Den oövervinnerlige

… tar vid ungefär där föregångaren slutade: med den stora kris som – ironiskt nog – inleddes samma år som det Trettioåriga kriget slutade i Tyskland. Det var en kris som snart skulle sprida sig över hela nordöstra Europa, inklusive de skandinaviska länderna och till slut även dra med riken som England och Nederländerna, en kris som bröt ryggen på ett land, Polen, och som gav ett annat, Sverige, de gränser det har än i dag.

”Den oövervinnelige” är alltså centrerad runt 1650-talet. Det är ett decennium som varit märkligt anonymt i det allmänna historiemedvetandet. Även en person med rätt genomsnittligt intresse för det förflutna skulle nog kunna skissa huvuddragen av det som skedde före detta märkliga årtionde – Lützen, Kristina etc. Och särskilt den efterföljande tiden under Karl XII måste nog betecknas som nära nog sönderforskad.

Inte så 1650-talet. Visst, att det tågades över Bältens is vet vi väl alla. Men hur många känner nu exempelvis till de svenska arméernas brutala och äventyrliga tåg i öster, ett tag så osannolikt framgångsrika att det faktiskt spekulerades om möjligen det Kaspiska havet skulle bli Sveriges gräns i sydost!

Precis som i föregångaren försöker jag även att ge en bild av hur det var att leva i 1600-talets Europa. Så vid sidan om bataljerna och de inte sällan osannolika storpolitiska förvecklingarna, tar jag även upp olika ämnen som känsloliv, dryckesvanor, spådomskonst, dueller, väderleken, husens uppvärmning och kvinnornas roll i fält.

Precis som föregångaren har boken också en underrubrik: ”Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt”. Vem den mannen var i ”Ofredsår” är lätt att säga: Erik Dahlbergh. Vem denne man är i ”Den oövervinnelige” är lite kinkigare. Läsaren får givetvis möta Erik Dahlbergh igen. Just 1650-talet var en tid då hans karriär tog verklig fart. (Samtidigt inträffade där också några händelser han senare gjorde allt för att dölja.)

Frågan är dock inte om han överskuggas av en annan person, som också fångat mitt intresse, nämligen kung Karl X själv, den kanske mest anonyme av stormaktstidens alla makthavare, men samtidigt den farligaste och den mest komplicerade, ett destruktivt geni, vilken förutan denna epok blir en obegriplighet.

Så det kändes till slut nödvändigt att ”Den oövervinnelige”, vid sidan av storpolitiken, vid sidan om kulturhistorien och vid sidan om berättelsen om Erik Dahlberghs fortsatta vandring genom 1600-talet, också skulle rymma ett porträtt av denna undflyende gestalt. Och visst, det har sina fördelar att arbeta med en sådan högt uppsatt person: materialet är givetvis mycket mer heltäckande. Jag har bland annat utnyttjat de brev som Karl Gustav lämnade efter sig, de flesta skrivna i tjänsten, men en del mer personliga, som till exempel de adresserade till hustrun.

En sak som jag känner mig glad över är bildmaterialet. Den kommer att vara helt och hållet illustrerad av teckningar gjorda av Erik Dahlbergh själv. Där finns allt från detaljstudier till stora översiktsbilder. (Två av dessa är i form av utvikningsbilder. När kopparstick som dessa återges i böcker måste man av förklarliga skäl dra ned dem ordentligt i storlek – se bara den FÖRFÄRLIGA nedkrympningen av bilden av slaget vid Jankov i ”Ofredsår”. Här görs två mer rättvisa.)

Dessutom är kartmaterialet mycket större än det var i ”Ofredsår”. Martin Ek, som hjälpte mig med skisserna till ”Brev från nollpunkten” har gjort ett utmärkt jobb. Alla kartor är nya.

Skrivandet och forskandet har slukat mycket tid och det hela har ändat i en bok av ett mer ovanligt format: 800 sidor. Några kommer säkert att kvida över detta, och det har jag all förståelse för, men det har trots allt varit viktigt för mig låta arbetet ta den tid och plats som uppgiften krävt. Aldrig tidigare har jag lagt ned så mycket kraft på en bok och jag är själv mycket nöjd med slutresultatet (här sprider sig en klädsam rodnad över författarens kinder).