtunnade luft. Inte jag. Visserligen är här en ständig parad av utrikesministrar, premiärministrar och presidenter, men detta är i hög grad försvarligt, för det Kalla krigets förlopp går ej att förstå utan den här storpolitiska dimensionen. Ändå är jag ännu så pass mycket marxist att jag kommer på mig med att längta efter en mer genomgripande diskussion av de ekonomiska och ideologiska faktorerna, i synnerhet vad gäller öst. Kanske fanns där inte utrymme. Boken är rätt kort. (Det kunde annars ha kunnat fungera som den organiserande princip som boken faktiskt saknar.) För med en grov förenkling skulle man kunna säga att det kalla kriget varade och östblocket bestod bara så länge som parollerna bar och planekonomin fungerade. Att systemet stagnerade för vi höra. Inte så mycket varför.
Björn Kumm har förmågan och överblicken. Det som fattats honom är uppenbarligen tiden och utrymmet. Jag tycker det är synd att förlaget inte gett honom det.
– Boken är: Björn Kumm: ”Kalla kriget”. Historiska media.
Peter Englund 