Det går allt ut på penningar

Resan över havet tog tre dagar och två nätter. Den 29 juni 1638 steg Erik i land i Travemünde, en liten stad där en brinnande lanterna i ett torn vägledde de seglande till tysk mark. Två mil bort, omgiven av en grön hed, låg Lübeck, och efter att han ”till nöje hade besett staden” for han vidare till sin färds mål, Hamburg. I fickan hade han ett rekommendationsbrev, satt ihop av farbrodern och riktat till en man vid namn Abraham Paulsen som bodde på Beckerstrasse.

Denne Paulsen var en ansedd köpman, rik, svenskvän och troende kalvinist – det var inte ovanligt att finna folk som var både förmögna borgare och kalvinister; denna stränga och gammaltestamentliga trosinriktning tillhöll sina proselyter att arbeta flitigt och leva sparsamt, och lärde ut att framgångar var att se som ett godkännande från Gud, vilket givetvis både hjälpte och sporrade olika typer av fritt företagande. Erik togs emot väl av den rike köpmannen men blev inte länge i hans hus. I enlighet med farbroderns önskemål sattes han redan efter några dagar i skola hos en av stadens skriv- och räknemästare, Nicolas Detrij, och hos honom blev han också inackorderad. Kostnaden var två riksdaler i veckan, en summa som berättigade honom till ”kost, tvätt, säng och kammare”.

Pojkens lärare Nicolas Detrij var en andra generationens räknemästare, som bland annat givit ut en bok i ämnet, Arithmetica nova oder Rechenbuch . Syftet med dessa skriv- och räkneskolor var att stampa fram lägre tjänstemän som skulle kunna bli till små men nyttiga kugghjul i statens eller köpenskapens stora apparater. Den undervisning som eleverna med var strikt reglerad: defick lära sig att behärska skönskrivning och en rad olika handstilar och de drillades i räkning och bokhållning. Det förekom dessutom att hugade elever fick lära sig metallgravyrens elementa. Detrij själv behärskade detta komplicerade hantverk, och det var möjligen han som upptäckte Eriks konstnärliga talanger och som nu gav honom den första kontakten med den världen.

Eriks nya hem låg i Hamburgs gamla stadsdel, Altstadt, i den något avsides liggande S:ta Maria Magdalena klostergård. Gården var sammanväxt med den vackra kyrkan med samma namn och de bildade tillsammans en typiskt medeltida liten klunga av sneda byggnader som till synes planlöst klämts samman mellan några små kanaler och stod där hukande mot varandra. Många av rummen var, som de intilliggande trädgårdarna, små och oregelbundna till formen, liksom i trots mot all sentida geometrisk rätlinjighet. Här skulle Erik tillbringa de närmaste åren av sitt liv.

Det var sannerligen ett stort steg för honom att ta från det lilla Norrköping, för det protestantiska Hamburg var en av de större städerna i Europa. Med sina cirka 30.000 innevånare var staden större än Stockholm. På håll såg den ut som så många andra orter av samma storlek: stora, mörka och tornkrönta fästningsvallar slöt sig runt en oregelbunden yta av låga hus, här och var punkterad av en vass tornspira från någon av stadens kyrkor. Besökare beskrev husen som osedvanligt stora och inbyggarna som prydliga och välklädda, kvinnorna ofta draperade i en enkel svart kappa som dolde de mer vackra plaggen därunder – en bild av den välmående kalvinistiska asketismen kan man tänka. Gatorna var ofta fulla med människor och folklivet myllrande. Vid sidan om tyskar av olika stånd och professioner syntes italienare och portugiser, engelsmän, nederländska brabanters och sefardiska judar – som sökt sig till Hamburg efter att ha blivit fördrivna från Spanien, Sicilien och Neapel, och som i staden hade en egen synagoga där de tilläts utöva sin tro -, krigsflyktingar och, givetvis, klungor med gatuförsäljare som drog fram med varorna på huvudet och ropade ut vad de hade att sälja, ”mjölk, fisk, palsternackor, kräftor”.

I alla större orter fanns det mängder med gatuförsäljare, som kunde vara av flera hundra olika typer och som sålde allt från liljor, halm, träkol, nötter, svamp och sill till olja, kvastar, träskor, korgar, nålar, bollar, brännvin, hattar och begagnade kläder, eller som bjöd ut sina tjänster som skärslipare eller tandutdragare. Liksom kareterna och marknadsstånden var de ett självskrivet inslag i gatubilden, samtidigt som de nästan kom att dominera ljudbilden.

Det var tyst i det gamla Europa, mycket tyst, åtminstone så länge som vi talar om landsbygden. Det fanns inga dånande maskiner, och de kraftkällor som fanns – muskelkraften, vinden och vattnet, representerade av oxspannet, segelskeppet och vattenkvarnen – gjorde litet eller inget väsen. (En del av förklaringen till att fyrverkerier och salutskott var så populära är förutom att de var en glädje för ögat troligtvis att de larmade så mycket. De riktigt höga ljuden var en raritet att förundras över.) Om man betraktar målningar av landskap från denna tid – av holländarna Jakob von Ruisdael, Esias van de Velde, Paulus Potter, Philips de Koninck eller den geniale Meindert Hobbema – kan man skåda det här lugnet, nästan se tystnaden: man hör vinden i träden, kanske hänger där ett ylande i luften, kanske ekot av yxhugg i fjärran, i övrigt tystnad. Den här tystnaden bröts dock när större grupper av människor började samlas. Särskilt om vi vill föreställa oss hur det lät i de stora städerna måste vi tänka bort allt bedövande fult motorbuller som kväver oss i dag och i dess ställe lägga en bjärt kakofoni av mänskoröster. Det skreks och ropades en hel del under 1600-talet. Det högljudda talet spelade en enorm roll helt enkelt därför att läskunnigheten i gemen var skral, varför all reklam, alla nyheter, alla förordningar, dekret och nya lagar alltid tog en form som var muntlig och högljudd. Allt ropades ut. Och i de ropen möter oss en skärva av torgens, gatornas, krogarnas språk i det gamla Europa. Där har vi torgmadamernas och fiskmånglerskornas gräl och skrik bland sopdoft och slaskvatten: ”Har du ingen skam i kroppen? Ditt gamla kadaver! Piskade hynda! Ditt fräcka stycke! Ditt fula tryne, du är full ända upp till öronen!” Eller gatuförsäljarnas rop, röster från vuxna, röster från barn, där varje speciell vara inte bara annonserades med hjälp av särskilda ord och fraser utan också genom en egen melodi och intonation: ”Här finns härliga varma kakor! Skorstensfejaren kommer! Min far skär liktornar smärtfritt! Kronärtskockor, stora kronärtskockor! Vem vill ha bränsle? Gammalt järn till salu! Fortfarande basilikört i krukor! Mjölk! Fin tvål till salu! Levande karpar! Ved, ved! Sängvärmare och fyrfat repareras! Vem vill ha sand?” Senare, när skymningen börjat falla och det täta mörkret drivit månglarna inomhus, hördes tydligt alla de ljud som under dagen bara stack fram i skarvarna mellan ropen och skriken: skallen från de allestädes närvarande hundarna, det ihåliga knackandet av hästhovar, risslandet från beslagna hjul, gnisslet från kärror, karosser och kareter och det rytmiska klirret från värjbaljor när de släpade i gatstenarna. Och över allt detta svävade ett annat ljud som var ständigt närvarande och fullkomligt ofrånkomligt: den runda klangen av kyrkklockor, som gav tid, kallade till gudstjänst, sjöng om glädje, varnade om ofred eller larmade om eld. Människorna kände klockorna väl, nästan intimt, hade namn på dem, visste vad de olika ringningarna betydde och kunde inte sällan avgöra sådana detaljer som huruvida en enskild malm var bas, tenor eller alt.

Men just gatuförsäljarnas högljudda och pockande rop om varor till salu fick en särskild innebörd för dem som var nykomlingar i Hamburg. Som den svenske präststudenten Andreas Bolinus från Växjö skrev, när han ett antal år efter Erik besökte staden: ”Här i staden är folket nog ödmjukt och tjänstvilligt, men det går allt ut på penningar.” Den gamla hansestaden var en av de få orter som trots kriget och recessionen levde gott på sin handel och sin sjöfart, och den var vid sidan om det mäktiga Amsterdam ett av Europas största finansiella och kommersiella centra. Hamburg grenslade Elbes mynning, en stor och väl segelbar flod som var mindre sönderhackad av tullstationer än Oder och inte lika blockerad av krigiska förvecklingar som Rhen. Dessutom låg den självständiga staden i ett av de få hörn av Tyskland som hört lite eller inget av arméernas tramp, varför den orörd av kriget faktiskt kunde njuta ett fortsatt välstånd, en växande befolkning och en ökad handel. Dess flotta av handelsskepp hade svällt oavbrutet sedan sekelskiftet och var nu på god väg att fördubblas, och stadens skeppsvarv och sockerraffinaderier blomstrade. Till stadens specialiteter räknades metallprodukter, material till skeppsbyggnad, linne och spannmål. Den lokala kolonin av sefardiska judar gjorde mycket för det kommersiella livet, men de som betydde allra mest var de skaror inflyttade holländare som berikat Hamburg med sitt kunnande och sitt kapital. Hamburg levde högt på närheten till den explosivt expansiva ekonomin i Nederländerna och var på sätt och vis dess förlängning. (Detta på mer än ett sätt: bland annat hade en rad nederländska målare sökt sig till Hamburg, och staden sågs också som den holländska konstens östra utpost.) Staden var något av en bro mellan ekonomin i södra Europa och den runt Östersjön. I någon mån frodades också Hamburg och dess styrande skikt av självmedvetna och konservativa patricier på andras elände, och då även det som drabbade Nederländerna. Efter det att Magdeburg blivit förintat av Tillys rasande soldatesk sökte sig både handel och handlare istället till Hamburg. Och varenda gång som Nederländerna råkade i krig kunde de väl placerade och prydligt neutrala handelshusen i Hamburg öka sina marknadsandelar på holländarnas bekostnad. Den enes död, den andres stövlar.

Även med Sverige fanns det starka band, inte minst vad gällde handeln med svenskt järn och koppar som till betydande del gick över Hamburg. Staden var protestantisk och många av dess innevånare var klart svenskvänliga (ännu långt efter kriget skulle det gå att se porträtt av Gustav Adolf hänga här och där på husen). Hamburg var också en viktig knutpunkt i post- och nyhetsnätet i Europa. Sedan 1620 gick det en linje för brev och försändelser mellan Stockholm och Hamburg – via Markaryd, vid gränsen till det danska Skåne – och staden var i mycket svenskarnas stora port för information från kontinenten. Nu under krigstid var det stadens finansiella apparat, dess börs och två banker, Girobank och Hamburger Wechselbank (som båda inrättats 1619 och hörde till Europas första), som hade störst betydelse för den svenska kronan. En hel del av de pengar som användes för att finansiera de svenska arméerna lånades upp i Hamburg på de lokala svenska agenternas personliga säkerhet. Så till exempel hade Eriks värd, Abraham Paulsen, år 1631 försträckt den svenska kronan 6 523 mark och 8 schilling som lån till svenske residenten i staden, Johan Adler Salvius – en ofrälse född karriärist från Strängnäs, rik efter ett påpassligt giftermål med en trettio år äldre guldsmedsänka, och som tack vare sina stora färdigheter i diplomati, administration och intriger fått spela en alltmer betydelsefull roll i den svenska kronans utrikesaffärer. (Hur viktigt Hamburg var för de styrande i Sverige antyds av att Adler Salvius senare kom att yrka på att hela den svenska utrikesförvaltningen skulle flyttas dit.)

Men allt detta skall inte förleda en att tro att köpmännen i Hamburg gjorde affärer bara med de närmast liggande länderna. Staden var ett i hög grad internationellt handelscentrum. En imponerad svensk talar om att i hamnen ”stå skeppen lika som den största granskog, ifrån Hispanien, Indien, Italien, Engeland, Frankrik, Holland, Danmark, Sverige, Norge. Och uppå somliga äro så röda och långa flaggor som på en drake”. Skepp kom också från Island med fisk, och från Levanten, Turkiet och Brasilien med last av vin, kryddor, frukt, olja, socker eller tobak. Det var inte längre något ovanligt med fartyg från Afrika, Asien eller den Nya världen utan istället en självklarhet, för vid det här laget hade den gamla ordningen, där Östersjön var en ekonomisk enhet och Medelhavet en annan, etcetera, givit vika för en ny, där hela världen utgjorde en enda lösligt sammanhållen ekonomi med Europa som centrum. Om 1500-talet varit ett århundrade för upptäckt och erövring, var 1600-talet den period då det funna, vunna och stulna bemästrades, befästes och omfördelades, och då de europeiska handelsvägarna slingrade sig ut över jordklotet likt bläckfiskarmar. Europén flyttade över conquistadorens svärd till sin vänstra hand och grep istället efter köpmannens våg: ut från Amsterdam, London, Hamburg, Sevilla och de andra stora handelsstäderna skeppades tyger, kläder, smidesvaror, metaller, skjutvapen, sprit, pipor – samt soldater; och tillbaka kom dels de vanliga lyxprodukterna som guld, pärlor, ebenholts, teak, elfenben, porslin och siden, dels en ström av varor som tidigare varit reserverade för de rika men som nu började bli så pass billiga att de för första gången kunde köpas av vanligt folk, som till exempel tobak, socker, bomull, kryddnejlikor, peppar och muskotnötter.

Den som under de här åren seglade längs kusterna i Afrika, Asien och Amerika kunde stöta på ett pärlband av europeiska handelsstationer och små koloniliknande bosättningar. På Afrikas västkust fanns besittningarna Mazagán, Arguim och St. Louis; därefter följde den så kallade Guldkusten där det engelska Cormantine och det nederländska Elmina låg; i det nuvarande Angola fanns portugisernas Luanda och Benguela och längre ned, på Goda hoppsudden, fanns det redan en mindre holländsk bosättning; den afrikanska östkusten var inrutad av portugisernas små bosättningar, som sträckte sig som en lång kedja ända från Lourenço Marques i det nuvarade Moçambique till Mogadiscio i det som i dag benämns Somalia. De asiatiska kusterna var också hålstungna av europeiska landningsplatser, ända från Aden och Masqat på arabiska halvön, över klasarna av handelsstationer längs de indiska stränderna – Diu, Durat, Daman, Goa, Mangalur, Trankebar, Serampur – ända till de europeiska besittningarna på Sumatra, Java, Borneo, Filippinerna, samt den av holländarna kontrollerade ön Formosa och den enda kolonin i det stora och mäktiga Kina, portugisernas Macao. (Australien var vid denna tid upptäckt, men bara sporadiskt besökt.) I den västra delen av Sydamerika och i Mellanamerika hade conquistadorernas brutalitet, den spanska kronans hunger efter silver och, framför allt, alla okända sjukdomar européerna förde med sig i grund raserat mexikanernas och inkas gamla högkulturer, och på deras liktryfferade ruinhögar hade istället vicekungadömet Nya Spanien och vicekungadömet Peru rests – där gick det också att skåda något som inte fanns i andra europeiska besittningar, nämligen riktiga städer med katedraler, universitet, kloster och tryckpressar och allt; längs Brasiliens kust fanns en mosaik av portugisiska och holländska besittningar: det rika Pernambuco, Essequibo, Rio de Janeiro med flera; den karibiska övärlden höll som bäst på att delas upp mellan de europeiska sjömakterna; och på norra Amerikas östra kust låg det sedan en tid både engelska, holländska och franska besittningar. Mönstret var dock aldrig fast utan skiftade hela tiden: nya besittningar kom till och gamla försvann eller bytte ägare, för femtonhundratalets stora koloniala segrarmakter, Spanien och Portugal, befann sig under en stigande press från de nya hungriga konkurrenterna Holland, England och Frankrike.

Allt detta kan möjligen ge intryck av att européerna just stod i begrepp att lägga hela världen under sig. Inget kunde vara mer felaktigt. Bläckfiskens armar häftade ännu vid dåligt. Frånsett de spanska kungadömena i Nya världen och det grundligt uppstyckade Karibien var få av de här europeiska besittningarna erövringar i ordets egentliga mening. Många var inte ens kolonier, utan är att se som handelsstationer, små baser eller isolerade landningsplatser med ryggen mot havet, där en handfull européer levde i en klunga av låga hus eller instängda i ett palissadomgärdat fort som stod i en uthuggning; på plats ett år, men kanske redan nästa år plånade ut av arga konkurrenter, ilskna epidemier eller sviktande konjunkturer, eller månne kastade över ända av den ursprungliga befolkningen som ledsnat vid sina storbjudna gäster. Bakslag och lokala katastrofer var mer regel än undantag. På flera håll, särskilt i Asien men även i Afrika, mötte dessutom sjöfararna civilisationer som kunde bjuda dem ett sådant bestämt motstånd att territoriella erövringar var mer eller mindre omöjliga, så att de blev tvungna att ta av hatten inför de lokala härskarna och lismande bida sin tid. (Men européerna hade en stor fördel i mötet med dessa landbundna kulturer som gjorde att de ständigt kunde återkomma och försöka på nytt, nämligen sina formidabla skepp, lätta att manövrera, kapabla att segla mot vinden och tungt rustade med långskjutande kanoner, och med dem härskade de i suveränt majestät över världshaven.) På andra ställen fick de landstigna utstå en ojämn kamp med till synes oändliga, tomma ytor och en undflyende befolkning av jägare och samlare som var för fattiga för att exploatera och för undanflyende för att underkuva. Även om man från denna tid kunde rita en karta över klotet som väl överensstämmer med den vi har i dag, så är det viktigt att notera att 1600-talets världskarta rymde en myckenhet med konturer och korrekt dragna kustlinjer, medan ofantliga områden inne i kontinenterna fortfarande var fullständigt okända: en överväldigande del av jorden var ännu terra incognita . Och på de allra flesta håll stod européerna liksom fastnaglade vid dessa smala remsor känd jord där hav och land möttes, små kommatecken på enorma vita blad.

År 1638, då Erik anlände till Hamburg, var det år då också Sverige gjorde det här språnget över oceanen och blev en kolonialmakt.

Sverige, förresten: hela tiden fanns det holländare i kulisserna som gav de svenska aktörerna uppmuntrande små puffar och ibland viskade deras repliker. De styrande i Sverige var nyfikna på denna typ av företag, som de hoppades skulle leda till en ökad handel och därigenom ökade inkomster för den ständigt penningklämda kronan. Dessutom var det givetvis värdefullt att få en alldeles egen länk till den Nya Världen. Rent ekonomiskt befann sig Sverige i Amsterdams och Nederländernas stora skugga, och lika väl som holländarna styrde en betydande del av handeln in och ut ur Östersjön, kontrollerade de också en stor del av flödet av exotiska varor till de svenska hamnarna. För enskilda holländska köpmän som råkat i krakel eller fann sig en smula klämda i den skarpa konkurrensen mellan alla muskulösa vóórcompagnieén , såg det ut som en god idé att söka sig in under den svenska kronans breda vingar. År 1636 bildades ett svenskt-holländskt kompani som skulle anlägga kolonier i och bedriva handel på norra Amerika, den del av Nya Världen som de holländska intressenterna hade sina mesta erfarenheter från. Holländarna lovade att betala hälften av de 24 000 riksdaler som den första resan beräknades kosta, medan några prominenta svenskar, med kansler Axel Oxenstierna i spetsen, lovade att stå för resten.

Två skepp, Calmare Nyckel och Fågel Grip, reddes under största hemlighetsmakeri, för man ville inte att det holländska västindiska kompaniet skulle få möjlighet att lägga hinder i vägen. Dessa försiktighetsåtgärder var alls inte överdrivna. Utomlands uppträdde de holländska kompanierna med ett självsvåld som vore de självständiga stater: de startade krig, slöt freder och ingick allianser efter eget skön. Och när det kom till det apokalyptiska rivandet efter rikedomarna i Nya Världen var skillnaden mellan hård handelskonkurrens och öppet krig akademisk. Särskilt nykomlingarna i kapplöpningen, engelsmännen, holländarna och fransmännen, grep vanemässigt till storskaligt sjöröveri för att hävda det de såg som sina intressen.

Ungefär hälften av sjömännen och soldaterna på de två skeppen var svenskar, resten var holländare. Huvuddelen av sjöbefälet kom också från Nederländerna och chefskapet för expeditionen lades i händerna på en av kompaniets holländska initiativtagare, Peter Minuit. Denne var väl lämpad för uppgiften. I sju år hade han varit generaldirektör för kolonin Nya Nederland på den nordamerikanska östkusten: 1624 hade han köpt ön Manathan av de lokala urinnevånarna för lite tyg, några glaspärlor, en flaska brännvin och lite annat smått och gott till ett sammanlagt värde av runt 90 riksdaler. På ön – som vi nu känner som Manhattan – anlades Nya Amsterdam. Han hade också varit med om att grunda kolonin Swanendæl i Delawareflodens västra del, men den lilla skara holländare som slagit sig ned där hade blivit dräpta av ”vildar”.

Calmare Nyckel och Fågel Grip korsade Atlanten under senvintern 1638 och nådde i mitten av mars den stora Delawareviken på den nordamerikanska östkusten. Efter att ha gått iland på en plats som de kallade Paradisudden – för att där fylla på förråden av färskvatten och pusta ut efter den långa vistelsen till sjöss – seglade de vidare, uppför den breda Delawarefloden, till ett biflöde på den västra stranden, Minquas Kill. Efter att ha följt den några kilometer uppåt släppte man ankar.

Männen i båtarna kunde se ut över ett oändligt urskogsområde, flackt och frodigt, med många vilda fruktträd, mullbär, plommon, äpplen, krikon, körsbär och vildvin, där axelbreda ekar av olika slag sköt upp bland mängder av nedfallna stammar, multnade stockar och knähögt gräs. Klimatet var milt och fuktigt, luften sötdoftande, varm och fylld med mygg. Säkerligen var det med viss bävan de skådade in i den här pösande vårgrönskan, för vad kunde inte dölja sig däruti?

Det var ofta i gravt förvanskad och omkastad form som vittnesbörden från Nya Världen nådde Europa. Amerika blev ”upptäckt” men också i lika hög grad ”uppfunnet”. Den amerikanska faunan sades vara bemängd med märkliga och farliga djur. En svensk som några år efter den första expeditionen besökte området runt Delaware berättade att där vid sidan om älgar, bävrar, uttrar, harar och annat bekant också fanns drakar samt ”ett slags store, farlige och stygge ormar”, som rasslade med sin stjärt ”likasom de barnskallrorna göra” och som kunde ”bita av en människas lem, som vore han med en yx avhuggen”. Men visst fanns mycket som lockade. Det sades att kontinenten ruvade på ofantliga rikedomar. Att de verkligen fanns, därom vittnade den spanska flotta som varje år seglade från Amerika, tungt lastad med silver som brutits i den enorma, människoslukande gruvan i Potosí – där i snitt 40 urinnevånare om dagen miste livet – eller i någon av de tusentals småschakten som låg kringspridda i Nya Spanien eller vicekungadömet Peru. Och vem hade inte hört talas om El Dorado, det undangömda rike som sades vara än mer guldbemängt och plundringsbart än de nu kullstötta högkulturerna i Anderna och Mexico? Andra berättade om det lika mytiska Cibola med sina sju städer av guld som ingen ännu hade funnit. Det samma gällde det rika landet Saguenay, som enligt expertisen skulle ligga just i norr. Rader av expeditioner hade försökt finna än den ena, än den andra av dessa underliga orter; många var de som ridit bort på conquistadorers vis, med morion, musköt och arrogant blick, för att aldrig mer återses, försvunna utan ett spår i någon av de öknar, träskområdena eller oändliga djungler som Nya Världen var så fasansfullt rik på. Dessa dolda rikedomar hade sina väktare. Alla kände till historierna om kontinentens alla märkliga folkslag, om nakna kannibaler och människooffrare och krigiska amazoner, om kynokefalus , som hade ansikten som hundar, om akefalus , som inte hade skallar utan bar ögon, näsa och mun på bröstet; om monopedus , vars nedre extremiteter utgjordes av en enda jättelik fot.

Men ut ur urskogen kom varken akefaler eller amazoner utan istället ståtliga män. Smala och välbyggda med en stolt, rak hållning, ”av brunaktig coleur”, med de rakade huvudena ombundna av fjäderprydda pannband, med ringar i öronen, ringar runt armarna och smyckeskedjor runt halsen, med skynken av hjortskinn om höfterna, koger med båge och pilar på ryggen och långa, dekorerade tobakspipor av trä i händerna. Det var Leni-le-naper .

Det svenska företaget i Nya Världen byggde på samarbete med människorna som redan levde där. Den svenska kontingenten var helt enkelt för svag för att våga göra något annat. Från första stund var svenskarna beroende av de stammar de mötte. Från dem skulle de byta till sig både de livsmedel som behövdes till kolonins försörjning och de eftertraktade pälsar som kompaniet hoppades på att saluföra i Europa. De två skeppen var också lastade med varor som inköpts i Holland enkomt för denna byteshandel, som till exempel yxor, knivar, pipor, speglar och textilier. Fem lokala hövdingar bjöds därför till ett möte ombord på Calmare Nyckel, och av dem köpte man ett stycke land, strax döpt till Nova Suecia , Nya Sverige. På en udde i floden började man genast att uppföra en stjärnformad skans, omgiven av palissadkrönta jordvallar. Några av Calmare Nyckels tolv kanoner ställdes upp på vallen, och inne i fästet uppfördes två timrade byggnader: ett lagerhus för handelsvarorna samt en ryggåsstuga med skottgluggsförsedda väggar. Fästet fick namnet Fort Christina, efter drottningen.

Leni-le-naperna visade sig till all lycka vara en vänligt sinnad stam, de var givmilda, snabba att lära, flitiga och vänfasta. De bodde i små byar som låg omgivna av åkerlappar inne i skogarna. Svenskarna upptäckte att indianerna tyvärr var fattiga och därför inte kunde väntas förse dem med mycket annat än majs. De var inte heller att leka med, för dessa ”behjärtade, heroiske, armstarke” människor tvekade inte att ta till våld om de såg sig kränkta eller hotade, och de hyllade den taloniska principen att ett öga skall betalas med ett öga, ett liv med ett liv.

Holländarna i Nya Nederland, en bra bit norrut längs kusten, upptäckte efter en tid de i smyg bosatta svenskarna och gav ifrån sig höga protestrop. Den svenska expeditionens ledare Minuit viftade undan dessa arga invändningar. De var svenska undersåtar som bara lydde drottning Christina, och de hade lika stor rätt som holländarna att slå sig ned här. Efter detta och efter att ha ritat en karta över kolonin gick han och sjömännen i juni 1638 åter ombord på skeppen och seglade söderut, till Karibien, där Minuit försvann utan spår i en storm. Calmare Nyckel fick en del törnar men kunde linka hem till Göteborg med en last av tobak. Fågel Grip kryssade en tid runt i Karibiska havet för att se om månne något av den spanska silverflottans skepp stod att ertappa, men återvände framåt nyåret tillbaka till Nya Sverige, där man lastade på skinn och lastade av en negerslav, inköpt i Västindien. I slutet av april 1639 seglade också Fågel Grip bort. Kvar bak Fort Christinas grova palissader, på den tumsbredd mark som nu kallades Nya Sverige, fanns tjugofem män: chefen Måns Nilsson Kling, kommissionären Hendrick Huygen och en tolk, samt tjugoen soldater, en negerslav och en bonde. Inga kvinnor.

One thought on “Det går allt ut på penningar

Kommentarer inaktiverade.