Bland historiker är det få källor som har ett så uselt rykte som självbiografier. Ofta är syftet med dem alltför tydligt. Författaren vill återskapa sig själv inför eftervärlden: rättfärdiga, urskulda och lägga till rätta. Marcus Wolfs bok är givetvis inget undantag. Bara den allra mest naive kan gå till ”Mannen utan ansikte” för att få en slutgiltig version av underrättelsekriget efter 1945. Och det stora problemet är inte vad den innehåller, utan snarare vad den utesluter. Ändå är detta en utomordentligt intressant bok.
Mycket av det som tas upp är känt sedan tidigare. Många gånger lägger dock Wolf till viktiga eller pikanta detaljer, till exempel vad gäller den ökände Günter Guillaume, den östagent som infiltrerade de allra högsta kretsarna i SPD och till slut orsakade Willy Brandts avgång. I andra fall bekräftar han sådant som tidigare mest varit omtvistade påståenden. Här får man läsa om det aktiva stöd som DDR:s säkerhetstjänst gav till olika terrorister, som till exempel Röda Armé-fraktionens folk, som bland annat fick gå kurser i hur man skjuter ihjäl människor i personbilar: måltavlorna var levande schäfrar som spändes fast i en Mercedes. (Wolf har för övrigt lite till övers för RAF:arna, som han kallar ”bortskämda, hysteriska barn med främst övre medelklassbakgrund”.) I boken finns också en öppenhjärtig beskrivning om hur det gick till när östsidan påverkade och finansierade viktiga delar av den europeiska fredsrörelsen under 1980-talet.
I boken gör Wolf och hans spökskrivare Anne McElvoy sitt bästa för att knacka bort några av de tjocka lager med romantiska missförstånd som lagt sig över det moderna spioneriet. Här finns till exempel inga mordkommandon, inga superagenter med rätt att döda, etc. Vid upprepade tillfällen påpekas att så kallade ”våta jobb”, alltså mord på motståndare, var något mycket sällsynt. Infångade spioner och ertappade förrädare var mer värda som utbytesobjekt eller i form av omvända agenter. Istället talar han med viss stillsam kärlek om vardagsarbetet, ”ett banalt hantverk som innebär att granska stora mängder slumpartad information på jakt efter en enda lysande juvel eller förklarande länk” – var person som någonsin arbetat inom en underrättelseorganisation känner genast igen sig.
I sitt utmärkta förord kallar Jan Guillou Wolf för ”den moderna historiens mest framgångsrike spionchef”, och det är inte förutan. Efter kriget byggde den unge Wolf ur intet upp HVA, den avdelning inom DDR:s säkerhetsministerium som hade hand om utrikesspionaget, och han ledde sedan organisationen under 34 år. Huvudmålet var hela tiden förbundsrepubliken Tyskland, och HVA lyckades penetrera stat och samhälle där i en fullständigt häpnadsväckande grad. Och västtyskarna gjorde vad de kunde för att slå tillbaka. (Men de stängda diktaurerna kommer alltid att vara de öppna demokratierna överlägsna i frågor som dessa. Det ligger i sakens natur.) I boken vimlar det följaktligen av avhoppare och infiltratörer, illegalister och förrädare, enkel- dubbel- och tillochmed trippelagenter. Det hela når sin kulmen kring murens fall, då vänner och fiender sedan länge blandats upp med varandra i en incestuös förvirring, omöjlig för utomstående att begripa och för inblandade att reda upp. Wolf säger att den sovjetiska underrättelsetjänsten då kom till den slutsatsen ”som de fortfarande håller fast vid, att det var omöjligt att säkert veta för vilken sida en tyska agent arbetade”.
Hur upplysande och tillochmed roande boken är vad gäller det kalla krigets spionkaruseller, så ligger dess stora värde ytterst i bilden den ger av Wolf själv. Med en märklig blandning av ärlighet och glidningar försöker han förklara det faktum att han hela sitt vuxna liv tjänade en diktatur. Varenda gång som något mer illaluktande dyker upp – det interna spioneriet, muren, hjälp åt diverse tyranner i tredje världen, etc – gör han sig okunnig och frånvarande, eller framställer sig själv som en tyst kritiker. Samtidigt diskuterar han idealitetens faror på ett sällsynt klarsynt vis. ”Om man har övertygelser i livet”, säger han på ett ställe, ”följer man den väg man har stakat ut och avviker inte från den – vilka hemska saker man än kan få se längs denna väg”.
Det är dock inte som troende marxist han förstås bäst. Gång på gång under genomläsningen av den här boken har jag kommit att tänka på Albert Speer, en annan högeligen begåvad tysk, som också arbetade för tyranniet. Båda är exempel på teknokrater med sinne för organisation, som förlorade sig i det egna arbetet, dess utmaningar och framgångar, till den grad att det hjälpte dem förtränga sin egen roll i förtrycket. Båda vill framställa sig som måttfulla idealister som står frågande inför den egna sidans excesser, men som trots detta förblir lojala, i tron att de skall kunna påverka systemet inifrån, när de istället bidrar till att cementera detsamma. Och i båda fallen handlar det också om människor vars uppenbara anständighet dövas av den egna bekvämligheten och auktoritetstron, och som brukar betydande delar av sin stora intelligens till att bedra sig själva. Alltså en människotyp vilken förutan ingen diktatur kan bestå.
– Boken är Markus Wolf och Anne McElvoy: ”Mannen utan ansikte – En mästerspions memorarer”. Övers. Stefan Lindgren. Norstedts.
Peter Englund 