Historiens sekler följer som allom bekant inte kalenderns. 1800-talet blev långt: det började 1789 med den franska revolutionen, och slutade inte förrän 1914 med det första världskriget. 1900-talet visade sig bli våldsamt, oroligt, välmående och kort. Vårt sekel nådde nämligen sin plötsliga och oförutsedda ände iochmed omvälvningarna i öst mellan åren 1989 och 91. Och inte bara århundradet har löpt sitt lopp. Vi står även inför ett millennieskifte, ett faktum som hetsat numerologer, amatörfilosofer, IT-konsulter samt propellermösseprydda ”visionärer” till en nära nog pornografisk upphetsning. Allt är över, allt är nytt, allt måste göras om.
Så därför är det icke utan bävan som man närmar sig en bok med titeln ”Slutet på det tjugonde århundradet och den moderna tidens slut”. Författaren, John Lukacs, är dock lyckligtvis inte framtidsforskare eller något lika löjligt, utan amerikansk historiker, med 1900-talet som specialitet. Hans summering av det gångna och diskussion av det kommande baseras därför mer på kunskaper än navelludd.
Detta är en styckevis en mycket intressant bok. Många av hans resonemang rör sig kring storheterna stat, nation och demokrati. Lukacs huvudtes är att det var nationalismen som präglade 1900-talet, och att det är denna tankeströmning, i alla dess underliga böjningar och varianter, som är grunden för förståelsen av seklet. Alltså inte kampen mellan demokrati och diktatur, eller kampen mellan kommunism och kapitalism. Och att den idégestalt som mer än andra präglat denna tid, inte är revolutionären Lenin – i Lukacs ögon är han på flera sätt en obetydlighet – , utan istället Woodrow Wilson, denne ”bleksiktige presbyterianske professorspresident” som förde USA in i det första världskriget, och vars principer om nationellt självbestämmande fortsätter att välta imperier och skapa stater. Seklets kulmen nåddes iochmed Hitler, som drev denna nationalism till nya, revolutionära ytterligheter. Men medan kommunismen och nazismen tömts på energier, innehåll och anhängare, har nationalismen bestått. Och nu vid århundradets slut är den starkare än någonsin, samtidigt som staternas makt långsamt börjat vittra sönder. Just denna paradox vill Lukacs se som något av en nyckel till förståelse av framtiden. Han är därför övertygad om att superstaternas era är till ända, vilket Sovjetunionen fall enligt honom är bevis på. Även USA står inför en tillbakagång, relativt sett. Och något Europas Förenta Stater tror Lukacs inte alls på.
Det är svårt att göra någon rimlig sammanfattning av ”Slutet på det tjugonde århundradet och den moderna tidens slut”. Det är nämligen en bok tät på kunskaper, rik på iakttagelser, flödande av påståenden.
Samtidigt har jag besvär att rekommendera den till läsaren. Inte så mycket på grund av VAD Lukacs säger, som HUR han säger det. Att läsa honom är lite granna som att råka hamna bredvid en bitter och tjatig professor på en alltför lång middag. Lukacs lyckas nämligen aldrig lägga band på sin iögonenfallande fåfänga. Den yttrar sig ibland som små och ofta poänglösa exkurser, en Vitahuset-middag här, en lantpromenad där, där det hela mest verkar gå ut på att ge författaren en möjlighet att skriva jag, jag, jag, att berätta om vilka högt uppsatta han känner, eller t.ex. upplysa läsaren om att hans fru är både ”snygg och trevlig”. Gång på gång påpekar också Lukacs hur RÄTT han alltid har haft. Redan som sjuttonåring genomskådade han Marx – bra gjort! -, och på den vägen har det varit. Tar man honom på orden är det snart sagt ingenting från murens fall till USA:s tillbakagång som han inte någon gång förutsagt, förutspått eller föregripit. Och dessutom avfärdar han med uppenbar glädje, lätt hand och stor trosvisshet lättviktare som till exempel Sigmund Freud, Carl Jung, Arthur Koestler, Isaiah Berlin och Fjodor Dostojevski; det är väl tänkt att läsaren skall bli imponerad av detta kraftprov i intellektuell tyngdlyftning, men det får för det mesta rakt motsatt effekt.
Allvarligare är dock att det genom hela hans text går en grundton av något, som jag i brist på bättre måste kalla gammelmansgnäll. Och denna hans olåt över den vulgära, pladdriga, banala, okunniga samtiden slår ibland över i en reaktionär längtan efter den habsburgska monarkin, förvirrade utgjutelser om hoten från Asiens hoRRRder, eller annat lika umbärligt. Synd. Denna bok är uppenbarligen resultatet av en människas närkamp med ett stort och viktigt ämne, och tyvärr står det klart att det var människan som vann.
– Boken är: John Lukacs: ”Slutet på det tjugonde århundradet och den moderna tidens slut”. Övers. Lillemor Jansson. Rabén Prisma.
Peter Englund 