Den adliga ideologin

Det föreställningssystem som hittills har beskrivits bestod av en rad beståndsdelar. Det fanns fem element som jag ser som kärnan i den adliga samhällsideologin under den första hälften av 1600-talet; förenklat kan ideologin sägas vara ståndsfunktionell, anti-merkantil, traditionalistisk, patriarkalisk och bördsaristokratisk.

Ideologin är ståndsfunktionell . Den säger att samhället är uppbyggt av olika grupper, stånd, som har olika funktioner (och som utifrån detta ges olika rang i en hierarkisk ordning). Dessa stånd utför vart och ett en egen syssla som är oumbärlig för de andra och för helheten. Och vart stånd definieras utifrån den funktion det har. Stånden är en oupplöslig, harmonisk och organisk enhet, icke trots, utan tack vare sin olikhet. Det fint avvägda systemets fortbestånd fordrar att gränserna mellan stånden och olikheterna dem emellan respekteras. Stor vikt läggs vid begrepp som lydnad, enighet och endräkt.

Ideologin är anti-merkantil . Den uppvisar en negativ attityd till adligt engagemang i handel, industri och andra merkantila sysslor. En ädling skall enbart vara aktiv inom de rätta adliga funktionerna som ämbetsman och krigare – de funktioner som definierar just honom som ädling. (Dessutom förekommer en lätt nedlåtande inställning till kommersiell verksamhet över huvud taget och till sysslor som har det egna berikandet som främsta mål.) I sin ekonomiska verksamhet strävar en adelsman icke efter att nå maximal avkastning på sitt kapital. Det som utmärker honom är istället frikostighet och överdåd; han anpassar utgifterna till sin sociala ställning.

Ideologin är traditionalistisk . Den eftersträvar ett bevarande av den bestående sociala ordningen och förkastar i princip förändringar av denna ordning. Förändringar i samhället kan lätt leda till destruktiva rubbningar av hela den delikata helheten. Förändring tolkas över huvud taget i rätt negativa termer, framställs som farlig och likställs med försämring och nedbrytning. Om förändringar skall tillåtas måste de vara av långsam och försiktig karaktär. Ideologin betonar också samhällets och ståndens historiska rötter och lägger stor vikt vid traditioner och anciennitet. Historiska argument ges en mycket stor tyngd – inte minst i definitionen av adeln själv.

Ideologin är patriarkalisk . Den beskriver förhållandet mellan olika grupper i samhället i termer av ömsesidighet, totalitet och olikhet. Relationen mellan över- och underordnade ses som präglad av asymmetriska men ömsesidiga skyldigheter och rättigheter. Den överordnade har ett ansvar för den underordnade, som i princip omfattar dennes totala liv. Och ojämlikheten mellan de inblandade parterna är given; bönderna placeras med självklarhet längst ned i den samhälleliga hierarkin. Det finns också en stark vilja att se förhållandet mellan över- och underordnad som ett slags personlig relation, som gärna beskrivs med ord som kärlek och tillgivenhet.

Ideologin är bördsaristokratisk . Den säger att det bland annat är adelsmannens anor som ger honom hans särställning. Det är inte människan som definierar sig själv genom att utöva en viss syssla, tvärtom föds hon i princip till denna syssla och till sin plats i ordningen genom sin ståndstillhörighet; det är alltså ståndet som definierar människan och inte tvärtom. Tänkandet är a-individualistiskt: människan är en ståndspersonlighet, som skapas av sitt medlemskap i den större gruppen. Betydelsen av personlig dygd för adelsmannen betonas, men dygden och börden länkas samman och görs till varandras förutsättning. (Definitionen av dygd är samtidigt tvetydig; den innefattar både offentliga och privata dygder.)

De fem elementen går in i varandra och är varandras förutsättning, men är ändå icke ekvivalenta. Den funktionella uppdelningen av stånden är den bas på vilket de andra delarna i systemet vilar.

Kopplingarna är som vi har sett många. Här kan jag påminna om ett fåtal. De negativa attityderna mot adligt engagemang i merkantila näringar går att länka ihop med den strikta uppdelningen av uppgifter mellan stånden, där borgaren anförtrotts just dessa sysslor medan adeln getts rollen som krigare och ämbetsman. Traditionalismen går att koppla samman med den statiska synen på samhället som en välavvägd och perfekt enhet, som förändringar bara kan rubba eller göra sämre. I patriarkalismen skymtar de funktionellt uppdelade stånden som en harmonisk och hierarkisk enhet, förenade i ett ömsesidigt beroende av varandra. Också den bördsaristokratiska a-individualismen hör samman med den statiska synen på samhället, där människorna föds till sina stånd och noga skall hålla sig inom dess skrankor.

Det ståndsfunktionella tänkandet löper in i och betingar de anti-merkantila, traditionalistiska, patriarkaliska och bördsaristokratiska elementen (samtidigt som dessa underordnade delar till viss del betingar varandra). Dessa delar i ideologin utgör samtidigt förutsättningen för det ståndsfunktionella elementet, ideologins grundbult. Alla dessa ideologiska element bildar så tillsammans en helhet.

II.

Frågan är hur vi skall tolka denna ideologi i ett vidare sammanhang. Är den kanske bara att se som en anakronism, en rest från medeltiden som dröjer sig kvar i det tidigmoderna Sverige? Slutsatsen kan vara frestande att dra, då ideologin uppenbarligen faller tillbaka på den klassiska treståndsmodellen. Emellertid säger det oss rätt lite att peka på detta avlägsna ursprung.

Dessutom finns det en hel del som tyder på att mycket av denna aristokratiska ideologi med dess ståndsfunktionella idéer var en uppfinning, eller kanske hellre en återupptäckt; en konstruktion som visserligen föll tillbaka på äldre begrepp och fraser, men som så att säga återupptäcktes i en speciell historisk situation.

Inom forskningen har slutet av 1500-talet betecknats som en tid av adliga ideologiska frontframflyttningar – man talar om det så kallade privilegieprogrammet. Det handlar om olika krav på konstitutionell bindning av monarken, ämbetsmonopol och privilegieförbättringar, framförda i dokument som ”Postulata Nobilium” och av män som Erik Sparre och Hogenskild Bielke. Under denna tid växte en delvis ny adelsuppfattning fram, där civil och krigisk statstjänst framhävdes som frälsets centrala uppgift. Oavsett hur man menar att detta program var sammansatt i detalj, råder en samstämmighet mellan Fredrik Lagerroth, Erland Hjärne och Sven A. Nilsson i att det ägde rum en adlig ideologisk offensiv under slutet av 1500-talet – en offensiv som i ej ringa mån kröntes med framgång under 1600-talets början.

Det går att ana en utveckling från ett äldre tillstånd av viss enhet, där gränserna mellan samhällets olika grupper var rätt flytande, till en situation med en rigid ståndsordning, där gränserna cementerades och samhället blev allt mer hierarkiskt. Den adliga ideologiska offensiven och utvecklingen mot allt skarpare ståndsgränser var delar i den processen.

Ståndstänkandet har varken förr eller senare haft en sådan kraft, utbredning och betydelse som i 1600-talets Sverige. Det är fel att se denna epoks ståndsformel som ett enkelt lån från medeltiden. I Sverige påträffas denna formel i form av treståndsmodellen från mitten av 1300-talet. Den var då ett lån från utlandet och hörde främst till den lärda kulturen och den syns ha tillämpats på ett rätt valhänt vis. Det är mycket glest mellan de medeltida nedslagen, vilket antyder att denna formel spelade liten roll i det politiska tänkandet. När ståndsformeln dyker upp på 1430-talet (efter att ha lyst med sin frånvaro i källorna under drygt 40 år) har en intressant förändring skett, i det att det jämsides med treståndsmodellen – präster, adel och allmoge – också börjar förekomma en uppdelning av samhället i fyra stånd – präster, adel, borgare och bönder. Att bönderna gjorts till ett eget stånd torde kunna ses som ett slags ideologiskt erkännande av den relativt starka svenska bondeklassen. (Betecknande nog dyker den nya modellen upp i samband med upproren på 1430-talet.)

Ståndstanken i det medeltida Sverige verkar dock manifestera sig inte så mycket i ett genomtänkt och allmänt förankrat samhällsprojekt – i motsats till 1600-talet – som i en språklig formel, nära kopplad till riksdagarna; ett slags begreppslig synonym för folkviljan. Ståndstanken i det medeltida Norden verkar över huvud taget vara outvecklad och instabil till sin natur.

Det senmedeltida arv som 1500-talet tog över verkar ha präglats av oklarhet. Helt olika sätt att indela samhället förekom under detta århundrade sida vid sida, ibland i konkurrens med varandra, ibland i en förvirrad enhet. Å ena sidan förekom det en indelning som byggde på regionalt-geografiska principer: landskap, lagsagor. Å andra sidan fanns det en indelning som byggde på funktionella principer: stånd. Till exempel blev riksdagarna fora där ståndens representanter samlades; på valmötena däremot var sammansättningen icke efter stånd utan följde den regionala principen. Det regionala sättet att indela samhället var äldre och så att säga horisontellt, ståndstänkandet var nyare och vertikalt. Utvecklingen var inte helt rätlinjig, men den gick åt ett håll: ståndstanken vann mark på den regionala principens bekostnad. Till yttermera visso var definitionen av begreppet ”stånd” annorlunda och mycket vidare än under 1600-talet. Under 1500-talet var ett stånd en person eller korporation, som hade utrustats med några särskilda offentliga rättigheter och skyldigheter. Och det var först iochmed 1600-talet som vi fick den slutliga betydelsefixeringen, då stånden blev liktydiga med De Fyra Stånden: adel, präster, borgare och bönder.

Intressant är att se att man i den ofrälse agitationen vid slutet av 1500-talet uppenbarligen kunde framställa begreppet stånd som en nyhet, infört av adeln, och ifrågasätta dess existens, något som givetvis avvisades av adeln. I ståndets oration 1594 bemötte Erik Sparre alla dem som menade att det före Gustav Vasas tid ej fanns några stånd och bevisade att de verkligen existerade. Kerstin Strömberg-Back menar att vad som avsågs i denna debatt var det författningsrättsliga begreppet ”ständer” – alltså ståndens fullmäktige på riksdagarna. Jag är inte övertygad om att det enbart handlar om det. I sin oration talar Sparre klart och tydligt om stånd i betydelsen sociala grupper och framställer det såsom kritikerna betvivlat deras existens. Kanske handlar det om en kritik av hela idén om ett ståndssamhälle – i en vidare mening – där man ifrågasatt tanken om en indelning av människorna i funktionellt och hierarkiskt strikt åtskiljda grupper?

Utvecklingen mot skarpare ståndsgränser går möjligen också att skönja i fråga om de negativa attityderna till adlig merkantil verksamhet. Tecken talar för att inte heller dessa idéer var så mycket ett medeltida arv som något som skapats eller återuppväckts i ett speciell socialt och politiskt läge. Utvecklingen verkar ha gått från ett tillstånd med relativ frihet för alla grupper att bedriva allmän handel, och en i grunden positiv inställning till adlig merkantil verksamhet, till en situation då borgerskapet gavs ett slags handelsmonopol, tillsammans med ett fördömande av adlig kommersialism. Denna utveckling kan ses som ännu ett exempel på en politik där man sökte få stånden att specialisera sig och hålla sig till sin särskilda syssla. Det är betecknande att ståndsfunktionella argument inte alls verkar ha använts inom den ekonomiska politiken före 1530-talet och att det är först under 1580-talet som dylika tankegångar får en klar och fullödig formulering.

Ännu ett indicium som talar för att det tidiga 1600-talets aristokratiska ståndsideologi var en nyhet är ståndens ordning i modellen. När fyrståndsmodellen dyker upp på 1430-talet är prästerna – liksom i treståndsmodellen – det översta ståndet och adeln kommer först som nummer två. Karlskrönikan talar om ”alla biskopar, prelater, riddare och svenner, köpstadsmän och alla mena”. Fram till sent 1500-tal sker det en viktig förändring: adeln flyttas upp på den översta platsen och prästerna placeras på andra plats. Detta visar att den nya modellens ursprung sannolikt står att finna inom världsliga grupper, närmare bestämt inom adeln.

Detta stöder enligt min åsikt antagandet att ståndstänkandet fick sitt verkliga genombrott först under sent 1500-tal. Det visar också på existensen av två antagonistiska principer, en äldre och en nyare. Den äldre modellen stod för en horisontell och regional – och mer egalitär? – indelning av samhället. Den nyare modellen byggde på tanken om stånd: en vertikal och funktionell indelning av samhället, där de olika grupperna skildes från varandra, ej så mycket av geografisk hemhörighet som av sysslan och den därigenom givna platsen i hierarkin.

En liknande utveckling har även iakttagits av utländska historiker. Den tyske historikern Richard van Dülmen talar om ett slags återupptäckt av stånden och det strikt ståndsindelade samhället i Europa under denna epok. Han beskriver en allmäneuropeisk utveckling, där samhället under 1500-talet upplevde en tid av social uppluckring, som sedan under 1600-talet följdes av en rörelse mot en mer rigid ståndsordning. Avsikten med detta var enligt van Dülmen att säkra de enskilda gruppernas försörjning genom att förhindra konkurrens dem mellan, samt att garantera adelns sociala position och furstemaktens överhöghet. Han anger flera orsaker till detta: dels krympande näringsresurser på grund av växande befolkning, dels att det var endast i ett ståndssamhälle som adeln kunde behålla sin dominans över borgare och bönder (och då med fursten som skyddsherre och domare).

Barbara Stollberg-Rilinger har beskrivit en liknande utveckling i Europa under denna tid. Perioden mellan sent 1400-tal och sent 1500-tal såg ett betydande ekonomiskt uppsving, med stegrad social mobilitet och betydande egendomsförskjutningar som följd; människor ur alla stånd tog under denna tid del i handel och industri. För adeln var det en social och ekonomisk krisperiod. Och ju mer den sociala mobiliteten ökade, desto skarpare satte sig de adliga till motvärn mot detta. Ett av uttrycken för detta var att olika tankar om det vanhedrande i handel och industri, som hitintills funnits vilande, nu blev explicit formulerade och inskärpta.

Något liknande skedde uppenbarligen i Sverige under denna tid. Van Dülmens teori går att applicera även på svenska förhållanden. Slutet på 1500-talet och det tidiga 1600-talet var även i Sverige en period av feodalisering. Privilegieprogrammet och ståndstanken ingår båda i ett större ideologiskt helt, framburet av adeln. Det var ett system som kom att aktiveras vid denna tid som ett led i en feodal reaktion; en reaktion som kom att garantera adelns sociala position och utmynna i det uppsving för ståndet som ägde rum under 1600-talets första hälft. De krympande näringsresurserna var nog inte en drivkraft i Sverige, i dess ställe bör skapandet av den svenska nationalstaten och de många krigen ställas. Att prästerna i den nya modellen degraderats till andra plats har sannolikt att göra med uppbyggandet av statsapparaten. I denna nya modell åsätts ju statstjänarna – och inte prästerna – det högsta värdet i hierarkin. Denna ståndssamhällesmodell kan ses som ett insegel på kungamaktens och adelns allians. Modellen garanterar adelns överhöghet samtidigt som den noggranna rollfördelningen mellan de olika grupperna främjar militärstaten och dess omättliga behov av människor och resurser.

One thought on “Den adliga ideologin

Kommentarer inaktiverade.