Den oövervinnerlige – Förord

Igen måste jag öppna med något som liknar ett urskuldande. Hela detta projekt inleddes för över tio år sedan, i en förförisk blandning av entusiasm och underskattning. Entusiasmen över tanken att få famna en hel epok tror jag inte behöver förklaras; det är nog en dröm för många historiker, verksamma idag och underkastade specialiseringens tyranni. Underskattningen av arbetets svårighetsgrad, däremot, är svårare att göra helt begriplig. Möjligen går den att koppla till den nämnda entusiasmen, en känsla som kan göra en både modig och blind.

Detta är dock sagt inte som ursäkt men väl som förklaring, för denna bok är alltså den fristående fortsättningen på ”Ofredsår” från 1993. Det har tagit tid, det medges, men det har varit nödvändigt. Förvisso har jag med åren blivit allt mer självkritisk, och den epok som skildras här, 1650-talet, visade sig snart vara mer svårbegriplig, mer svår över griplig än jag från början ville medge. En viktig komplikation är att jag precis som i ”Ofredsår” försökt undvika den nationella historieskrivningens myopier och konstlade begränsningar, och denna gång har det av nödvändighet inneburit att jag måst nedsänka mig i den östeuropeiska 1600-talshistorien, och då i synnerhet den polska. Perspektivet är svenskt – och bör så vara, det har jag lärt mig av reaktionerna på ”Ofredsår” i Tyskland och Tjeckien – men samtidigt tror jag att det är omöjligt att nå någon verklig förståelse av 1650-talets stora och dramatiska skeenden om man bara dröjer vid det egna, och låter dagens nationalgränser vara den främsta organiserande principen.

Dessutom måste jag medge att det finns en person som ställt till problem för mig. Det är alltså Karl X Gustav, en människa som trots sin stora betydelse förvånansvärt nog aldrig blivit biograferad – detta i skarp kontrast till olika för- och efterträdare. (Orsaken är nog att hans inte vidare attraktiva personlighet och hans på inget vis attraktiva politik ej så lätt gått att nyttja till hjältesagor eller nationalistisk panegyrik.) Den luckan har jag i någon mån försökt fylla, även om jag vill betona att den biografi som går att finna inom ramarna för denna bok mer är inriktad på hans storpolitiska gärning än hans personliga liv. Berättelsen om Erik Dahlberghs vandring genom 1600-talets värld fortsätter också, även om jag vill varna för att denna person faktiskt inte kommer att visa sig förrän i kapitel sju. Det är därmed upp till läsaren själv att avgöra vem han är, undertitelns ”man i stormaktstidens mitt”.

Givetvis har frågan dykt upp i mitt eget huvud: Får man verkligen göra så här? Sitta år 2000 och skriva en bok om kungar, svunnet elände och gamla glömda slag? Finns det något skäl för att vända åter till denna bit liv, detta stycke tid? Tja, det otidsenliga har alltid utövat en lockelse för mig; jag är ju trots allt akademisk historiker, och som sådan professionellt intresserad av de, den och det som tiden eller utveckligen eller modet kasserat. Helt klart står vi här inför ett helt ämnesfält som faktiskt håller på att tona bort ur medvetandet: någon egentlig forskning bedrivs inte längre kring 1650-talets alla storpolitiska omvälvningar. (Det är på sitt sätt talande att under de senaste åren har tre av epokens främsta kännare avlidit.) Det är nu lätt att finna svenska yrkeshistoriker som bara har ytterligt vaga föreställningar om vad som egentligen skedde under detta årtionde, då nordöstra Europa drabbades av en brand, som förändrade de inblandade länderna för alltid.

Måhända är en sådan utveckling oundviklig. (Kanske kommer framtida 1900-talsexperter bara ha mycket vaga begrepp om vem som bekrigade vem i den tidens Europa och varför. Offren kommer då att glömmas, gärningsmännen likaså. Och många kommer säkert ställa sig frågande över att vi sysselsatte oss så mycket med alla de där förvirrade konflikterna nere på Balkan.) Ändå måste det påpekas att den här tystnaden är väldigt svensk. I grannländer som Polen och Danmark är detta fortfarande minnen som skaver, som ännu lockar forskare att skriva monografier eller förlora sig i akademiska slagsmål. Själv är jag ännu så mycket historiematerialist att jag finner den svenska forskarvärldens snabba och fullständiga övergivande av den politiska historien en aning märklig. (Givetvis är den kopplad till vår egen odramatiska samtid: den som med egna ögon sett krig kan omöjligt bagatellisera detta fenomen.) Jag tror dessutom att bristen på svensk politisk historia gjort oss sämre rustade att förstå olika stora och våldsamma processer i vår egen omvärld, särskilt som förklaringarna istället tenderar att läggas i händerna på gestaltterapeuter och hormonforskare.

Hursomhelst anser jag att detta är en stor, skakande och vidunderlig historia, nu ofta komprimerad till oigenkännelighet i undervisningsböckernas bisatslabyrinter, men värd att berättas i sin helhet, må så vara en allra sista gång.

Arbetet har alltså tagit lång tid och varit det mest omfattande jag gett mig in på. Många är också de personer som hjälpt och stöttat mig på olika vis, och som jag nu vill nämna. Stort tack till Kristian Petri, Ola Larsmo, Jan Eklund och Hans-Jörgen Riis-Jensen – och till Jose Tomas för inspiration. Och till Anki Englund. Tack också till Jan Schmidt, Ingvar Eriksson, Magdalena Rönström, Birgitta Folkesson, Knut Svensson, Olle Svangård, Lennart Karlsson, Lennart Olandersson, Sven Gustavsson och Nils-Fredrik Hjelmqvist. Och tack även till kollegorna bland 1600-talshistorikerna på Uppsala universitet, som givit sitt bistånd: Gudrun Andersson, Stellan Dahlgren, Åsa Karlsson, György Nováky, Rolf Torstendahl och Henrik Ågren, samt till forskare som återfinns på andra platser: Jozef Lewandowski, Arthur Sehn och Tadeusz Wasilewski samt Ivo Asmus, referent für Pomeranica vid universitetsbiblioteket i Greifswald. Folket på förlaget har som vanligt gjort ett fint jobb – tack till Maria, Josefin, Lennart och Hasse, och inte minst till Christer för formen, Stina för slitet och Kjell för tålamodet – och Martin Ek har än en gång begåvat ett av mina arbeten med sina fina kartor.

Två personer förtjänar ett särskilt omnämnande. Den ene är docent Arne Stade, som tidigare ledde det så kallade Carl Gustaf-projektet vid Militärhögskolan, och som med stor generositet delade med sig av både sin lärdom och sina arkivfynd, men som tyvärr gick bort innan denna bok hann avslutas. (Han och andra historiker knutna till projektet – bland annat Lars Tersmeden, Rainer Fagerlund, Jussi Lappalainen, Jonas Hedberg, Finn Askgaard och Arne Odd Johnsen – utförde på 60-talet ett arbete som på grundforsknings vis ofta var oglamoröst, men som också på grundforsknings vis är oumbärligt både för vårt vidare vetande och för verk som detta.) Den andre är Michal Kopczynski vid universitetet i Warszawa, som inte bara hjälpt författaren att komma i kontakt med mycket svåråtkomligt polskt material, utan även varit guide och gott sällskap under resorna i Polen, vårt stora grannland i sydost.

Att avsluta en bok är alltid en smula melankoliskt, i synnerhet när det handlar om en som tagit så stor del av ens tid och tankar. Trots ett långvarigt arbete – och ibland tror jag tack vare det – är det svårt att undvika vissa tvivel. Förflutenheten framstår inte sällan som vore den ett föremål under vatten: det finns där, men fjärran och ogripbart, dess konturerna vaga och flyende. Kommer vi någonsin att fullt ut förstå de som levde då? Kanske inte. Ändå måste försöket göras. Hur kan vi annars hoppas på att själva bli förstådda av vår eftervärld? För det vi är, var en gång även de, och det de är, kommer även vi snart att bli.

– I ensamhet och kvällssol, Rasbo den 30 maj 2000 / P.E.