En dag med tre färger

Historien känner få verkliga oundvikligheter. Ändå dyker sådana föreställningar ständigt upp när det förflutna skärskådas. Många av dessa föreställningar springer ur ett vilt hopp om att historien har ett givet mål dit vi alla är på väg, om än på omvägar och inte sällan en smula ovilligt. Olika varianter av denna tanke går att finna någonstans i bakgrunden när människor leds ned i ljudisolerade rum i Lubjankas källare eller avklädda vallas in i lufttäta kammare i Belzec; ”visst, detta är otäckt” tänker bödlarna eller i alla fall bödlarnas ideologer, ”men det är oundvikligt, det måste ske, historien kommer att ge oss rätt” etc. Idén är alls inte ny, men det är under 1900-talet som den blir till vind i totalitarismens väderkvarnar.

Alla tankar om historisk oundviklighet härrör dock inte ur historiemetafysik – svart eller vit, politisk eller religiös. Inte sällan kommer de ur ett enkelt tankefel. Vi tror att det som skedde var det enda som kunde ske just för att historiens tunga och närmast glaciärlika rörelsemönster verkar vara så oemotståndligt. (Och visst, om en man trillat av ett tak så kommer han ofelbart att slå i backen, men vem hade kunnat påstå det förrän hans fot slant?) Joseph Brodsky menade att historien är dömd att upprepa sig, för att den liksom människan inte har så många valmöjligheter. Men då det vi kallar historien inte har någon existens förutom människorna handlar det nog sällan om brist på val, som en ovilja eller oförmåga att förnimma dem.

Ändå fanns det ett drag av – ja, just det – oundviklighet i den process som ledde fram till bygget av de första kärnvapnen. Det är som om terrorbalansens vridna logik var sammanpressad i atomen själv och vecklades ut i sin helhet den sekund när den första kärnan delades.

Kärnklyvningens princip var alltså ingen uppfinning utan en upptäckt, en upptäckt som den moderna vetenskapen skulle ha gjort förr eller senare: den är på så vis ohjälpligt länkad till moderniteten och dess inneboende drift till framsteg. Och när väl nyheten om att man på detta vis kunde tjuvkoppla skapelsen nådde ut över världen i början av 1939 var det bara en fråga om tid innan världens fysiker skulle dra sina slutsatser; principerna för en atombomb är nämligen skäligen simpla. Det berättas från USA att knappt en vecka efter det att upptäckten tillkännagivits, så knåpade Robert Oppenheimer, den blivande chefen för det amerikanska atomvapenprogrammet, ihop en första grov skiss av en bomb på svarta tavlan inne på sitt tjänsterum. Ungefär samma sak hände i Frankrike, i Japan, i Sovjetunionen, i England, i Tyskland.

Det som gjorde upptäckten så monumentalt olycklig var just tidpunkten: den skedde allstå just när världen stod inför ett världskrig, då resurserna för vapenutveckling växte med samma kolossala takt som de moraliska begränsningarna krympte ihop. Utifrån detta var nästa steg i resonemanget lätt att ta. ”De andra bygger säkert en bomb, och då är vi så illa tvungna att göra detsamma.” Och så vidare ad nauseam .

Upptäckten av kärnklyvningen var omöjlig att hindra, men detsamma går rimligtvis inte att säga om bygget av bomben. Problemet var bara att när anden väl var ute ur flaskan var det hart när omöjligt att mota honom tillbaka igen – sådan är nu den moderna vetenskapens natur. Och frågan är om någon ens försökte. En man sägs ha gjort det. Hans namn var Werner Heisenberg.

5.

Hans försök skall ha ägt rum på sensommaren 1941. Det Andra världskriget var då inne på sitt tredje år, och det hade just börjat att barbariseras på ett vis som inte skådats tidigare i historien. Bara ett år tidigare hade både tyska och brittiska flyganfall mot civila mål varit undantag, nu var de regel. Och i östra Europa hade nazisterna precis börjat att mörda på allvar: under de knappt elva veckor som gått sedan överfallet på Sovjetunionen inletts hade fler judar dödats än under de föregående åtta åren av Hitlerstyre, och den första experimentella massgasningen av människor skulle just äga rum i det nyupprättade Auschwitz. Ännu låg dock bombkrigets grövsta excesser i framtiden, samtidigt som masslakten på judar ägde rum i det fjärran fördolda.

Det nya vapen som fysikerna tänkt fram bar dock på ett märkligt sätt drag av båda dessa företeelser.

Det skulle på grund av sin ofantliga förstörelsekraft vara oanvändbart rent militärt; arméer låsta i strid skulle inte kunna använda det mot varandra med mindre än att en betydande del av det egna folket molmades i mull. Alltså var det, som de redan befintliga flottorna med tunga bombplan, i första hand ett terrorvapen. Men det var en uppfinning som skulle kunna göra flygkrig mot motståndarens stora städer oändligt mer verksamt: en enda bombare bestyckad med denna skulle kunna göra tusen flygmaskiners arbete.

Men det var också ett förintelsevapen, en ”totalavlivningsmaskin”. Runt platsen där den detonerade, nollpunkten, skulle den utveckla en sådan kraft att inget skydd hjälpte. Hundratusen eller varför inte miljoner människors liv skulle blåsas ut med en handledsknyck. Vid denna tid var folkmord krångliga och kostsamma företag – det var något de dödskalleornerade byråkraterna i Berlin just nu höll på att bli varse –, men i och med den här nya typen av bomb verkade det som om dräpandet av människor för allra första gången skulle berövas alla praktiska begränsningar.

Än så länge hade denna nya bomb varit teori, svarttavelskludd i tankspridda fysikers tjänsterum, men nu hade ordet börjat bli kött. Och det var som sagt världskriget som gjort något sådant möjligt. Heisenberg var med rätta bekymrad över vad som hotade att bli teknikens seger över förnuftet. Det sägs att han hade en plan för att hejda detta, och det var därför som han en söndagskväll i mitten av september 1941 tog nattåget från Hamburg till Köpenhamn.

Vid denna tidpunkt var Heisenberg en av världens främsta fysiker, om inte Den Främste. Född 1901 i Würzburg som son till en professor i grekiska hade han snart fått namn som något av ett underbarn, vilket onekligen bekräftades när han 1932 fick nobelpriset i fysik. Fram till dess att den unge Heisenberg klev in genom dörren hade kvantfysiken beskrivit elektronernas rörelse i en atom med hjälp av den klassiska mekanik som bar Newtons namn. Heisenberg vägde noga dessa teorier, fann dem vara en smula för lätta och formulerade, blott 24 år gammal, grunderna till en helt ny ”kvantmekanik”. Hans teorier visade sig fungera mer än väl, då de tillät förklaringar av många ditintills oförklarliga fenomen. Denna kvantmekanik slog raskt igenom. Än idag är den den teoretiska grund varpå dagens fysiker och kemister bygger sina torn och utan vilken vi till exempel inte skulle ha någon elektronik att tala om. *

Studenter som ryktet lockat till hans föreläsningar blev ofta förvånade när han trädde in i salen. De hade väntat sig en myndig karl med embonpoint och en allt genomborrande professorsblick, men istället uppenbarade sig en spenslig, småleende och otvungen ung man, med en rödblond, bakåtkammad hårman och ett huvud som verkade en aning för stort för hans kropp. Studenter och andra blev inte mindre imponerade av att hans begåvning var så uppenbart polymorf: den briljante vetenskaparen var också en utmärkt pianist – senare under fångenskapen i England underhöll han sina kolleger med att spela sig rakt igenom Beethovens pianosonater, som han kunde utantill – och dessutom var han svårslagen i pingpong. Hans karaktär var färgad av en ungdomlig optimism parad med en envis och grundlig intellektuell stil; dessa goda egenskaper kunde dock – som inte sällan sker hos karaktärsstarka människor – slå över och bli lyten: den envisa grundligheten hotade då att förvandlas till tjurighet, optimismen till naivitet.

En gång var Heisenberg och en kollega på väg hem till fots genom ett nattligt Berlin som brann efter en brittisk bombräd. Kollegan var mörk och bitter, talade om förstörda laboratorier och alla unga löften som dödats, och muttrade över det tyska folket, dessa drömmare som var så lätta att förföra med stora ord och vackra gester. Heisenberg lät sig dock inte nedslås. Det var just på grund av de hotande katastroferna som han stannat kvar i landet, sade han, för att hålla kvar liv och ande i vetenskapssamhället och för finnas där när allt var över och det var dags att bygga upp igen, för efter kriget väntade ökat internationellt samarbete, både vetenskapligt och politiskt. Och medan Heisenberg ordrikt talade om den sköna nya värld som låg framför dem stannade han då och då upp vid vattenpölar för att blöta sina skor som gång på gång börjat brinna på grund av att han råkat kliva i den intensivt lysande brandbombsfosfor som stänkt över gatorna.

Den här ohejdade optimismen fördunklade hans politiska omdöme, som onekligen var klent. Nazist var han aldrig, och han hade också vissa kontakter med den tyska underjordiska motståndsrörelsen. Sann sin natur närde han dock, precis som många andra konservativt lagda tyskar, fromma förhoppningar om att nazisterna som resultat av någon mirakulös moralisk alkemi så småningom skulle förvandlas till mer anständiga makthavare. Den politiska naiviteten gjorde också att han envist motstod alla dem som inför andra världskrigets utbrott försökte övertala honom att flytta till USA.

Emigration var inget alternativ. Som så många andra 1900-talsmänniskor som såg men inte direkt hotades av den egna totalitära staten sökte han istället skydd i den privata sfären. Folk i dessa stater lät sig ofta – för att använda den tyske historikern Detlev Peukerts term – atomiseras, avskiljas från de andra och det allmänna, och detta i den felaktiga tron att tystnad skulle köpa en osårbarhet. Det är också slående hur fort människorna lärde sig att inte se det obehagliga, och med vilket eftertryck de gladde sig över det egna välståndet, ett välstånd som för sovjetmedborgaren låg i en framtid lika drömd som den sades vara nära, men som faktiskt var verklighet för många tyskar. Och, som Heisenberg, hoppas att stormen snart skulle blåsa över.

Inte med det sagt att Heisenberg ej var utsatt för faror – resan till Köpenhamn innebar att han löpte risk att gripas av Gestapo – eller att han inte hade problem i Tyskland: han var länge motarbetad och attackerad för att han fortsatt att undervisa i relativitetsteorin, som nazisterna i sin ideologiska självrättfärdighet avfärdade som ”en judisk vetenskap”. En rad lysande fysiker och kollegor tillika hade också drivits i exil, och flera av dessa var nu på olika vis inblandade i bygget av den amerikanska atombomben.

Här har vi att göra med ett annat av totalitarismens inbyggda fel. Trots att både nazismen och kommunismen bejakade den moderna tekniken så fanns det drag av vetenskaplig sterilitet hos båda dessa system. Som alla revolutionära rörelser med grandiost utopiska mål så försvor de sig – och detta kan verka paradoxalt men är fullständigt logiskt – åt en märkligt stillastående bild av historien. När makten väl var gripen, det nya samhället byggt och den nya människan befriad från födelsens blod och slem, då skulle intet mer tillåtas att hända: allt det flyktiga skulle bli fast. Ett sådant besynnerligt tillstånd där sanden smälts till glas förutsätter givetvis att intet händer, vare sig med världsbild eller teknik, en ovanligt fördrömd förhoppning om någon, för om det är något som ständigt förändras så är det just dessa ting.

Motorn i dessa system heter dock ideologi. Det är ideologin som ger systemet dess kraft och riktning; om en av dess potentater finner sig stående med en karta som inte råkar överensstämma med terrängen följer denne självklart kartan. Och det sniffas ständigt och överallt efter kätteri. Självfallet gäller detta även vetenskapen, där ideologiska renlevnadsmän närsomhelst kan dyka upp och avlossa bredsidor med välsanktionerat nonsens. I Sovjetunionen ledde det bland annat till att charlatanen Trofim Lysenkos vansinniga men politiskt korrekta genetiska teorier, som bland annat gick ut på att förvärvade egenskaper kunde ärvas, blev upphöjda till sanningar, att man, liksom nazisterna, fann för gott att avvisa Einsteins relativitetsteori (om än med en annorlunda motivering: sovjetiska ideologer fann teorin vara ”idealistisk”) samt att man upprört förkastade cybernetiken som en ”borgerlig vetenskap” – en viktig del av förklaringen till att man senare kom att missa datorrevolutionen. Totalitarismens inneboende drift till vetenskaplig och teknisk förglasning är som allra mest tydlig just i fallet Sovjetunionen. (Detta är en av orsakerna till den stagnation som det systemet råkade in i framåt 1970-talet.)

Inte att undra på att Heisenberg hade problem. Bakom attackerna på honom och den nya fysiken låg dock inte bara ideologiska villor. En hel del handlade blott om något så banalt som akademisk avundsjuka, för tillfället draperad i ideologisk haute couture . I det märkliga land som är Academia pågår ständiga klanstrider. I dessa bataljer förekommer det visserligen ingen blodspillan och det som dräps är bara gamla forskningslägen och nya hypoteser, men känslorna är inte mindre upprörda för det. Och kanske är det just för att omsättningen på sanningar kan vara så hög i universitetsvärlden som de förfäktas med ett sådant eftertryck. Problemet är bara att karriärer byggs på dessa förvissnande sanningar. Och karriärer måste värjas mot utmanare och nykomlingar.

Typer som Philipp Lenard och nobelpristagaren Johannes Stark är inte alltför sällsynta i den akademiska världen: en gång lovande men nu utbrända karriärister som fått se sin forskning hamna i skuggan och sina karriärer gå i stå och som reagerar på detta med konspirativ bitterhet. Lenard och Stark var båda fysiker av den äldre skolan och de kunde inte tåla Heisenberg. Den karln var inte som de experimentalfysiker, han… han räknade bara, fick oförskämt mycket uppmärksamhet, var oförskämt ung och till råga på allt hade de uppenbara problem att begripa vad hans teorier egentligen gick ut på. Det sistnämnda kan man kanske förlåta dem – på 30-talet brukade det sägas att bara sex personer i hela världen verkligen förstått relativitetsteorin och att dessa sex alla var oense med varandra. Vad som är svårare att tillge är att dessa personer i sin besvikelse och avundsjuka tog till den värsta sortens antisemitiska kanaljeri.

Relativitetsteorin var enligt Lenard och Stark bara nonsens, förfäktat av sammansvurna judar. (Det ironiska i detta var att under första världskriget hade samma teori pucklats på av fransmän därför att den var så typiskt ”tysk”.) I dess plats ville de något benämnt ”tysk fysik” – lättare att förstå för åldriga professorer kan man tänka. Denna Deutsche Physik följdes så småningom också av en ”arisk matematik”. Dessa besynnerliga vetenskapspastischer var givetvis lika kunskapsmässigt sterila som Lysenkos genetiska dillerier i Sovjetunionen, och det var detta som blev Heisenbergs räddning.

Här påminns man om kongressen i den amerikanska delstaten Indiana som år 1897 antog en lag som stadgade att pi:s värde hädanefter inte skulle vara 3,14 utan för enkelhetens skull 4. Den så kallade verkligheten tvingade dock de glada reformatörerna i Indiana snabbt på reträtt – inga broar skulle till exempel hålla om man räknade med ett sådant värde, och ett vanligt pendelur skulle dra sig cirka en kvart varje hel timme. Något liknande hände ibland i Nazi-Tyskland och i Sovjetunionen. Dessa systems drift mot vetenskaplig och teknisk förglasning var nämligen ej absolut. Förr eller senare tvingades både Hitler och Stalin att inse att dessa politiskt korrekta vetenskapare tyvärr var tämligen värdelösa om man ville bygga ballistiska raketer, atombomber och andra moderna välsignelser. Vetenskapshistorikern David Holloway har visat att när männen i Kreml på 40-talet väl förstått att deras fysiker faktiskt kunde bygga ett underbart vapen åt dem, så var de beredda att skänka dem allt det armbågsrum som de behövde. NKVD-chefen Beria var som sig bör oroad, men Stalin sade bara salomoniskt: ”Lämna dem i fred. Vi kan ju alltid skjuta dem senare.” Och i Tyskland tvingades makthavarna så småningom att utan allt buller lägga tysk fysik och arisk matematik åt sidan och ge Heisenberg och andra möjlighet att verka.

Den tyska fysiken hade dock fullgjort sitt syfte. Stark, Lenard och deras bredmynta anhängare hjälpte till att driva alla judiska vetenskapsmän i exil eller ur yrket. Än viktigare var nog att deras hotfulla uppenbarelse fått rader av i grund politiskt likgiltiga ”ariska” fysiker att söka skydd i den nazistiska regimens famn. En av dem var Werner Heisenberg. År 1937 publicerades det flera vildsinta angrepp på denne i SS tidning Das Schwarze Korps , och i ett av dem kallade Stark honom för en ”vit jude”.

Heisenberg värjde sig med stor energi och inte obetydlig skicklighet. Han förde upp saken på högsta ministernivå och krävde att få veta om hans överordnade delade åsikterna i Das Schwarze Korps . Om svaret var ja måste de entlediga honom från sin tjänst; om svaret var nej måste de skydda honom från vidare attacker. Byråkratin slirade på växlarna och ville inte bestämma sig, så Heisenberg lämnade in sin avskedsansökan. Under tiden slöt dock inflytelserika kolleger upp vid hans sida. En av dem, aerodynamikern Ludwig Prandtl, sökte på sommaren 1938 upp Heinrich Himmler och lyckades övertyga denne om att Tyskland inte hade råd att mista en vetenskapsman av Heisenbergs kaliber. Himmler ingrep mycket riktigt, förbjöd vidare anfall på Heisenberg, samtidigt som han tillhöll fysikern att fortsättningsvis hålla sig till vetenskapen och strunta i politiken. Heisenberg gick med på detta.

Här anar vi hur det gick till när nazismen, som vetenskapshistorikern Mark Walker skriver, ”mycket långsamt och försiktigt” kopplade sitt grepp på de tyska vetenskapsmännen och förvandlade dem till sina redskap.

6.

För de fysiker som drogs in i byggandet av den amerikanska atombomben var beslutet styrt av världsläget. År 1941 såg det ut som om Hitler skulle vinna kriget; det är lätt att glömma så här i efterhand. Och denna onda sot såg ut att kräva en stark bot. Den bomb man byggde i USA var också från början avsedd att sättas in mot Tyskland. Det som dock slutgiltigt avgjorde frågan var antagandet att nazisterna höll på att bygga en egen bomb.

Redan innan USA gick med i kriget uppskattade experter där att Hitlers män låg minst ett halvår före amerikanerna i detta arbete. Bedömningen var korrekt: två veckor efter krigsutbrottet 1939 hade frågan om byggandet av en bomb för första gången väckts i möten mellan tyska militärer och fysiker. Länge fruktade många att en tysk atombomb skulle dyka upp i sista sekunden och rädda nazisterna undan nederlaget; var det inte detta som den tyska propagandans eviga tal om undervapen egentligen anspelade på? (Vi anar här en alternativ världshistoria, där andra världskriget slutar i en kompromissfred och där Hitler, svårt förfallen av, ålder piller och Parkinsons sjukdom, fullbordar Förintelsen i skuggan av ett kärnvapenparaply.) Spelteoretiskt talade allt för att bygga en bomb. För om Hitler ensam skaffade sig en bomb skulle allt vara förlorat och förbi. Men om de fick en bomb i skick före tyskarna skulle allt vara förlorat och förbi för Hitler.

Så mycket hade också Heisenberg begripit. Det han också begripit var att det ännu på sensommaren 1941 fanns en liten chans att hindra kärnvapnen från att bli till. Frågan är om det var därför han reste till det tyskockuperade Köpenhamn för att träffa Niels Bohr.

De två vetenskapsmännens möte har varit omdebatterat bland fysiker och historiker. Som ofta är fallet med mytologiserade händelser beror det på att den verkliga sanningen blivit höljd i en sky av antaganden. Rent källkritiskt står vi inför ett svårt problem. Bohrs version av konversationen – som vi känner den via vänner och framför allt via hans son Aage – stämmer inte överens med Heisenbergs, bland annat som den återberättas i hans bok Physics and Beyond . Vi vet inte ens riktigt var samtalet ägde rum, om det var under en kvällspromenad på Langelinie nere vid frihamnen, eller om det var inomhus i Bohrs hem. Det enda vi vet är att det var natt och att de båda var ensamma.

Sin vetenskapliga genialitet till trots var Heisenberg som nämnts politiskt naiv och absolut ingen psykolog. Det var möjligen ett av de viktigaste samtal som två privatpersoner hållit detta sekel, och det spårade ur nästan från första början.

Bohr var arg över något Heisenberg sagt tidigare i veckan om hur viktigt det var att Tyskland vann kriget i öst då ”de där länderna var oförmögna att styra sig själva”. När de började tala i sensommarmörkret vidhöll den tyske fysikern stelbent att så var fallet. Bohrs ansiktsfärg steg. Heisenberg bytte då raskt ämne, började tala om Bohrs utsatta läge i det ockuperade Danmark. Utifrån de bästa avsikter men med en sjökohannes hela känslighet föreslog han därför den redan mulne dansken att de nog skulle kunna ordna honom visst skydd, om Bohr bara tog kontakt med tyska ambassaden i Köpenhamn, Heisenberg hade vissa känningar där. Detta förolämpade Bohr, som tolkade det som något liknande en invit till förräderi. Nu, med dansken upparbetad till något som liknade tillbakahållet raseri, fann Heisenberg det lämpligt att ta upp sitt verkliga ärende. Tysken frågade om Bohr ansåg att det var rätt av fysiker att forska om klyvbara ämnen som uran i krigstid? Bohr hoppade till, kom med en nervös motfråga. ”Tror du verkligen att fission i uran kan användas för att konstruera ett vapen?” ”Tja”, svarade Heisenberg, ”en bomb kan göras av det och vi arbetar på det.”

Detta var ord som nästan fällde Bohr till marken. Hans gode vän och kollega var alltså i färd med att bygga ett massförintelsevapen åt samtidens mest brutale despot. Vad visste Bohr om de allierade, frågade tysken. Höll deras fysiker också på att ta fram en bomb? Heisenberg forsatte att tala, men hans ord blev till ett brus i den chockade Bohrs öron. Dansken lyssnade knappt längre.

Så här långt verkar de olika versionerna av mötet stämma någorlunda överens. Det är nu det skiljer sig.

Enligt vissa – Heisenberg själv, författaren Robert Jungk och journalisten Thomas Powers – frågade Heisenberg nu Bohr om denne inte kunde förmedla en kontakt över frontlinjen. Syftet var att få till stånd en hemlig överenskommelse mellan de inblandade fysikerna på båda sidor – tyskar, amerikaner, engelsmän och andra – om att stoppa det nya vapnet. Det skulle kräva en enorm ansträngning att bygga en bomb, sade Heisenberg. ”Detta var viktigt just därför att det gav fysikerna möjligheten att avgöra huruvida man borde försöka bygga atombomber eller ej.” Det var bara för de sammansvurna fysikerna att säga till sina respektive regeringar att ett sådant företag skulle kräva alltför stora resurser eller ta alltför lång tid för att vara genomförbart. Och då skulle makthavarna strunta i det. Anden skulle åter förpassas till sin flaska och förhoppningsvis förvandlas till ett dammigt nummer i naturvetenskapens kuriosakabinett.

Enligt andra – Aage Bohr och historikern Mark Walter – finns det inga belägg för att Heisenberg försökte enrollera Bohrs hjälp i att arrangera en sådan världsvid ”fysikerstrejk”. Det är fastställt att Heisenberg och några andra tyska fysiker faktiskt var skrämda av tanken på kärnvapen och att de sinsemellan diskuterat möjligheten att få världens fysiker att tillsammans försena eller till och med hindra utvecklingen av kärnvapen. Men i den här andra versionen av deras möte förde tysken aldrig fram detta förslag. Kanske skar samtalet ihop innan Heisenberg fick någon chans att komma så långt? Bohr ställde sig hursomhelst skeptisk från första början, och när han hörde Heisenberg fråga om den allierade atombomben såg den upprörde dansken den bockfot han tidigare anat. (Till sin familj sade han timmarna efteråt att det var fullt tänkbart att tysken blott var ett redskap för nazisterna.) Heisenberg förstod nog att Bohr hursomhelst inte skulle hjälpa till med en sådan överenskommelse, för dansken menade att ”det var oundvikligt att alla fysiker skulle arbeta för sina egna regeringar i krigstid”. Om Heisenberg hyst tankar på ett internationellt samarbete för att hindra kärnvapnens tillblivelse torde han vid det här laget ha förstått att det var ett fåfängt hopp. Så mycket kan vi säga.

Heisenberg tackade för sig. Djupt bedrövad gick han tillbaka till sitt hotell och när han återkom till Tyskland noterade hans fru att hon aldrig sett honom så deprimerad. En vecka efter resan från Köpenhamn skrev Heisenberg ett mörkt brev till en vän och förutspådde där kryptiskt att ”vi människor mycket väl kan dra på oss själva den yttersta dagen eller något i närheten av den”.