En Harvarddoktors död

Det så kallade Parkmanmordet var ett av de allra mest uppmärksammade kriminalfallen i USA under 1800-talet. Tillströmmningen av åskådare till rättegången var så stor, att de ansvariga fick ställa till med ett slags rullande insläpp: var tionde minut fick de som då satt på åskådarläktarna resa på sig, ”under bänkknarr och stöveltramp”, för att bereda plats för en ny nyfiken hop, som hade exakt tio minuter på sig att begapa spektaklet innan också de kördes på porten, osv. Minnet av fallet levde också kvar länge, inte minst bland generationer av amerikanska jurister, som mötte det i undervisningen som ett klassiskt fall av indiciebevisning.

Ingredienserna var enkla och nog så kittlande. Fredagen den 23 november 1849 försvann i Boston den gedigne fastighetsägaren dr George Parkman. Efter ett par dagars ivrigt letade hittade någon hans kropp gömd nere i källaren till Harvarduniversitetets medicinska institution. Den var styckad. Den som blev gripen och senare också hängd för dådet var John Webster, en väl ansedd professor i kemi. (Motivet till mordet var av allt att döma ekonomiskt: den statusmedvetne Webster levde högt över sina tillgångar och häftade i skuld till den plumpe och närige dr Parkman.) Det enorma intresse som fallet väckte sprang till stor del ur det faktumet att både offer och gärningsman kom ur samhällets övre, bildade kretsar. Det var början på en epok då Vetenskapen med stort V börjat göra sig bred: bildning och kultur var nyckeln både till framtiden och till den fina världen. Det fanns många som mer än gärna frossade i åsynen av en av dessa högdragna akademiska framtidsmän – en karl med pincen‚, stärkkrage och enbonpoint som läste Miltons ”L’Allegro” för sina döttrar på kvällen – finkad för en fult och snaskigt brott.

Detta brott behandlas av harvardhistorikern Simon Schama i hans nya bok. Schama har fått namn att vara en av de allra mest begåvade av de nutida historikerna. Hans ”Mellan Gud och Mammon”, en spännande djupborrning i den Nederländska kulturen på 1600-talet, var inte mindre än ett mästerverk, som lämnade mig tagen och djupt imponerad. Den efterföljande ”Citizens”, som skildrade den franska revolutionen, hade vissa brister men var ändå ett mycket drivet verk, väl värt att läsa. Och det är nog några som liksom undertecknad har gått och väntat på den där Rembrandtbiografin som Schama tidigare har lovat att skriva. Men vad har vi för våra mödor? Den här märkliga skvadern betitlad ”En Harvarddoktors död”. Sällan har en bok gjort mig så besviken.

Som läsare följer man icke utan nyfikenhet historien om den förkomne dr Parkman, men det som ändå gör boken så likgiltig är att han i den begår något som är en fullkomlig dödssynd för en historiker. I sin dokumentära text, byggd på olika förstahandskällor, pressar han omärkligt in kilar av ren fiktion – en påhittad dialog här, en fiktiv inre monolog där. Det är som jag ser det helt förbjudet. Jag huttrar vid blotta tanken! Detta av det enkla skälet att det man skriver då i ett slag sprängs och upphör att vara historia och istället blir … ja, vadå? En historisk roman kanske. Och det är min själ något helt annat.

Om en historiker vill göra bruk av fiktiva element i ett populärvetenskapligt verk, måste även dessa stå på en fast källmässig grund. Att t.ex. utan några belägg skriva vad någon enskild kände, gjorde, tyckte eller sade i en viss stund går bara inte för sig. Nix. Och alla inskott av en mer renodlat litterär art måste dessutom vara markerade på något vis, så att läsaren har en chans att särskilja dem från den övriga texten. Dessa enkla, grundläggande regler bryter nu Schama grovt emot.

Jag tror jag vet vad det är som har hänt. Schama har blivit förhäxad, nej, bergtagen av de på tå trippande teorier – av vissa öknämnda som postmoderna – som säger att det icke finns någon verklighet utanför texten. Detta betyder bland annat att det inte går att skilja fakta och fiktion från varandra. Problemet är bara att med de utgångspunkterna blir historia inte bara till en ledsam och rätt poänglös syssla, den blir en direkt omöjlighet. Vilket Schama med visst ofrivilligt eftertryck bevisar i ”En Harvarddoktors död”.

Tyvärr, den gedigne historikern dr Simon Schama är försvunnen. Bara illa mutilerade bitar står att återfinna. Går det att hoppas på en återuppståndelse?

– Boken är: Simon Schama: En Harvarddoktors död. Gedins.

(Expressen, september 92)