”En bragd, sällsammare än alla andra”

Visst kan det se ut som dårskap och självbedrägeri, när människor bygger sina små bubblor av stilla liv mitt inne i det jordskred vi ibland kallar historien. Ett par blir förälskade medan en stad brinner vid horisonten, en man lagar det tak som alla vet kommer att skadas på nytt nästa dag, en kvinna skriver poesi till det fjärran mullret av kanoner. Men dårskapen är skenbar och bedrägeriet nödvändigt, för vad det egentligen handlar om är den sega kraft som tillåter människor att överleva och samhällen att återuppstå när ännu en oövervinnerlig har svept fram och lämnat inget bakom sig förutom förödelsens slam.

Fyn vintern 1657 var givetvis inget undantag. Människorna arbetade hårt och tyst på att värja sina gamla vanor och vardagliga rutiner. Bönderna utförde alla de sysslor som hörde årstiden till, julen firades och några dagar efter nyår möttes som vanligt borgarna i Assens för att välja nya fjärdingsmän, och den 20 januari hölls årets första landsting. Skriaren avslutade protokollet med en besvärjelse: ”Gud allermäktigste förläna oss ett glädjerikt, fredligt och lycksaligt år och utför allting med oss till ett gott och önskligt slut”.

Alla ord och invanda rutiner kunde inte dölja för någon, att det krig som en gång bara varit ett rykte nu kröp allt närmre. Allt sedan Fredriksoddes fall befann sig Fyn i praktiken i ett slags undantagstillstånd. På ett handgripligt plågsamt vis fick öns innevånare lära känna sanningen i det bon mot , som den den svenske drotsen Per Brahe kläckt under decemberrådslagen 1654, och som han då brukat för att motivera ett anfall mot det polsk-litauiska samväldet: ”att sitta still, det är att föra krig med sig själv”. De danska styrkor som trummats samman för att försvara Fyn mot ett svenskt anfall, var i januari 1657 på god väg att förvandla ön till ett ekonomiskt katastrofområde, och alltså utsätta den för den olycka de sades vara där för att avvärja.

Som brukligt var hade förbanden spritts ut över ön, där de inkvarterats hos befolkningen. På de stora godsen lades det in uppåt 100 ryttare eller mer, medan de små gårdarna fick slå ihop sig 5 och 5, för att tillsammans underhålla en krigare. Förutom husrum skulle de inkvarterade förses med mat: var 8 dag skulle var soldat ha ett halvt kilo smör, ett halvt kilo mjöl, 2 kilo fläsk, 4 kilo kött, och om han hade en häst skulle denna samtidigt förses med 42 kilo hö, 2 kilo havre eller 1 kilo råg. Redan i krigets inledningsskede hade bönderna på Fyn fått släppa ifrån sig delar av sina egna matförråd, förråd som till stor del skeppats över till Fredriksodde och som nu fallit i svenskarnas händer. Inkvarteringen kom nu som sten på börda. Ett av problemen var att den var så dåligt organiserad. När den svenska armén intog Jylland, hade, som nämnts, en av dess första åtgärder varit att inventera jordeböckerna för att göra en beräkning av vad man rimligtvis kunde kräva av bönderna; de danska myndigheterna på Fyn grep inte efter denna självklara åtgärd förrän framåt november. Dessutom fanns det ingen riktig kontroll av hur mycket förbanden egentligen behövde och hur mycket de egentligen tog emot. Detta innebar att vissa förband fick för lite, vilket ändade med att soldaterna svalt och begick röverier, samtidigt som andra fick för mycket, vilket istället ändade med att bönderna svalt eller i förtvivlan övergav sina gårdar. Och som vanligt när stora mängder soldater samlades, så ökade brottsligheten i en alarmerande grad – bara på ett enda landsting anmäldes 33 häststölder.

Detta var inte den enda last som tyngde folket på Fyn. Folket sattes också att bygga larmeldar, gräva fältbefästningar samt gå strandvakt: en tidskrävande, slitsam och monoton syssla – ledan går att ana i de olika slagsmål som tid efter annan flammade upp i de små vaktstugorna. Dessutom var bönderna skyldiga att köra last åt armén, en syssla gjord än mer betungande av den danska härens gravt underdimensionerade transportorganisation. Till slut började folk helt enkelt vägra att utföra fler körslor. Detta ledde bland annat till att en stor mängd krut blev liggande till ingen nytta, då det inte fanns någon som kunde köra ut dem till trupperna.

Försvaret av Fyn plågades av samma förvirring, penningbrist och usla organisation som från början präglat hela den danska krigsinsatsen. Öns landskommissarier och arméns officerare grälade ofta och gärna om vem som skulle bestämma över vad och varför, samtidigt som viktiga uppgifter i medeltida anda överlämnades till lokala adelsmän. Det var också akut brist på kunniga militärer – samtliga högre befattningar var besatta av utlänningar, främst holländare, men även tyskar, fransmän och skottar -, och det högsta befälet på ön hade av någon anledning getts till kungens 27-årige halvbror, Christian IV:s oäkte son Ulrik Christian Gyldenlöve, en salongslejon med liten militär erfarenhet. Många av de danska befattningshavarna slet hårt för att bringa ordning i kaoset, men även i de fall där organisationen bringades i någorlunda ordning fattades hursomhelst pengar. Försvararna saknade det mesta – inte minst för viktiga förråd tidigare blivit, just det, överskeppade till Fredriksodde. Bristen på kläder ledde till att otaliga sjömän, många av dem norrmän, fick bäras av skeppen med förfrusna fötter och händer; bristen på foder att ett dragonförband som skeppades över till ön fick lämna sina riddjur kvar på Själland och att många av hästarna på Fyn dog – så fick man också stor brist på dragare; bristen på kulor att man tvingades smälta ned olika blyföremål, bland annat en stora spira som prytt det kungliga gemaket i Odense; bristen på pengar att soldater och officerare gick månad efter månad utan lön, vilket gav upphov till en stämning av oro och myteri. Sedan en stor del av rikets bästa pjäser försvunnit iochmed Fredriksoddes fall, tvingades Fyns försvarare hålla till godo med sekunda ting, i vissa fall rena antikviteter som nosats upp ute på landsbygden och försetts med nysnickrade lavetter och hjul.

Även om det var många i ledningen på Fyn som framåt juletid varnat för att krisen gått så långt att vissa förband hotade att helt smälta bort, fanns där ändå kvar somt av den gamla naiviteten och lättsinnet. Något anfall trodde man inte var att vänta i det kalla vädret. Vissa menade tillochmed att isen och snön var ett skydd, och lät därför lätta på strandbevakningen efter nyår.

Om det verkligen var någon av Fyns innevånare som trodde eller hoppades att det var sant, så blev de tagna ur den villfarelsen på morgonen den 30 januari, då ljudet av kyrkklockor spred sig från by till by, klockor som för en gångs skull varken förkunnade helgsmål eller kallade mässa, utan klockor som ringde och ringde och ringde för att varna, att nu kom svenskarna över isen.

*

Efteråt, när allt sedan länge var förbi, kom som vanligt bataljmålarna. I sin längtan efter storslagenhet och symmetri kom personer som Lemke och C.A. Dahlström att framställa tåget över Lilla Bält som en paradmarsch, där trupperna rörde sig på bred front framåt över isen, som vore de på en exercisplats, med soldaterna formerade i tätt slutna, geometriskt precisa fyrkanter, där de mörka kvadraterna bildar ett stiligt schackrutemönster mot isens vithet. Det har alltid funnits ett gap mellan bild och verklighet, men sällan har det varit större än här.

För om vi vill föreställa oss hur det såg ut när den svenska hären korsade Lilla Bält, måste vi glömma idén om den ståtliga paraden. Krigarna själva befann sig långt från alla estetiska ideal. Månader, ja åratal av hårda fälttåg hade satt sina spår. ”I sin ‘släta mundering’, fläckiga, trasiga älghudskyller, i bästa fall dolda av en sliten, mörk vapenrock av grovt, brunt eller blått kläde, gula, lappade skinnbyxor, stora, klumpiga av smutsblandad smältsnö från hästhovarna överstänkta ryttarstövlar, spruckna, nariga remtyg, gjorde de svenska ryttarna på sina magra, raggiga hästar, ett ovårdat, nästan torftigt intryck.” Inte heller rörde de sig framåt i felfritt inrättade led, nej, om marschen påminde om något var det nog en myrstig: myllrande, prövande och lätt kaotisk. Ryttarna red inte, utan ledde enligt order sina hästar i tömmen. Oroligt, för att inte säga skräckslaget, lystrade de till de sjungande ljuden i isen och spanade efter sprickor och svaga fläckar, samtidigt som de hela tiden försökte hålla avstånden till människorna runt omkring. Förbanden gick nog därför i bästa fall att ana som moln, moln stadda i ständigt skifte på grund av de små figurernas korta rörelser hit och dit, när de parerade isens ojämnheter och kamraternas manövrar; samtidigt drevs alla dessa fransiga moln hela tiden framåt, som fanns där en vind ingen kunde se, bort mot det vita, solbelysta land som glimtade där i fjärran.

Även de enskilda krigarna befann sig långt från olika estetiska ideal.

Först var det bara den högra flygeln, under befäl av Wrangel, som letade sig ut över den vita isen. Den vänstra flygeln stod ännu ett tag kvar på Brandsö, under överinseende av kungen själv, för att invänta fotfolket och artilleriet. Dessutom hade arméns tross körts samman en bit inåt land, och man ville också skydda den om danskarna fick idén eller modet att slå ut en kontring över sundet.

Nattens oro och ängslan hade uppenbarligen inte lämnat Karl Gustav. Alltmer otålig spanade han efter det försenade fotfolket. När han också kunde se att delar av de danska förbanden ute på Ivernäsudden började dra bort, mot vänster och Tybrindviken, kunde han inte bärga sig längre utan kommenderade marsch överallt.

En ny myllrande myrstig drog ner på den snöiga isen. I detta flöde skymtade Karl Gustav. I historieromantikens mytvärld slog han heroiska poser på hästrygg; i verkligheten var han varmt nedbäddad i en närmast kälkliknande liten släde, dragen av tre snabba hästar. Efter det att man marscherat en stund hördes ljudet av skottlossning bortifrån Tybrindviken. Den svenska förtruppen var nu i strid.

Den högra flygeln hade vid det laget redan börjat krångla sig över det allra farligaste stället. Det stod att finna vid vikens mynning, där strömmen skapat två långsträckta råkar, som förtruppen gjort sitt bästa för att överbrygga med brädor och bjälkar. Allteftersom ryttarna vinglade sig över och kom in på vikens något tjockare is svingade de sig upp i sadlarna och rättade sina led. Framför sig, en dryga 600 meter bort, kunde de se danska förband som defilerade ned mot den frusna strandbrinken och ställde upp. De uppgick till runt 3.000 man, mest kavalleri, och de intog nu en stark försvarsposition, med högra flanken säkrad mot några tjocka häckar, fotfolket bakom ett dike, och kanonerna uppe på en liten höjd. De två linjerna tätnade långsamt till murar av män och stampande hästar, och mellan dem, som bjärta fläckar av färg i allt det vita, syntes kroppar, vapen och en och annan tappad puka, spår efter den första striden, då den svenska förtruppen i en kort strid rivit upp hela det Sehestedtska rytteriregementet, och bland annat tagit dess överste till fånga.

Två tagna standar sändes bakåt till Karl Gustav, och det är nästan som om var rädd att Wrangel skulle vinna ännu en viktig och omtalad seger på egen hand, för han beslöt nu att rida i förväg till den vänstra flygelns förband, som höll på att göra sig färdiga för att gå till attack. Hursomhelst lämnade han släden för att kliva till häst. Knappt hade han stigit ur, så brakade det till och isen öppnade sig under ekipaget. Släden drogs ned i det iskalla vattnet och sjönk, och drog med sig kusken och de tre hästarna ned i djupet. En karret som tillhörde en fransk diplomat försvann också i vaken.

Spektaklet sände givetvis chockvågor genom trupperna. De som kom närmast efter stannade upp, rädda och förvirrade. För att lugna soldaterna gick Karl Gustav ensam fram till kanten och tittade ned bland isflaken. Denna högst medvetna uppvisning av bravado fick den värsta oron att stillna, och snart fortsatte svärmarna av ryttare och hästar framåt, runt den gapande vaken.

Kungen lämnade så den vänstra flygeln bakom sig, och red med sin uppvaktning snabbt in mot viken. Han hann fram precis i tid för att stoppa det anfall Wrangel just gjort klart att slå ut, och istället beordra ett nytt, där han själv spelade en betydligt mer framträdande roll. Wrangel skulle stå kvar på isen med 1.500 man. Resten av styrkan, cirka 2.300 värjor, skulle följa kungen i en båge till vänster, upp på land, för att gå runt den danska styrkans flank och angripa den i ryggen.

Sagt och gjort. Skvadronernas långa band rann iväg, upp på Fyns fasta land. De passerade en frostig skogsdunge och nådde häckarna. Där fann de att danskarna helt förutsägbart svängt om sin front och nu stod och väntade på dem. Den sista häcken var tjock och tät, och av det flätade slag som fortfarande går att se på Fyn. Innan svenskarna kunde gå till anfall var de därför tvungna att bryta upp stora öppningar i den långa hindret. Detta skedde, dock inte utan besvär och förluster, för den danska armén stod bara runt 100 meter bort, och besköt dem hela tiden med sina musköter. Kungen själv var nära att bli dödad. En hög officer på danska sidan hade gjort tjänst i Polen, och visste väl hur Karl Gustav såg ut. När han nu såg den svenske monarken gav han order till några kanonjärer att försöka träffa honom. De fick iväg sju skott mot Karl Gustav och hans svit. Åtminstone ett av dem landade så nära att kungen översköljdes med virvlande snö, men han klarade sig oskadd.

Så fort några skvadroner tagit sig genom hålen i häcken och ställt upp, skickades de fram i en rasande kavallerichock. Efter en kort fäktning började de danska ryttarna att vika bakåt, ned mot en hålväg. Ungefär samtidigt gick Wrangels skvadroner till anfall mot danskarna vänstra flygel, som efter vridningen in mot land kommit ned på isen och nu hängde något i luften. De red an, i trots mot den dånande elden från några danska kanoner, som dock till all lycka skickande iväg sina brummande projektiler för högt. Knappt hade de främsta svenska ryttarna kolliderat med sina danska motståndare, så hördes ännu en gång det förfärliga rivande, gnisslande ljudet från bristande is. Två skvadroner med värvade tyskar sjönk ned, svaldes upp och försvann, huller om buller med några danska krigare, som de just varit i färd med att döda. Anfallet på den kanten kom därför att stockas en stund, men snart kunde de svenska ryttarna slå sig upp på stranden, som var täckt med snö. De numerärt överlägsna svenskarna fick snart överhanden även här, och det danska rytteriet började dra sig tillbaka. Som så ofta i sådana här situationer fann sig den förlorande sidans fotfolk övergivet och utan möjlighet att fly. Ett tag bet de ifrån sig tappert i kylan uppe på en höjd, men drevs strax ned mot vikens is, och inklämda vid en stor vak fällde de resignerat sina fanor mot marken och gav upp.

Resten planade ut i en sammanhangslös oreda, där segrare och förlorare, flyende och förföljare blandades upp i varandra på snöiga fält och backar. Kungen och hans svit råkade komma bort från den svenska huvudstyrkan, och red upp på en liten höjd. Den oro och otålighet som länge plågat Karl Gustav hade vid det här laget dränkts i adrenalin, och någon noterade att kungen i sin upphetsning råkat förväxla sin värja och sin guldknappsprydda kommandostav.

En av personerna i sviten var Erik Dahlberg. Han hade deltagit i anfallet genom skogsdungen, och ridit så nära kungen att även han fått snö över sig från de fientliga kanonkulornas nedslag. Runt omkring den lilla höjden sågs nu del danskar, folk som visserligen bara hade tanken på flykt dånande i huvudet, men för säkerhets skull hämtade Erik en skvadron ryttare, och förde den som eskort tillbaka till kungen.

Strax före klockan tio på förmiddagen var allt över.

Detta betyder inte att det utmattade manskapet tilläts vila. En stor del av rytteriet sattes omedelbart att jaga efter de flyende danska förbanden. Förföljningen pågick ända intill solen började gå ned vid pass klockan 5 på eftermiddagen, och utfördes med sedvanlig effektivitet och brutalitet. Av de fem danska kavalleriregementen som kämpat vid Tybrindviken återstod i skymningen bara två kompanier; resten hade antingen skingrats, huggits ned eller – vanligast – tillfångatagits. Skarorna av beväpnade bönder som dragits samman för att bekriga svenskarna, visade sig ha precis så liten betydelse som de danska generalerna fruktat och de svenska hoppats. Det uppbåd som under slaget stått stilla ute på udden vid Ivernäs hade efter en kort strid gett upp, och andra avdelningar med bönder som samlats på andra platser löstes omedelbart upp när nyheten om den framgångsrika svenska landstigningen spred sig över ön.

Det fattades både reserver och stridsvilja för danskarna. I takt med att svenska förband snabbt bredde ut sig över ön kollapsade vad som ännu återstod av Fyns försvar med en häpnadsväckande hastighet. De ryttare som ännu kunde försökte ta sig över till Själland. Brådskan var dock inte värre än att en del fann tid att bestjäla den egna befolkningen: på ett ställe tog flyende soldater för sig av skattemedel man nyss lyckats skrapa ihop.

Redan på lördagens afton red 150 svenska ryttare in i Odense, som alltså saknade befästningar, precis som alla andra städer på ön förutom Nyborg. De chockade borgarna bjöd inget motstånd, och en skvadron danska kavallerister som man ramlade över på stortorget lät sig efter en kort strid avväpnas. I staden befann sig även den man som hade befälet över öns Försvar, den unge Gyldenlöve, som varit så sjuk att han ej kunnat sitta till häst, och därför ej varit närvarande under slaget vid Tybrindviken – med all sannolikhet en försumbar förlust. Han och fyra danska riksråd blev nu också tagna till fånga. Ungefär samtidigt sprängde svenskt rytteri in i det välbefästa Middelfart – som låg på andra sidan sundet från Fredriksodde – men fann platsen tom och övergiven. (Ett slott i närheten befanns nästa dag vara hållet av 450 välutrustade tyska legoknektar, men efter en del parlamenterande i den bitande kalla vinternatten kapitulerade de, trots att svenskarna både var numerärt underlägsna och saknade medel att bekriga det högt belägna fästet. Inom ett par dagar gick de alla i svensk tjänst.) Det svenska fotfolket och artilleriet, som aldrig hunnit fram i tid till slaget, fortsatte under eftermiddagen vidare över isen, ända till det oförsvarade Assens, som de genast plundrade – ”med sværd og vaaben”, som det står i en skrivelse från stadens borgerskap. Och på söndagkvällen nådde svenska förband efter en snabb och svår marsch på över fem mil fram till det befästa Nyborg, som också föll utan ett skott. Det enda motståndet bjöds av fyra danska örlogsskepp, som råkat bli infrusna i isen och därför inte kunnat fly.

När Karl Gustav nåddes av rapporten om Nyborgs fall var han givetvis nöjd. Det var dock en detalj i brevet som intresserade honom mer än något annat. På isen i närheten av de infrusna skeppen hade det gått att se flera hundra övergivna hästar; ryttare från tre skvadroner hade lämnat dem efter sig, och sedan gått på på det frusna havet ut till Sprogö, som låg mitt i Stora Bält. Flyende danskt kavalleri hade dessutom bevisligen tagit sig över till Langeland, och det sades att isen bar ända till Lolland. Vem vet, kanske kunde man gå torrskodd hela vägen till Köpenhamn?

*

Mycket talar för att språnget över Lilla Bält från början inte var tänkt som det första steget i en stor plan, utan som det enda steget i en liten. När den österrikisk-brandenburgsk-polska undsättningsarmén väl uppenbarade sig, så kunde den svenska hären bli innestängd och ihopträngd i ett alltmer avätet Jylland. Man behövde vidga sitt basområde. Så enkelt var det. Bara ett par dagar före ismarschen hade också Karl Gustav gett order om att lämna kvar en betydande del av rytteriet och huvuddelen av infanteriet.

Krigföringen i Polen hade i hög grad förts i zick-zack mellan improvisationer, chansningar och infall. Detta hade i början lett till stora framgångar, men hade, i sin brist på förutseende, stadgda och målmedvetenhet, i längden varit förödande. Snart efter det att Lilla Bält korsats så fällde detta lyte än en gång masken och förvändes, för en allra sista gång, till en dygd.

Av allt att döma hade ingen kalkylerat med att det danska försvaret av Fyn bara skulle smälta bort så fort svenskarna vunnit fotfäste på ön. Det viktiga var dock inte det faktum att den danska hären besegrades så lätt och att de danska bondeuppbåden skingrades så fort; det viktiga, det avgörande var istället att Fyns enda egentliga fästning, Nyborg, kapitulerat så ansträngningslöst, utan vare sig argument eller skottlossning. Hade de danska försvararna bitit sig fast i detta fäste, hade läget troligtvis stelnat i ett slags återupprepning av höstens händelser på Jylland. Som nämnts hade hade Fredriksodde då verkat som ett lås över Lilla Bält, ett hot man inte kunde ignorera utan måste likvidera, innan man alls kunde gå vidare. På exakt samma vis kunde Nyborg ha spärrat Stora Bält.

Karl Gustav förstod genast att här vinkade en möjlighet. Han handlade vindsnabbt. Order gavs att undersöka isen på Stora Bält. Höll den?

Uppmärksamheten riktades från allra första stund mot två punkter. Den ena var vägen från Nyborg över till Korsör, där isen visserligen var som bredast, men passagen som genast: då skulle man gå rakt på Själland. De andra var vägen från Svendborg över Langeland, via Lolland, förbi Falster, i en lång bågrörelse upp mot Själland. Två högre officerare sattes att sondera passagen från Nyborg. Uppdraget att undersöka det sydliga alternativet gavs till Erik Dahlberg; redan natten till söndagen hade han kallats till prästgården i den lilla byn Köng, där kungen efter sin aftonmåltid givit Erik hans muntliga instruktioner.

Medan trupperna drogs samman mot kusten och tungt artilleri fördes över till Fyn från Jylland, väntade Karl Gustav otåligt på nyheter, sittande i ett stort fyrkantsformat kloster utanför Odense, som han gjort till sitt tillfälliga högkvarter. De första underrättelserna, som berättade att det var fruset hela vägen till Lolland, bestreds av ett brev som anlände på måndagen den 1 februari, och där det sades att de strömrika sunden ännu var helt öppna. Både förhoppningar och uppmärksamhet vändes därför mot Nyborg, där de två utsedda officerarna bedrev intensiva spaning, noga övervakad av en allt nervösare Wrangel. På tisdagen kunde de berätta att isen nu låg stark mellan Nyborg och ön mitt i stora Bält, Sprogö. Dagen därpå fick kungen först en rapport om att det nu bar ända till en halvmil från Själlands kust, senare att en av spanarna faktiskt nått nästa ända fram till fastlandet; visserligen var isen lömsk och svag, men om bara kylan förblev ett par dagar till, så skulle det vara fullt möjligt att marschera över med hela armén.

Under tiden var Dahlberg som försvunnen.

Man väntade honom tillbaka under tisdagen, men dagen gick och man varken såg eller hörde något av honom. Karl Gustav drev på, i ett brev riktat till den officer som hade befälet nere Svendborg, och språkbruket röjer hans egen iver: ”För allting låt mig få veta hur det bevänt är med isen mellan Langeland och Lolland, på det jag därefter må fatta min measure , låt mig få veta svar genom natt och dag”. Även onsdagen förflöt utan ett livstecken från Dahlberg. ”Ingen minut att försumma” hade han skrivit för ett par dagar sedan. Nu försummades hur många minuter som helst. Nästa dag var kungens nerver nära att brista, och han for ut i förebråelser. Ute tätnade snöfallet och blev till en snöstorm. Den kvällen dök dock Dahlberg upp. Frusen och snöig fördes genast in från mörkret och de vassa vindarna, in till ett varmt, upplyst rum som doftande mat. Där satt Karl Gustav och åt.

Dahlbergs dröjsmål hade olika orsaker. Till en början hade det visat sig att det fanns tre danska kavalleriskvadroner ute på Langeland, och han och hans eskort hade inte kunnat ta sig ut till ön förrän de drivits undan. Sedan, skriver han i dagboken,

”med en en trupp välberidna ryttare av 40 hästar gick jag över Stora Bält 4 mil inpå Lolland, till en herrgård Grimsted benämnd, varest fiendens strandvakt sig till staden Nakskov retirerade, dock fick jag en ryttare och 2 bönder till fånga, 5 mil. Gick alltså med sluten tropp i fullt trav tillbaka och mätte allestädes, i synnerhet varest där strömmen var starkast, isens tjocklek och kom samma afton till Rudköbing [på Lalland], 5 mil.

På tillbakavägen begick han dock en riktig blunder:

”som jag förnam, att ett helt kompani hade sig utur slaget på Fyn retirerat till en ö, Ärö benämnd, gick jag en passant dit och fann ännu vid 70 gemene ryttare och korpraler, men officerarna vore hemligen förra natten ifrån dem gångne åt Holstein, vilka jag strax lät underställa, och gick tillbaka”.

I det här pressade läget, när kungen av Sverige satt och räknade minuter, utförde han alltså en modig men helt menings- och omdömeslös liten expedition till en avsides liggande ö knappa tre mil bort, för att snappa upp ett band med villrådiga fienderyttare. Inte undra på att han var försinkad.

Det besked Dahlbergh nu gav till Karl Gustav var entydig. Medan pölarna av smältvatten växte på golvet, tog Erik fram ett ett tygband som han sytt fast i rocken och visade på det hur tjock isen var. Ja, det bar hela vägen över Stora Bält. Det var idel goda nyheter. Båda isvägarna var öppna. Under dagen hade det dessutom anlänt en kurir från Köpenhamn. I det brev han burit med sig hade den danske kungen begjort vapenvila – erbjudandet intresserade dock Karl Gustav mindre än det faktumet att kuriren och hans trumpetare själva lyckats ta sig över isen.

Klockan nio samma kväll satte sig kungen i en vagn, omgiven av ryttare med facklor, och försvann ”strax genom natten” iväg mot kusten. Det var dags för ett avgörande.

Några timmar senare kom det som svenskarna fruktat och danskarna efterlyst. Väderomslaget.

Det började töa.

*

Nästa dag hölls ett möte i Nyborg, på andra våningen i ett mörkt, medeltida tegelhus intill kyrkan. Kungen var givetvis med, liksom Wrangel och ett antal av de andra generalerna. Även Dahlbergh deltog, av allt att döma som en tyst åskådare – omslaget i vädret innebar att hans rapport numera bara hade ett akademiskt intresse. Stämningen var pressad. Ute på Stora Bält blåste det upp till storm, och ungefär var femtonde minut försvann en ängslig Wrangel ut i snögloppet, för att själv bli varse vartåt vinden drog och temperaturen for.

Man visste att isen redan börjat att brytas upp. En patrull som skickats ut att spana mot Själland hade just gått genom. Wrangel var också grundligt skeptisk till företaget. (Hans motstånd var så stort, att han i sina tidigare rapporter faktiskt inte dragit sig för att filtrera bort vissa uppgifter som talade för ett försök, samtidigt som han också överdrivit vissa faror – till exempel hade han påstått att Langelandsbältets bredd var över 30 kilometer, när sträckan i verkligheten bara var knappt en mil.) Och då inte bara tanken att korsa Stora Bält, som var ett bredare och betydligt farligare sund än Lilla Bält, utan planen att dra hela armén över till Fyn för vidare befodran till Själland. För om nu isarna smälte skulle inget vara vunnet med språnget över Lilla Bält. Tvärtom. Då skulle den svenska hären istället finna sig ihopträngd på ett än mindre område än förut. Vissa talade därför för att man i det här ovissa läget snabbt skulle retirera med huvuddelen av styrkorna tillbaka till Jylland. För vem kunde säga hur länge isarna skulle bära?

Detta visar vilket extremt läge den svenska armén hade hamnat i. Förslagen pendlade än en gång mellan ytterligheter. Anfall eller återtåg? Total seger eller fullständigt nederlag? Allt var möjligt. För en knapp månad sedan hade ett av alternativen varit att upplösa armén och sluta fred. Och nu argumenterade folk alltså för en reträtt. Inte ens sekler av glömska och förenkling kan på denna punkt lura oss att tala om oundvikligheter. För i denna stund stod allt och vägde, prövande och osäkert, som balanserade det på svärdsegg.

Att fortsätta nu var en fråga om Allt eller Inget. Det var givetvis ett val som föreföll orimligt för en så lugnt kalkylerande militär som Wrangel. Icke så för en fantast som Karl Gustav, för vilken vågspel lockade mer än de avskräckte. Han ville därför inte släppa idén, även om det mesta just nu talade emot. Beslutet blev att kungen skulle gå med rytteriet ned till Svendborg. Fotfolket skulle under tiden stå kvar i Nyborg. Och nya patruller skulle skickas iväg att spana. (Dock ej ledda av Dahlbergh, som fick order att stanna med infanteriet.)

På aftonen den 5 februari nådde huvuddelen av kavalleriet fram till Svendborg. Det visade sig att isen ut till Langeland låg orörd. Trots varmgraderna. Trots de starka vindarna från sydväst. Några förband som väntat vid staden hade redan dragit ut till den långsträckta ön. Strax före elva den kvällen, då kungen satt och åt, återvände en av de utsända patrullerna. De hade ridit hela vägen över till Lolland – där de förresten passat på att plundra en herrgård -, och tillbaka. I trav, i galopp. Torrskodda.

Isen bar.

Nu, före midnatt, hölls ett sista, avgörande rådslag. Det varade bara några minuter.

Huvudskallerunkaren Wrangel var inte längre närvarande för att göra besvär och resa trista invändningar. Han hade stannat kvar i Nyborg med fotfolket. Istället fanns där Corfitz Ulfeldt, geheimerådet, en person som inte bara ”brann av begär att störta Fredrik III, vilken bragt honom i elände och fördärv”, men som till sin natur var minst lika fallen för chansningar som Karl Gustav. Han var för att våga försöket. Det var alltså två spelare som möttes i vinternatten, båda drivna av mörka, svårbegripliga energier.

Kungens överväganden går nämligen inte att reducera till en riskkalkyl, där en sådan som han vågade mer och en sådan som Wrangel vågade mindre. Där fanns även något annat, som låg bortom alla rationella överslag. Karl Gustav drogs uppenbarligen till denna idé, denna plan, detta infall, inte trots att det var en sådan makalös chansning, utan tack vare att det var det. För om vågspelet gick hem, skulle det inte bara avgöra kriget i ett slag. Nej, dessutom skulle hans rykte, hans ära vara säkrad, i evigheternas evighet amen. För vem hade någonsin hört talas om något liknande? Han hade sagt det helt öppet under mötet i Nyborg: ”Konungen höll för ärofullare att begagna det gynnsamma tillfället till en bragd, sällsammare än alla, som historien hittills haft att omtala”.

På andra sidan isen väntade odödligheten.

*

Klockan elva satte sig Ulfeldt ned och satte samman ett brev till Wrangel. Han skulle än en gång låta undersöka den norra passagen över till Korsör. Bar inte isen där, skulle han dra med fotfolket ned till Svendborg, för att följa efter kungen och rytteriet. De var nämligen redan på väg ut på Stora Bält: ”I detta nu”, skrev Ulfeldt, ”gå våra trupper över till Langeland”.